(Prs) Mellan mig och Jessica Tonks skräcknätter på skolan

" Alla tror att jag är som hon sa Arvid och vägrade komma ner han förtjänade inte att vara tillsammans med dom när hans mamma hade torterat dom han förtjänade inte ens att leva

"Men det är du inte, du får bevisa det för de andra, vet de ens om?" frågade Alice. Långsamt började hon klättra upp i trädet. Det gjorde ont men hon var tillslut uppe och räckte fram en hand till Arvid. Han var bara en liten rädd pojke...

Arvid backade han hoppade till nästa träd
" Jag är bara en dum pojke det har mamma alltid sagt sa Arvid och klättrade ner för att springa vidare

Alice fortsatte sträcka sig mot honom tills hon lutade sig så mycket ur trädet att hon föll av det. Men hon lyckades på tag på en gren.
"Du är inte dum" sa hon bestämt och tog sig upp igen.

" Jo det är jag sa Arvid och kom ner Adam tog tag i honom innan han sprang vidare
" Låt mig gå sa Arvid

Alice tog sig ner. "Din mamma ljuger, du är inte dum, du är snäll och blyg bara". Hon kom närmare honom. "Kom tillbaka, vi behöver varandra" sa hon mjukt. Hom behövde de andra i alla fall...

Arvid ville inte komma tillbaka
" jag behöver inte någon sa Arivid

"Vi kan inte tvinga dig, men får komma tillbaka". Hon vändr ryggen mot honom och började gå. Han var fri att välka själv.

Adam släppte honom och gick med Alice

Arvids känslor var så djupt sårade att han inte ville komma tillbaka den närmsta tiden. Han gick djupare in i skogen och satte sig vid ett träd

"Jag skulle inte ha visat mig rädd, det var då han sprang iväg"" suckade Alice. De kom tillbaka till skjulet och hon satte sig i hörnet och lutade hakan mot knäna. "Hur gammal är du?" Frågade hon Adam.