Viktigt Bortglömda[SV]

Åh vad underbart älskar det ♥

Det gör inget att det tar tid! Då blir man bara gladare när det väl kommer!

Så himla underbart bra! Jag vill bara läsa mer av det du skriver och mer av denna ff.

Jag skäms verkligen över hur dålig jag är på att uppdatera. Det är helt enkelt så lätt att glömma bort när man skriver så mycket annat och är allmänt lost med andra saker.
Jaja, jag har skrivit ett till kapitel till er c: det har legat halvfärdigt i typ flera veckor, men idag fick jag ett ryck och gjorde färdigt det.
Kan säga att storyn börjar dra ihop sig lite. Och jag ska försöka få den färdig nu i sommar, då det finns grymt mycket tid (weey)

Här får ni en Ellie-del! ♥

Ellie

När vi berättat det sista av det vi varit med om i Diagongränden, är mina ögonlock tyngre än någonsin. Det skulle vara så enkelt att kollapsa i Isa's soffa och slumra bort från alla tankar som kretsar runt i tanken. Men istället går jag hem innan det hinner inträffa.
Dagen har varit lång och intensiv, och det känns nästan overkligt då jag står och väntar på bussen som ska ta mig hemåt. Som om jag är tillbaka i den värld som fanns innan jag drogs in i den här nya.
Då jag stiger in i bussen inbillar jag mig själv att allt är som vanligt. Det finns ingen magi, ingen ondska och absolut inte en grupp tjejer som ska bemästra och besegra alltsammans. Allt är bara som det brukar vara. Tankarna glömmer om så för en sekund bort allt det den borde tänka på, och ersätter det med andra saker. Som om jag ska springa en runda ikväll, eller om de där skorna egentligen var ett så bra köp när allt kom omkring.
Efter att jag kommit ut i friska luften igen kan jag inte hålla allting borta. Bilder av Bonny, dödsätarna och Madam Malkin's blixtrar förbi i mitt huvud. Någonstans mitt i alla funderingar börjar det regna. Trots att solen skiner starkt och himlen är lika klar som en pools vatten. Det får mig att skynda på stegen.
”Pappa är säkert hemma”, mumlar jag åt mig själv. Ett riktigt tafatt försök till att sluta tänka på det jag är för trött för att tänka på. ”Han lagar fantastisk mat medan mamma försöker lösa sitt senaste korsord. Hon klagar på att han kryddar för mycket, och han klagar på att hon inte hjälper till. Och då viker hon ihop tidningen, snörper på munnen och börjar duka fram tallrikarna.”
Jag skyndar mig förbi ett träd som huttrar mot det kalla regnet. ”Och när jag knackar på dörren tittar båda två upp. De frågar vart jag hållit hus hela dagen, och jag svarar något som de tror på. Sedan hjälper jag också till med maten.”
Hemma är det inte alls som jag föreställt mig själv att det skulle vara. Dörren står vidöppen blottar den halvt stökiga hallen därinnanför.
Just när jag öppnar grinden till huset kommer en man med svart klädnad samt kal hjässa ut. I händerna håller han en rundad hatt som passar bra till den övriga outfiten.
”Goddag, ms”, hälsar han på mig. Rösten låter viktig. Som om han egentligen är för fin för att vistas i ett sådant här sammanhang.
”Hej?” Säger jag frågande. Jag går nervöst in för att reglera grinden efter mig.
”Är du möjligtvis Eleanor Lee?”
”Ja, det är jag.”
Främlingen ser plötsligt väldigt besvärad ut. Han rör på fötterna och byter uttryck i ansiktet flera gånger, som om han inte riktigt kan bestämma sig för vad han ska göra eller hur han ska se ut.
”Var det... var det något speciellt?” Säger jag tveksamt efter en stund av pinsam tystnad.
”Vi beklagar verkligen...”
I samma sekund som ”vi” kommer över hans läppar kommer en kvinna ut ur huset. Hon bär en låda som måste vara...
Det är den röda låda som Bonny gav mig innan färden till Diagongränden. Den som innehöll beskrivningar över hur jag skulle ta mig till Isa's lägenhet genom spisen, så att alla kunde dyka upp där vid precis rätt tillfälle.
Klangen av de orden mannen sa slår mig först nu. Vi beklagar? Mitt hjärta slår med ens snabbare och det känns svårt att andas ordentligt. Tänk om någonting har hänt? Av främlingarnas ansiktsuttryck att döma ser det ut som att någon precis dött.
”Vad har hänt?” Frågar jag rakt ut. Till och med rösten darrar av oro. ”Varför har ni min låda och vad gör ni i mitt hus?”
”Det har skett en liten olycka”, börjar kvinnan, som slutit upp vid mannens sida. Det första jag lägger märke till hos henne är att ögonbrynen är så tjocka att de är i hopväxta till ett.
”Varför är inte mina föräldrar här?” Skriker jag gällt. Mina ögon flickar som desperata emellan dem båda. ”Stå inte bara där. Snälla, berätta vad som hänt!”
Kvinnan sväljer. ”Ministeriet håller fortfarande på att utreda saken... Olyckor sker när man minst anar det...”
”Säg vad som hänt!”
Så de berättar vad som hänt. Hur jag måste ha glömt att dölja lådan efter att jag använde flampulvret, och hur pappa blev som galen då han såg att motiven på ett fotografi började röra på sig. Och hur ministeriet ryckte ut så fort de hörde, men att glömskeförtrollningen slog slint och raderade lite mer än vad som var meningen.
Tårarna rinner ljudlöst nerför mina kinder då de är klara. Jag har blivit så matt av det jag fått veta att jag sjunker ihop på marken. Kramar vaggandes benen och trycker händerna mot tinningarna om vartannat.
Det är mitt fel. Pappa har glömt vem han är bara för att jag är så korkad.
Jag står inte ut med mig själv. Jag vill slå sönder allt jag är och bli begravd levande.
Jag tror det är vad jag skulle gjort om inte någon lyft upp min tunga kropp från marken och burit in mig i huset. Där jag i ett hav av ljus kollapsade med rödgråtna ögon och hemska tankar på att jag dödat min pappa.

