Lily~James - Always and forever [SV]

Ser verkligen verkligen verkligen fram emot nästa del!

Grät som en liten tönt när Sirius är vid James döda kropp ♥

Buähähähähähä!!!

Heheheh om ni började gråta av det där så vänta bara tills ni får läsa HELA delen...


TACK FÖR ALLA KOMMENTARER, FLER ÄN NÅGONSIN PÅ SÅ KORT TID!

Nu ska jag finslipa sista kapitlet och epilogen, innan jag skickar det

Åh, vad bra! ;D

Awsome jag har fortfarande tårar i ögonen

-Harry, kan du säga ’’pappa?’’
-Mamma! Sa Harry och flinade retsamt åt sin far.
-Den grabben är inte dum, sa James och suckade. Han reste sig upp och gick fram till Lily, som stod och gröpte ur en pumpa till ett huvud.
Det bultade på dörren.
Lily tittade bekymrat upp.
-Men… Tramptass gick ju nyss? Sa hon förvånat. Glömde han något? Måntand och Slingersvans skulle ju inte komma förrän imorgon?
James smög ut i hallen och kollade igenom det lilla titthålet, innan han skrek till, och mumlade ’’Protego’’ innan han sprang in i köket igen.
-Lily… Lily… det är han… ta Harry och spring!
-James…
-NU! Lily, spring nu! Jag uppehåller honom!
Lily grät, omfamnade snabbt James och kysste honom.
-Jag älskar dig, grät hon innan hon sprang ut i vardagsrummet, greppade Harry och rusade upp för trappan.
-Jag älskar dig också, sa James, men han var övertygad om att hon inte hörde.
Han tog några snabba steg ut i hallen, precis i tid, då Voldemort öppnat dörren och tagit bort skyddsförtrollningen.
I samma sekund insåg han att han inte hade sin trollstav. Han var helt körd. Det enda han kunde göra nu var att ge Lily så mycket tid som möjligt – vilket skulle vara totalt omöjligt. Voldemort skulle döda James på fläcken.
-Flytta på dig! Fräste monstret under den svarta huvan.
-Snälla du, jag gör vad som helst, om du bara inte gör de ill…
Voldemort hann agera innan James avslutade meningen.
-Avada Kedavra.
Voldemort sa orden med kyla, och han verkade inte bry sig om det ett skvatt. Han uttalade orden som om han hade sagt; ’’Det är ett hårstrå i min sallad.’’
James stelnade till föll ner på golvet. Han var död.


Lily kände ett hugg i hjärtat och hon skrek till. Hon kände det, hon kände att James var död, hon kände att han var borta… allt var över. Även om hon och Harry överlevde, skulle hon inte kunna leva utan James. Lily tänkte på att hon aldrig skulle få höra James röst igen, aldrig känna hans varma hud mot sin hand, aldrig känna hans närvaro…
Plötsligt insåg hon att hon faktiskt kände honom nära. Men hon såg honom inte eller hörde honom inte. Hans närvaro kom liksom… inifrån. Hon höll om Harry och grät in i hans mjuka axel. När hon hörde steg på nedervåningen satte hon ner sin son i spjälsängen, och satte sig ner så hon var på hans höjd.
-Harry, vi måste vara modiga…
Tårar rann ner för bebisens kinder. Det gjorde ont för Lily att se, det slet i hennes hjärta. Hon fortsatte viska åt sin son.
-Du är så älskad, Harry. Så älskad… mamma älskar dig, pappa älskar dig…
Harry, vi måste vara starka. Även om det är svårt…
Dörren slogs upp och Voldemort steg in. Lily ställde sig panikslagen framför spjälsängen, och upptäckte förskräckt att hennes trollstav var där nere, på köksbänken.
-Nämen hej, sa Voldemort kallt med staven riktad mot Harry.
-Rör honom inte! Skrek Lily gällt. Snälla, snälla jag ber dig…
-Undan! Fräste Voldemort. Du dumma flicka… antingen så dör bara han eller så dör ni båda.
-Snälla, snälla, jag ber dig, skona Harry… inte Harry, inte Harry, snälla, ta mig istället! Döda mig istället!
-Undan… dethär är min sista varning!
-Ta mig istället! Inte Harry! Inte Harry!
Voldemort slog till med staven och förbannelsen träffade Lily rakt i bröstet. Hon skrek, innan hon föll ner på golvet. Hennes ansikte var stelt och… borta.

