Eragon [privat]

Det suger till i magen av Murtaghs leende och jag glömmer vad jag skulle säga. "Ehm... Saryan har blivit attackerad av människor, de dödade hans föräldrar så han.. Är typ fientlig mot alla människor... Mm..." säger jag stammande.

"Hallå, jag har inte försvunnit, jag sitter här bredvid er."
Jag börjar känna mig som om jag var osynlig. Murtagh och Törne vänder sig om och tittar på mig som om han aldrig har sett mig, vilket förstärker känslan av att vara helt oviktig.
"Hur kunde några människor döda alver, jag förstår inte, och varför känner du honom."
Jag börjar hånle mot Enya.
"Var ni ett par?"

Jag ger honom en arg blick. "Nej, vi var inte ett par. Vi växte upp i samma by" fräser jag irriterat.
"Människorna var starka och föräldrarna sjuka. Så enkelt var det"

"Jag antar att du är väldigt ledsen att det inte blev något mellan er, men synd att hans föräldrar dog. De kanske skulle ha lärt honom att uppföra sig annars."
Jag inser för sent att jag än en gång kan ha gått för långt och sårat mina vänner. Varför kan jag aldrig hålla tyst.

"Din jävla... Nej, vet du vad? Du kan skaffa fred mellan urghaldjävlarna själv. Lycka till!" säger jag argt. Jag väntar mig att Sayn ska flyga iväg men nej...
"Sayn för FAN, om du vill hjälpa dom får du släppa av mig!" säger jag högt. Jag tror återigen att han ska flyga iväg åt ett snnat håll, men instället dyker han mot marken.

"Enya, VÄNTA."
"Flyg ikapp Shea, snälla. Jag måste ordna upp det här."
Shea dyker efter

Jag hoppsr av honom när jag befinner mig några meter upp i luften och landar smidigt på båda fötterna. Sedan marcherar jag argt iväg.

Jag har lika bråttom att komma av min drake, men jag är långt ifrån lika elegant. Jag dunsar ner på marken som en säck potatis och landar med ansiktet före i en lerpöl. Jag reser mig och snubblar ifatt.
" Snälla stanna. Det var inte meningen att förolämpa dig. Jag tänkte mig inte för. Och det finns inte en chans i världen att jag ska kunna göra något åt allt det här utan dig. Jag är inte lika stark som du."
Jag tar tag i hennes arm för att hålla i henne.

Jag stannar irriterat. "Kan du snälla sluta säga sånt där när Murtagh är med?" frågar jag argt.
Jag ger honom en arg blick och ser att Murtagh tittar på oss från luften, några hundra meter upp.

"Jag... Va?"
Jag tittar upp. Kan hon möjligen... Jag ler
"Jag lovar. Det var inte meningen att förolämpa dig. Det är enklare hos dvärgarna. Innan man hinner gå för långt hos de börjar de oftast slåss, och efter ett dussin blåmärken, 5 benbrott och en massa småsår så har de förlåtit en."
Utan att riktigt märka det lägger jag handen över mitt högra lår där en av dvärgarna slog mig med sin ascudgamln och jag har en rad djupa ärr.