Army, War and hard friendship. (Rollspel)

((Jaha xD))

"För att du är en av mina bästa vänner. Jag vill att du ska må bra." Aleyna gick ett steg bakåt, inte för att hon visste varför hon gjorde det.Det var väl för att hon var så osäker. Olivia betersig konstigt, Kol och Jakob är i fängelset, finns det någonting som hon vet?

Olivia märker att hon backar och Olivia går genast tillbaka till sin ursprungliga position. Hon har inte lust att minnas någonting och hennes 'officer' är antagligen ute på fältet och håller på och dödar någon.

Kol stirrar bara upp i taket och försöker att inte tänka på smärtan som han har i sin högra fot. Det var ändå rätt åt honom, samma tass/fot som Christal hade ont i. Han hoppades verkligen att hennes inte var bruten, eftersom hon betydde allting för honom för tillfället då Olivia hade förrått dem. Han som hade trott något helt annat, kanske till och med känt något helt annat för henne.

((>:] I love making her harm ppl/herself.... ^.^))

"Bästa vänner?" Säger Olivia utmanande till tjejen innan hon drabbas av en våg av smärta, igen.
"Är du rädd?" Hörs en dunkel röst som är väldigt lik Jacobs. "Du vet att jag inte vill göra dig illa va?" Fortsätter den. Jacob har tydligen pratat med henne förut.
"Kol" Hör hon Kols dunkla version. "Kol Armstrong." Den är dunkel och det stör henne. Som om den är blockerad.
"Jacob Everett" Jacob igen. Man presenterar sig inte för fienden.
"Det är en vit tiger, en rätt sällsynt art." Säger hennes egna röst. Men den låter inte som hennes röst. Den låter... akademisk.
"Det var trevligt att ha kompisar för en dag..." Det är tjejens röst! Aleynas!
"Jag heter Aleyna, kalla mig... Ale...Aley." Aley... Aleyna.
"Men herregud! Vad fan har jag gjort!" Utbrister Olivia och hon har iallafall fått tillbaka några minnen. Inte alla.

Kol kunde inte låta bli att skrika då smärtan i foten blev för stor, det kändes som om hela skulle rivas bort eller något. Han var en fullkomlig idiot med stort I. Han borde få ett märke för hans lilla IQ som han hade.

Jacob satt i den mörka cellen medan han grubblade. Olivia hade varit deras vän, och förrått dem. Det gjorde så ont när han tänkte det. De hade räddat livet på varandra mer än en gång och det hade skapat ett gyllene band mellan dem som inte gick att bryta. Men Olivia hade gjort det, hon hade förstört deras vänskap och rivit ner den mur som de hade med stor möda byggt upp.
Jacob kände hur tårarna brände bakom ögonlocken men tvingade tillbaka dem. Han fick inte gråta, inte nu. Nu skulle han försöka hitta ett sätt att ta sig härifrån.

Olivia blinkar frenetiskt för att få bort skuldkänslorna. Hon har två val, antingen berättar hon för Aley att hon skjutit Jacob och säger åt henne att släppa ut dem medan Olivia går och skjuter... Campbell. Antagligen kommer hon bli skjuten på kuppen hon också. Det låter faktiskt inte dumt hon är en förrädare. Den värsta sorten dessutom. Eller så gör hon det själv. Ja, hon kan ju fortfarande gå och mörda Campbell efteråt. Det är väl ändå det som ska hända om hon släpper ut Jacob och Kol. Hon tar ett hårt tag om nyckelknippan och går till Jacobs cell och låser upp. Hon öppnar den snabbt men hon går åt sidan och till Kols fängelse istället. Hon låser upp det också och öppnar dörren innan hon störtar iväg mot kriget.

Kol ser mot dörren, men hans ögon blir dubbla. Smärtan i foten är för hög, hans svettas och så svartnar det för ögonen. Han lägger en darrande hand mot sin panna som var kokhet, han hade feber.
Innan han hunnit skrika efter hjälp så hade han redan svimmat.

Jacob blev förvånad när celldörren klickade till. Sedan klickade det till om vänster till honom också. Någon sprang iväg och lämnade honom ensam kvar. Han smög sig ut. Det var någon som hade hjälpt honom och Kol, konstigt. Jacob sprang allt vad han kunde ut mot slagfältet medan han tittade sig omkring för att försäkra sog om att ingen följde efter.

Olivia stannar knappt för att hämta andan. Hon ser att Campbell är på väg ut på fältet. Soldaterna verkar missnöjda över något.
"Ni lyckades inte med morden? Vad är ni egentligen?" Frågar Campbell irriterat och sparkar till en av soldaterna. Han eller hon faller till marken och kippar efter andan. "Värdelösa, det är vad ni är." Konstaterar Campbell. "Okej hörni, vi får göra det på det gamla sättet och mörda dom själva, eller hur?" Säger Campbell och möts av ett medhållande mummel. Olivia höjer pistolen och avfyrar skottet. Campbell duckar snabbt.
"Vem fan skjuter mot mig?" Frågar hon som om hon förväntar sig ett svar.