The marauder's map [SV]

Määäh! Det är ju inte mitt fel om Kendra gör något dumt!
I LOVE RENDRA! Och om hon fortsätter hata Remus kommer jag....... Slå Majaluna!

Nej... Men J.Ä.T.T.E.B.R.A kapitel! Har du anlitat en proffsförfattare som skriver åt dig, HP_Maja?

Jag tar det typ positivt :*

ARGH DINA KAPITEL ÄR SÅ OTNGFLWPSP BRAAA!

Ofy jag dör av känslor här borta x(

Hello igen folk!
Har ni några synpunkter på mitt skrivande kan ni säga till annars så är det bara att läsa på!



Kapitel 37 ~ Staven
På juldagen är jag riktigt sjuk, och jag håller på att svimma av utmattning. Min mage håller på att kvävas av hunger liksom mina lungor, eftersom jag hostar så ofta att jag knappt får luft.

En vecka senare lyckas mamma äntligen få ut mig från mitt rum. Innan har både mamma och pappa kört in mat morgon och kväll (jag har också gått på toa). Hon tvingar mig ned till köket och äta vid matbordet. James sitter inte vid bordet, jag antar att de listat ut att jag skulle flippa ut och springa ut ur rummet. Framför mig på bordet står en julmiddag och mina julklappar.
"God jul", säger mamma.
"God jul", säger jag med rosslig röst.
"Du låter inte frisk", säger pappa.
"Jag är inte frisk." Vi äter under tystnad. Det är gott med ett riktigt mål mat. Den senaste veckan har jag mest ätit kalla rester och burksoppa.
"Vill du öppna dina julklappar?", frågar pappa.
"Helst ensam på mitt rum", säger jag tyst.
"Okej." Jag tar upp julklapparna till mitt med hjälp av mamma och pappa.
"Ni kan inte återskapa julen", säger jag till mamma och pappa. De nickar.
"Vi vet." Efter mamma och pappa har gått ut ur mitt rum. Jag öppnar mina julklappar. De är inte många, men de är vad jag önskat mig (men det är inget jag kommer gå in närmare på).

När jag städar, en vecka senare hittar jag en liten lila ask bland pappret. Jag vänder på den för att leta efter namn, men jag hittar inget. Måste fallit av, tänker jag och tar försiktigt av locket. I burken finns ett silverhalsband med en cirkelplatta kantad av små röda diamanter som berlock. Jag ler. Det är nog från Te. Hur som helst sätter jag på mig det.