-Tramptass? Vad gör du här?
-Förlåt, väckte jag dig?
-Ja, men… det gör inget… kom in…
Remus gnuggade sig i ögonen. Han hade pyjamas på sig, och såg yrvaken ut.
-Vill du ha te? Sa han.
-Ja tack, sa Sirius och började oroligt gå fram och tillbaka över golvet i köket.
-Är något fel? Sa Remus med ett djupt veck mellan ögonbrynen. Han öppnade köksskåpet och tog ut två koppar, innan han greppade tekokaren och fyllde den med vatten.
-Det känns så, sa Sirius och stannade upp några sekunder.
Han tittade upp på Remus, som stod med tekannan i ena handen och en oförstående min.
-Fel med vadå?
-Jag vet inte. Det känns som att det har hänt någon med Lily eller James, men jag var där för bara några minuter sedan och då var de okej.
Remus hällde upp tevattnet i två koppar och lade i tepåsarna. Han räckte den ena till Sirius, och sa;
-Jag tror inte du ska oroa dig, Tramptass.
-Nej, men…
Sirius tystnade tvärt. Remus hade nog rätt ändå.
-Du har rätt, jag borde inte oroa mig helatiden. Men jag har bara den där känslan av att någonting är fel…
-Det säger du varje dag, suckade Remus, satte sig vid köksbordet och smuttade på teet.
-Jag vet, men det känns liksom riktigt oroväckande, sa Sirius och lutade sig mot köksbänken.
Remus betraktade bekymrat sin vän, men sa inget.
-Om nånting känns riktigt fel kan du ju alltid åka hem till Lily och James en gång till, sa han efter en liten stund. Bara för att dubbelchecka. När du vet att allt är lugnt kan du ju utan problem gå hem och sova gott hela natten.
-Du har rätt, sa Sirius igen och svepte hela tekoppen för att sätta ner den på bänken. Tack för teet, Måntand. Och förlåt om jag väckte dig.
-Ingen fara, sa Remus. Och du – jag tror inte vi ska oroa oss. Lily och James klarar sig.
Sirius log, och gick sedan ut.

Han bestämde sig för att ge sig iväg till Peter. Om Peter var i säkerhet, var Lily och James i säkerhet.
Sirius gick upp för de tre trappstegen upp till dörren, där han knackade på.
-Slingersvans? Ropade han när ingen öppnade. Det är jag.
Ingen svarade honom. Han transfererade sig en meter framåt, så han stod innanför dörren.
-Hallå? Ropade han och gick försiktigt in.
När han förstod att ingen var där blev Sirius riktigt orolig. Peter hade ju sagt att han skulle vara hemma hela kvällen!
-Slingersvans! Ropade han en sista gång, väntade några sekunder ifall någon skulle svara, och transfererade sig sedan till Godrics Hollow.

