The Marauders - Always and forever [SV]

Super!

AWESOME ♥

Supermegaawsomebästgrymt du Är Värkligen Bäst

helt suveränt

Så BRA!

Otroligt underbart!

JÄTTEBRAAAAAAA!!!!!!u are lovely

Kapitel 28
Godrics Hollow.
September 1994.

James Potter, född 27 mars 1960, död 31 oktober 1981
Lily Potter, född 30 januari 1960, död 31 oktober 1981

Den siste fienden som förintas är döden.

Remus såg sorgset på stenen som han så noga valt ut tretton år tidigare. Han hade inte orkat gå dit igen förrän nu – vågat, rättare sagt, rädd för vad han skulle känna, rädd för sorgen som skulle komma upp när han fick syn på stenen. Men nu när han var här, var han glad att han gick hit.
När han tänkte på vad som just nu fanns under honom, under marken han satt på, var det som att plötsligt få en aha-upplevelse.
Lily och James var döda. De var döda. De var döda. De var döda…
De var inte bara borta, de var faktisk döda. De sov, de skulle aldrig vakna upp, de hade ingen aning om vad som hände med någon på jorden, det hade ingen aning om någonting, och de skulle aldrig ha det heller
…Död. Ordet lät så hemskt när man tänkte på hur det skulle passat in i samma mening som Lily och James namn.
De hade varit tjugoett år gamla, tjugoett, och de hade aldrig gjort någon något ont (James mindre trevliga stunder med Snape räknades inte).
Vad hade de – Lily och James – gjort för att förtjäna detta?
Vad hade Harry gjort för att förtjäna detta?
Vad hade Sirius och Remus gjort för att förtjäna detta?
’Litat på Pettigrew’, tänkte Remus bittert och satte sig på knä framför stenen.
Av alla tankar som rört sig i hans huvud var det en som hade fastnat, etsat sig fast, vägrat att ge sig av…
De hade kunnat vara här.
Hur det hade kunnat vara var den sorgligaste tanken. De hade kunnat vara lyckliga, de hade kunnat vara i livet. Tankarna hade kommit upp i Remus huvud många gånger under de tretton åren som gått –
Om han gick runt på gatorna i London.
De hade kunnat vara bredvid mig nu.
När han såg Harry.
De hade kunnat se honom nu.
När han åt middag.
De hade kunnat sitta här vid bordet just nu.
När han läste eller hörde något om ’’Massmördaren’’ Sirius Black.
Han hade kunnat vara fri.

Allt på grund av Peter.
Remus drog fram ett litet pergamentstycke och en penna ur sin mantel. Han stödde sig mot knät medan han krafsade ner några meningar;

Om jag hade en önskan,
Hade jag spolat tillbaka tiden,
Gjort misstaget att lita på fel personer ogjort,
Sett till att inget hänt.

Ni kan vara döda,
Borta, vilande, försvunna föralltid,
Men det spelar ingen roll,
Jag kommer alltid minnas.

Ni är borta.
Men ni finns med mig helatiden,
Ibland flyr jag till drömmarnas värld,
Där allt är som förut.


Lily och James.
Ingen har glömt er.
Måntand.


Han vek ihop lappen och krafsade upp lite av jorden vid graven. Han tryckte ner meddelandet och öste på jorden igen.
Sen vände han sig om och gick.

Supermegadupergrymtbästbraawsome kapitel

Åh, brevet ♥
Awesome!