Två dagar senare åker mamma, pappa och James till Hogsmeade. De ska köpa en nya klädnader till James, så jag stannar hemma.
Jag sitter på min säng och gör läxor när dörrklockan ringer.
"Ni har nyckel!", ropar jag till mamma och pappa. Ingen öppnar, utan det plingar till igen. Jag suckar och går ned till dörren.
"Nyck..", börjar jag, innan jag ser vem det är. Jag backar mot trappan med ögonen uppspärrade i chock och skräck. Remus står i dörröppningen. Först tänker jag be honom att gå, men eftersom inte ett ord kommer ur min mun springer jag baklänges upp för trappan, in på mitt rum och låser dörren. Remus står kvar i hallen att bra tag innan jag hör hur han långsamt går upp för trappan. Jag känner mig som ett djur i en bur som bara väntar på att bli slaktat.
"Kendra?", han knackar svagt på dörren. "Jag är bara här för min stav." Jag kollar upp mot min hylla. Där har staven legat sen jag fick tag på den. "Och för att be om förlåtelse."
"Du kan inte be om förlåtelse för det här", säger jag, men ångrar det genast. Jag vet inte hur varulvs-grejen riktigt funkar, men jag vill i vilket fall inte reta upp honom.
"Då får jag bara be om min stav", säger han otroligt lugnt.
"Den är där nere."
"Nej, den är på ditt rum." Jag stelnar till av skräck. Jag vill inte öppna dörren, och allra minst ge Remus hans stav. Jag hör hur Remus sätter sig ned med ryggen mot dörren, precis som jag.
"Mins du första gången vi träffades?", frågar han genom dörren. Jag svarar inte. "Jag sprang in i dig på tåget och tappade alla mina böcker." Jag är glad att han säger: Jag sprang in i dig, för det var nämligen tvärt om. "Du bad om ursäkt typ tusen gånger och ditt hår ändrade färg typ tio gånger. Jag minns hur imponerad jag var. Jag är fortfarande imponerad." Jag skiner upp. "Du försökte bli kompis med tjejerna, men du hatade dem. Sen gick du till James", forsätter han. "Vi lät dig vara med. Och sen dess hängde du liksom efter." Här borde jag säga något spydigt, men jag vill faktiskt inte. Jag mumlar ett ohörbart tack innan Remus reser sig upp. Jag flyger tvärs över rummet och fumlar upp min trollstav. Utifrån korridoren hör jag Remus sucka.
"Jag vill bara ha min stav", säger han.
"Så du kan döda mig, eller vad?"
"Kendra, jag skulle aldrig skada dig. Jag har inte gjort det på sex år, varför nu?"
"Nu har du något att ge igen för", säger jag med blicken stadigt fäst på dörren och ett hårt grepp om min stav.
"Jag behöver min stav. Snälla?" Jag går tveksamt fram till hyllan där jag förvarar staven och lägger den på golvet ganska nära dörren. Om jag öppnar och han får tag på staven har han makten att döda mig. Men tänk om han är varulv nu? Tänk om allt är en fälla och han bara är ute efter att döda mig? Men han kan väl inte prata som varulv? Min hjärna arbetar för fullt tills Remus knackar på dörren.
"Hallå?", säger han. Han är ivrig. Antingen betyder det att han vill härifrån eller att han har någonting (kanske en trolldryck) som inte kan vänta. Trots mina tankar öppnar jag dörren från mitt hörn.
Jag flämtar till när jag ser Remus. Det blir lite som reaktionen jag fick när jag såg Te på sjukhusflygeln efter Remus hade attackerat honom. Och synen är liknande. Remus har djupa sår i ansiktet, och de delarna av händerna jag kan se är helt sönderrivna. Han här på sig en grå (men jag tror den ska vara svart), sliten kostym och ser oerhört trött ut. Det ser ut som om det gör ont för varje rörelse, för han gör en grimas och haltar. När han kommer fram till staven hukar han sig och biter sig i läppen för att inte skrika högt. Han tar upp staven och reser sig upp igen. Remus ser plågad ut.
"Är du okej?", frågar jag.
"Ja då. Jag är okej", säger han. Men hans ansikte säger tvärt om. Min hand skälver till ett fåtal gånger men jag håller den så stilla jag kan. Jag har hört att hundar kan lukta sig till rädsla.
"Då ska du nog gå nu", säger jag.
"Ja." Remus vänder sig om. Jag håller staven riktad mot Remus tills han stannar precis innan han går ut genom ytterdörren. Han haltar hela vägen ner, och när han står franför dörren och hoppfullt kollar på mig ser han bara plågad ut.
"Hejdå", säger han. Jag svarar inte. Remus vänder sig om och lämnar huset. Jag sjunker ihop i en hög och försöker få skräcken (eller adrenalinchocken) att lägga sig.
"Ta det lugnt", mumlar jag till mig själv. "Varulv." Jag upprepar ordet till det förlorat sin betydelse. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig sak.

Men Kendra wtf håller du på med, det är väl inget fel med varulvar?! Åh blir så frustrerad på henne, Remus är så fin och söt och smart och hon borde verkligen inte bråka m honom... Längtar efter mer iaf ;*

Gaaaah, håller helt med, och någon borde verkligen ge henne en liten lektion om varulvar...
Men jätte, super... Något, bra skrivet!!!! Finns inte ens ord nog att beskriva hur väldigt bra det är!!

Helt fantastiskt att du kan skriva så att jag blir frustrerad på en karaktär (Kendra).
Då har du/man verkligen lyckats!

Hick.. Kendra, vad dum du är. Kan du ingenting? VARULVAR. DET ÄR INGET FEL PÅ DEM SNÄLLA.
Åh du skriver så brrrrraaaa ♥

Jag tror inte det är att han är en varulv, det är nog det att ingen berättade tror jag .

Jätte bra! Meeer. Undrar hur de ska lösa det här!? Rendra♥