Narnia

Andrew förstår inte hur det hade kunnat gå till, men han var glad att han själv avstått från att dricka vinet ändå. Nu hade han ännu en anledning varför han inte ville dricka det. Men sedan hörde han vad fru bäver sa, vilket fick honom att förstå situationen lite bättre.

"Drick" sa faunen oroligt och hällde i Sam en grön ryckande dryck som fick henne att hosta och det brändes i halsen. De betraktade alla henne med oror i blicken och Sam gjorde sitt bästa för att ignorera dem, hon avskydde verkligen det här. "Giftet var inte till för att döda troligen bara försvaga, hon ville nog döda dem sjölv." förklarar ännu en faun som verkar undersökt det förgiftade vinet, "Hon trodde nog att hon skulle vinna allt, eller finnas kvar för att kunna göra slut på våra majestäter." säger han och bugar åt dem och Sam mumlar något ohörbart, hon gillade inte att bli bugad åt, särskilt inte när hon låg i en säng.

Andrew förstår vilken tur Sam hade haft. Att häxan trott att hon skulle kunna vinna och mörda dem. Snart försvinner faunerna och fru bäver då de konstaterat att det inte borde vara någon fara med Sam längre och lämnar dem därmed ensamma.

Sam ser nöjt alla gå men är glad att Andrew är kvar. "Tack" säger hon och vet egentligen inte för vad, om det är för att han har stannat eller hjälpt henne eller både ock. "Då stannar väl?" ler hon svagt, men känner sig bättre efter drycken, bara trött.

"Om du inte vill att jag ska gå, så stannar jag" säger Andrew med ett leende. Han sätter sig på hennes säng, vid henne. Han var både orolig och lättad. Orolig för att giftet kanske skulle slå tillbaka emot motgiftet, men lättad över att faunerna verkat så säkra på sin sak. Han var själv även lättad över att han inte ville dricka vinet, men det kändes egoistiskt att tänka så just nu när Sam hade mått så dåligt över det hela. Så han sköt bort tanken.

"Härligt." ler Sam smått till svar och försöker sätta sig upp i sittande ställning men överger genast den iden när hon känner yrseln komma över henne. Hon bleknar men håller illamåendet inom sig och tar några klunkar vatten för att må bättre, "Det här är värre än baksmälla." flinar hon smått då yrseln åter lagt sig.

Andrew ser smått oroligt på henne då hon försöker sätta sig upp. Men sedan ler han då hon påpekar att det känns värre än baksmälla.
"Vilken tur att jag inte behöver uppleva det då" säger han.

"Ja, tur för dig." flinar Sam roat men sluter sedan ögonbryn. "Stanna tills jag somnat." ber hon och tar hans hand i sin, det kändes bättre så. Sedan så lägger hon sig tillrätta, hon har fortfarande den fina klänningen på sig och ligger ovanpå täcket, men hon orkar inte göra något åt det och snart somnar hon tungt.

Andrew nickar. Han sitter där och är tyst medan han håller hennes hand. Han släpper den inte, och snart somnar hon. Han väntade en stund för att se så att hon inte vaknar igen, men när hon inte gör det så lösgör Andrew sin hand ifrån hennes och smyger ut därifrån, för att inte väcka henne.

Sam märker inte när Andrew försvinner ut och släpper hennes hand. Hon känner sig trygg och lugnad och hoppas på att allt ska bli bra till morgondagen.