Förbjuden kärlek

Egeria stelnade till då Isis blick mörknade och hon hörde kylan i hennes röst. Hon var inte rädd, men man visste aldrig. "Han har visst den rätten, jag borde lydigt honom." säger hon, och det var vad hon var van vid. Inte från Isis sida som aldrig burit hand på henne, men för andra. För Isis far, mot och andra tjänare som stod högre är henne.

Isis suckade, att lyda var något som Egeria redan fått lära sig som liten. Gamla vanor var svåra att bryta.
"Egeria bara för att man har rätten betyder det inte att man måste utnyttja den. Jag har rätten att slå dig precis som Lancelot gör, men gör jag det? Nej! Och vet du varför?" Isis såg på henne men gav henne ingen chans att svara. "För att jag är din vän. I stället för att sätta mig över dig med makt och få dig att bi rädd för mig och hata mig van jag din vänskap. Något som betyder mer än att du lyder allt jag säger." sa hon leende "Det leder till att du gör ett bättre jobb eftersom du inte ser det som ett tvång" Isis reste sig upp och gick fram till fönstret. Hon tittade på snön som hade samlats utanför på marken.
"Att du tänker och handlar fritt är mer värt än att du blir ett tomt skal som endast lyder order, glöm aldrig det"

Egeria nickar tyst men ett leende syns på hennes läppar vid Isis ord. Hon hade aldrig sagt så förr, eller jo på sätt och vis men Egeria hade väl ändå inte trott att hon menade det så alvarligt. Hon vänder sig sakta om och följer Isis med blicken då hon går fram till fönstret och ser förvånat på sitt rum, hade hon gjort detta? Varför? Vad hade hänt med henne? Okej, hon hade halvt varit medveten om det men inte så pass mycket.
"Om du säger så, kan vi då gå över till ditt rum så jag kan hälla upp ett varmt bad till dig? Och få dig varm och torr." säger Egeria frågande men går och öppnar sin dörr, hon tänkte inte ändra sig i den punkten och om Isis ville att hon skulle tänka och handla själv skulle hon göra det med.

Isis vände sig frånvarande mot Egeria. Hennes blick hade varit fäst på snön, hade hon varit ute lite längre är hon säker på att hon hade dött. Isis nickade, hon orkade inte kämpa emot och Egeria verkade lite gladare. Så länge hennes vän var glad så var hon nöjd. Isis tittade upp när Fai satt framför brasan och väntade på henne.
"Skulle du inte gå till Lancelot?" frågade Isis.
"Simon sa att han skulle ta hand om det, han sa åt mig att vänta på dig här" sa Fai och log. Isis nickade bara, hon hoppades att Simon lärde Lancelot en ordentlig läxa. Hon log, de båda syskonen var inte att leka med. Isis la sig trött på sängen och drog en filt om sig.
"sova" sa hon lågt.

Egeria ser på Isis, kanske sova var bäst? "Du borde lägga dig vid henne, hålla upp värmen." säger Egeria oroat till Fai som nickar, Egeria vet att hon inte borde vara här men hon tänkte inte lämna Isis och dessutom ville hon inte vara själv. Fai går och lägger sig vid Isis och Egeria lägger på mer ved i spisen för att få upp värmen innan hon sätter sig framför den och stirrar in i den som Fai nyss gjort, men tankarna var på helt annat håll.

Isis hörde dem prata, hon la sig närmare Fai när han kröp ner i sängen vid henne.
"Sov nu prinsessan" sa han och hon nickade.
"Ha koll på Egeria" viskade Isis oroligt och slöt ögonen.
"Jag lovar" sa han innan Isis somnade.

Egeria bara satt och stirrade rakt in i lågorna, försjunken in i sig själv och nästan borta för omvärden. Slaget kunde hon stått ut med, det smärtade inte ens längre, bara en svag rodnad från där hans hand träffat syntes men inget mer. Men det var att slaget kom från honom, det var som om Isis skulle slå henne något som skulle vara svårt att förlåta även om de båda var i sin fulla rätt att göra det. Och nu var Isis dålig med, tänk om hon skulle dö? Det skulle Egeria aldrig klara av.

Isis huttrade till, hon undrade om man kunde frysa i sömnen? Det var då hon insåg att hon inte sov. Hon var vaken nog att höra alla ljud och allt som hände runt henne, men inte vaken nog att öppna ögonen och prata.
"Isis?" sa Fai undrande och hon nickade svagt. Hon hade ingen kraft att svara honom. "Vakna" sa han och skakade henne, hon undrade varför hon skulle vakna, hon skulle ju sova. Isis slog trött upp ögonen och såg in i Fais oroliga blåa ögon.
"Somna inte om" sa han och hon tittade undrande på honom. "Jag vet inte om jag kan väcka dig då"
Isis förstod vad de orden betydde och hon satte sig omtöcknat upp.
"Jag lovar att inte somna och lämna dig" sa hon lågt.

Egeria rycker till kommer snabbt upp på fötter och kastar en orolig blick på sängen där Fai och Isis var. "Vad händer?" säger hon och kommer fram till dem och kastar en blick på Fai som nickar åt hennes farhågor, Isis är illa där an.
Egeria sätter sig vid henne i sängen, "Snälla du lämna mig inte." kvider hon oroat till, försvann Isis visste hon inte vad hon skulle göra.

Isis tittade på dem och försökte skratta men hostade i stället.
"Jag tänker inte lämna er" sa hon vänligt och tittade på dem. "Jag bör röra på mig"
"Nej du ligger kvar i sängen" sa Fai vasst och Isis såg på honom.
"Då somnar jag, var inte sån nu" sa hon och reste sig trött upp ur sängen och vinglade till. Hon tog tag i sängstolpen för att inte ramla ihop.
"Se det går bra, sluta vara sådana hönsmammor nu" skrattade Isis.