5 steps on how to make James Potter like you [SV]

asså jag orkar inte ens hur bra den här är

Gud vad ni är underbara, mina underbaringar!

---

1 Januari

- James perspektiv -

Jag var på någon random fest med Joshua någonstans i norra London, omringad av snygga brudar, enjoying life liksom, när jag fick veta att Savannah var skadad. Jag antar att det var då som det faktiskt slog mig. Hela kvällen, ja ända sedan vi bråkat den där morgonen, hade jag försökt intala mig själv om hur lite jag brydde mig om henne och hur hon var mer drama än jag orkade med, för att inte tala om hur mycket viktigare Quidditchen var, men där och då var det som om min hjärna gick över på auto-pilot för innan jag visste ordet av det hade jag lämnat Joshua på festen och transfererat mig till St. Mungos sjukhus, med hjärtat hårt bultandes i halsgropen och bara en tanke i huvudet: Savannah.

Någonstans på min väg till Savannahs rum började tankarna och känslorna så smått sippra igenom den sköld av beslutsamhet som min kropp satt upp och det slog mig att hon kunde vara riktigt allvarligt skadad. Som i döende, eller ännu värre, redan död. Och även då jag redan visste att hon inte var död gjorde det nästan fysiskt ont att tänka tanken, att föreställa sig en värld utan henne i. Och det var en smärta som var tusen gånger värre än den som jag kände av tanken att aldrig spela Quidditch igen.

I nästa sekund hade jag nått rum 213 och slängt upp dörren med desperationen som en snara runt halsen. Hon måste klara sig, annars vet jag inte vad jag gör, for igenom mitt huvud samtidigt som jag hörde min egen röst ställa frågan högt till Albus och Rose. Sedan såg jag henne. Hon låg i sjukhussängen; medvetslös med det blonda håret rufsigt och fläckat av blod, ett vitt bandage virat runt huvudet och sminket utsmetat. Att säga något i stil med att "hon var det vackraste jag sett" vore att ljuga, men jag insåg där och då att jag inte brydde mig. Det var hennes skavanker som i mina ögon gjorde henne fullkomligt perfekt.

Jag hörde min brors svar och blev med ens lugnare. Hon skulle klara sig. Jag var så lättad att jag knappt hörde resten. Knappt. "...om det inte var för Ryan." Först då såg jag Ryan som satt bredvid Savannah, nästan för nära. Han såg inte på mig och jag antog att Savannah berättat för honom om... oss. Plötsligt greps jag av en stark känsla av svartsjuka. Jag kände mig hotad av den blonda killen på ett sätt som jag aldrig känt mig hotad av någon kille förut. Allt jag ville göra var att säga åt honom att den där platsen vid Savannahs sida var min, att hon var min. Men hon var inte min. Var hon hans?

Jag hörde Ryans ord. "...försökte bara be om ursäkt." Han såg inte på mig när han sade det, låtsades inte ens om mig, men jag förstod. Hon hade bett om ursäkt för att hon haft sex med mig, ångrade sig. Mitt hjärta föll.

Plötsligt flög Savannah upp ur sängen men ramlade sedan tillbaka ner lika snabbt igen. Som paralyserad såg jag hur Ryan slet åt sig hennes hand som om hans liv hängde på det. Svartsjukan satte klorna i mig igen, men så öppnade Savannah ögonen och allt var bortglömt. Allt jag hade ögonen för var henne. Jag skulle just till att gå fram till henne, berätta för henne hur ledsen jag var för hur jag betett mig och böna och be för henne att välja mig över Ryan, när jag såg det. Sättet hur hon och Ryan såg på varandra.

Jag tog ett steg tillbaka och just som jag gjorde det vred hon på huvudet och fick syn på mig. Hon sade inget och jag sade inget, vi bara såg på varandra. Sedan började Ryan prata igen och hennes uppmärksamhet riktades åter till honom. Mitt hjärta sjönk ännu lite till samtidigt som jag såg på de två. Någonstans inom mig visste jag att jag inte förtjänade henne. Savannah kunde inte ligga döende varje dag och förr eller senare skulle jag sätta Quidditchen före henne.