Dörren hos Lily och James stod på glänt. Även om Sirius tyckte det var lite underligt, så antog han bara att de hade glömt att stänga den.
Han knackade på, men när ingen öppnade puttade han upp dörren. Det var kolsvart i hela rummet. Sirius famlade sig fram, men råkade trampa på något lite mjukare. Han hittade inte lysknappen, så han tog fram sin trollstav och mumlade;
-Lumos.
Rummet lystes upp och Sirius kastade en blick på golvet där han precis hade trampat, innan han föll ihop ner på knä.
-Nej… nej… James…det kan inte vara sant…
James livlösa kropp bara låg där, och det kändes som om den när som helst skulle rycka till, titta upp och säga ’Hey, vad sitter du där och grinar för?’
Men James kropp förblev livlös, och det skulle den vara hur hårt Sirius än ruskade honom och hur högt han än skrek hans namn.
-Borta… för alltid… mumlade Sirius men han kunde inte tro att det var sant. En sån enkel sak… en sån snabb sak… kunde innebära så mycket. Att hitta sin bästa vän död på golvet. Det är en kort mening. Hur kunde det innebära något så hemskt som att Sirius aldrig mer skulle få träffa honom?
När han hörde bebisgråt från ovanvåningen anade han såklart det värsta. Lily hade aldrig låtit Harry gråta. Hon hade alltid varit där och tröstat honom när hans tårar föll.
Dessutom, om Lily levde, lät hon bara James ligga död här då eller…?
Sirius gick långsamt upp för trappan medan hans hjärta bultade hårt och han knappt kunde se framför sig av chock. Han ville inte veta vad han skulle få se, vad som hade hänt. När han äntligen kom upp för trappan, och gick in i barnkammaren, fick han snabbt gripa tag i handtaget för att inte svimma. Lily, med förskräckt ansiktsuttryck, låg död, framstupa på golvet. Det röda håret låg över golvet, och hennes vigselringar hade åkt av.
Sirius föll ner på knä och trädde på ringarna igen. På något sätt kanske det kunde betyda… att hon och James var tillsammans i alla fall. Även om de var borta…
Sirius reste sig upp och klappade försiktigt Harry över huvudet, när han märkte vad som fanns i hans panna. Ett mörkrött, blixtformat ärr som inte hade funnits där förut. Sirius försökte se hur det hela hängde ihop, men det fanns varken rim eller reson i det hela. Varför skulle Voldemort först ha dödat Lily och James, och sedan bara satt ett ärr i pannan på pojken som han egentligen ville döda?
En helt sinnessjuk idé gick upp för honom. Lite hade det ju hängt ihop från början… han kunde nästan höra själv i sitt huvud hur James hade sagt åt Lily och Harry att springa upp, och sedan själv ställt sig vid dörren. Det hade varit så typiskt James. Och så sorgligt… han visste antagligen redan där att Voldemort skulle lyckas göra slut på honom. Ändå ställde han sig där.
Antagligen hade Lily ställt sig emellan när Voldemort skulle döda Harry också. Men om det var så, att Voldemort hade dödat Lily… varför dödade han aldrig Harry?
Sirius kunde inte tänka klart när ett helt annat ord plötsligt dök upp i hans huvud. Ett ord som förklarade i alla fall hur James och Lily hade dött över huvud taget.
Peter.











Epilog.

Ett svagt dis letade sig fram mellan husen i Godrics Hollow. Det var tyst, med undantag av de små ekorrarna som ivrigt knackade på sina ekollon uppe i träden.
Det var den första november, tidigt på morgonen och man skulle kunna tro att allting var som vanligt.
Men så var det inte.
Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. En liten bebis, knappt ett och ett halvt år, hade åstadkommit något som skulle förändra allt.
Allt.
Allt var borta, trots att lyckan fanns över hela trollkarlsvärlden. Mörkrets herre var borta!
Borta.
Borta var också en fantastisk vänskap.
Marodörerna.
Marodörerna fanns inte mer. Två av de var döda, och en av de var orsaken till sina vänners död. Något som hade verkat vara för bra för att vara sant. I hela tio år.
Allt var borta. Kvar fanns en liten bebis – som undrade var hans föräldrars röster hade tagit vägen. När skulle de komma tillbaka? Och vad hände med monstret i svart huva som fått hans mamma att gråta så? Hade han tagit med sig henne?
Det tog inte många dagar innan det suddades ut ur barnets minne.

Kvar fanns också en av marodörerna, nu mera isolerad och ihopsjunken av sorg och besvikelse. Han undrade var som hade hänt – och trots att han visste hur naivt det var att hoppas på att de skulle komma tillbaka kunde han inte låta bli. Han hoppades på att det plötsligt skulle dyka upp en löpsedel där det stod ’’Allt var ett misstag’’ eller i alla fall ’’Black är inte skyldig.’’
Men någon sådan löpsedel dök aldrig upp.

Och trots att ingen trodde det fanns det även ännu en marodör kvar. Han satt inspärrad, men det gjorde honom ingenting. Ingenting spelade någon roll, förutom att han förlorat sin bästa vän och det var på grund av den där usla förrädaren.

I Godrics Hollow började diset sakta försvinna. Husen kunde urskiljas bättre, och man såg tydligt att ett av de var annorlunda.
Halva taket var bortsprängt.
Så var också en kärleksfull familj och en fantastisk vänskap.

Herregud, jag sitter här och gråter. Så otroligt sorgligt
Men du är awesome och skriver så otroligt bra.

Jag sitter här och storbölar men ett awsome kapitel och epilog längtar efter del 2

*Stor gråter och har en klump i halsen*Så bra,men så sorgligt