Jättebra! Har väntat sååå länge så att jag har börjat få grått hår och fyllt 67 år. (Känns det som)

Jag är jätte glad att det verkar som du tänker fortsätta. Ett tag kändes det som att du var påväg att lägga av med skrivandet. Jag hoppas att du aldrig gör det för du skriver så bra och jag kan aldrig få nog.

Det gör ingenting att det tar lågt tid mellan kapitlets för jag kommer aldrig sluta bevaka. Du skriver som... Du skriver bara B-Ä- S-T-!

Hej mugglarportalens bästa författare!
vet du vad? jag älskade detta kapitel lika mycket som jag älskar de andra du skrivit :3

fortsätter du skriva såhär bra (vilket du måste för slutar du skriva så binder jag fast dig i ett träd och tvingar dig skriva för en sån talang du har får inte slängas bort) > kommer jag ju stå och fangirla i tystnad när vi träffas cx

Kram ♥

Jag gråter nästan.
omg.
Du är fantastisk.
DU SKULLE KUNNA SLÅ VILKEN FÖRFATTARE SOM HELST I EN SKRIVARTÄVLING.

*Poof* O.O
Ni fick nyss mitt ansikte att bli rött och varmt (om ni undrar.)
Usch vad glad jag blir. Finns inte ord. Ahh
Jag har inte publicerat något på så väldigt länge och jag är allvarligt talat helt chockad över hur snälla och glada ni kan göra mig! Jag tror jag hade glömt bort det någonstans längs vägen.
Ni är verkligen bäst. Och jag ska helt klart få den här berättelsen att bli färdig! För det känner jag att jag vill och att ni är värda ♥

Katta, jag ska läsa ikapp din ff i sommar också. Jag har inte läst på ett tag nu då fliken försvann spårlöst på ipaden och jag inte känt ork till att hitta rätt på den igen. Det är också ett litet "sommarmål" hihi.

Kram till alla mina läsare ♥ (Undra hur många kramar ni fått egentligen, haha )

Ny läsare. Jag har sträckläst hela. Försökt sluta ett visst antal gånger... det gick inte.
Ditt sätt att skriva fängslar verkligen och du lyckas hela tiden spinna vidare på gamla trådar samtidigt som du tar in nya hela tiden!
Underbart! ♥

Såååå bra! när jag läser det du skriver blir dagen lite bättre