En botare kom in i rummet och föste ut oss i korridoren utanför. När jag just skulle till att lämna rummet slängde jag en sista blick på henne. Hon höll kvar den och jag visste att det jag tänkte göra var rätt. För hennes skull.

FYFAN VAD BRA
JAG SHIPAR HON & JAMES, HATA RYAN...EHEH

Gud vad bra ♥_♥

Denna story är oslagbar!

sååååååå braa

Love this fanfiction...♥__♥

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ascoolt, superdupermegabra!

Ah, ni är bäst!!!!

---

1 Januari

- Ryans perspektiv -

Jag trodde aldrig att jag skulle vara så frestad att slå till någon som jag hade varit när James störtade in i sjukhusrummet tidigare, och det skrämde mig lite. Savannah hade aldrig varit officiellt min och jag hade därför ingen rätt att slå till James. Han hade inte gjort något fel egentligen. Det enda han hade gjort var att hinna först, att vara den som funnits där för henne när jag inte ens hade haft tid att skicka ett ynka brev...

Jag tryckte bort tanken. Vi satt i väntrummet utanför Savannahs rum; jag i ena änden, James i andra och Albus, Antonio, Rose och en blond kille som dykt upp, i mitten av rummet.

Jag sneglade bort på Albus och Antonio. Allt sedan Albus introducerat honom på min fest kvällen innan hade jag förstått att han inte bara var en vän. Man kunde se det på sättet de såg på varandra, men det var uppenbart att någon av dem inte var redo att göra det officiellt än så jag sade inget. Faktum var att jag var lite avundsjuk på dem. Självklart var aldrig långdistans förhållanden enkla, men åtminstone visste de var de hade varandra. Albus var Antonios och Antonio var Albus. Det var inte som med vårat triangeldrama med Savannah...

"Eh, Ryan?"

Plötsligt stod James framför mig med ett svårläsligt ansiktsuttryck. Lite som att han slets mellan att slå skiten ur mig och att inte göra det. Det tog all min styrka att se upp på honom trots att min sjuka och sadistiska hjärna varje gång jag gjorde det föreställde sig James och Savannah nakna i en säng tillsammans, tätt ihopslingrade, kyssandes, med hans händer på hennes kropp... "Åh, hej James, har du kommit för att sno min stol också eller du ville bara prata ut om dina problem igen?" Mina ord och hatet som genomsyrade dem chockade alla i rummet, inklusive mig själv, och jag kunde se hur Albus och Rose och dem stirrade på mig med öppna munnar.

James själv såg ut som att han precis skulle ryta något tillbaka, men sedan chockade han mig genom att ta ett djupt andetag och slå sig ner på stolen bredvid mig med ett uppgivet ansiktsuttryck. "Lyssna, mannen, jag hade ingen aning om att du hade känslor för henne när jag öste ur mig allt det där till dig, jag svär. Och jag vet att Savannah berättat för dig om vad som hände mellan oss", jag grimaserade illa vid minnet, "sorry för att jag tog upp det igen, men vad jag ville säga var att jag bryr mig om henne, väldigt mycket, och jag vill att hon ska vara med någon som förtjänar henne."

James gjorde en kort paus och jag såg förvirrat på honom. Vart skulle det här leda egentligen?

"Du förtjänar henne, Ryan. Inte jag."

Jag fick inte fram ett ord. Menade han allvar? Detta var det mest storsinta jag någonsin sett honom göra. Han brydde sig faktiskt mer om Savannah än vad han gjorde sig själv. Jag hade känt James i nästan sex år och aldrig hade jag sett honom bry sig mer om någon annan än sig själv. Jag kände hur min respekt för honom växte, men innan jag hann säga något reste han sig upp och transfererade sig därifrån.

Jag såg bort mot de andra. Om de hade sett chockade ut vid mina ord tidigare, var det ingen mot hur chockade de såg ut nu.

JÄTTESUPERDUPERMEGAASCOOLSKITBRA!!!!!!!