In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon såg på sin far och sedan på sin mamma.
"Jag kan ge er en prövotid. Som du sa så känner jag er inte. Men ni är mina föräldrar. Jag vill göra ert liv bättre." Hon lade armarna om sin mor igen.
"Jag vill inget hällre att ta hand om de som jag lovat att ta hand om. Ni är en del av det jag lovat...." Hon såg upp i hennes ansikte.
"Snälla låt mig försöka.."

Juniv log svagt och nickade och såg sedan över axeln. Mötet med Rion skulle strax börja. Han var inte speciellt glad över det.

"Prövotid?"
Preston lät inte övertygad, men Lorraine greppade hans hand med båda sina händer innan han hann säga något mer.
"Halo..", började hon och suckade. "Det låter väldigt bra i teorin. Men prövotid fungerar inte i verkligheten." Hon sträckte sig efter Halos händer istället och fattade tag om de. "Hela ditt liv har jag tänkt på dig. Hela ditt liv har jag drömt om den stunden att få se dig igen och nu..", hon svalde, kände hur det knöt sig i halsen. Återigen svalde hon för att behålla lugnet. Så många känslor gjorde sig påminda.
"Jag menar bara, att om det finns en risk att du inte vill ha oss i ditt liv.. då ska vi inte ta risken." Hon drog på läpparna i ett leende och släppte Halos händer för att se på Preston igen. Han nickade tyst bredvid Lorraine. Höll med om hennes ord.

Sorgen i hennes ögon växte och tårar började formas. Med en nick reste hon sig och sträckte sig efter en näsduk.
"Då förstår jag vad ni menar. Jag ska inte tvinga er till något ni inte vill." Hon såg mot Juniv som såg på henne med en varm blick. Hon såg sedan mot Preston och Lorraine.
"Jag har ett möte jag måste ta." Rösten lät nära till gråten och hon tog sig ut från rummet och såg sig om. Något att dricka skulle hjälpa henne.

Lorraine suckade. Det var svårt att förstå. Hon klandrade inte Halo för det. Hon hade redan nog så mycket att tänka på. Och Halo var så ung. Allt som det innebar med att vara prästinna och nu.. nu med hennes biologiska föräldrar som gjorde ny entré i hennes liv? Lorraine var inte säker på att hon själv förstod. Hon bestämde sig för att inte älta det mer och såg mot Preston. "Kom, vi går till sängs, det har varit en omtumlade kväll, minst sagt." Hon klappade Prestons hand och tillsammans lämnade de rummet för att gå till de som de blivit försedda med.
Imorgon, hoppades Lorraine, skulle det bli en bättre dag.

"Jag kan be någon visa er rummet." Juniv tog hennes händer.
"Lorraine jag vet inte vad jag ska säga. Men ta en varm dusch ni båda, vattnet räcker för två vi lovar och sen försök att sova." Han öppnade sedan dörren och en man med ljustrött hår och skägg var på väg in från festen.
"Wilhelm. Kan du visa mina gäster till deras rum. Det är i södra vingen."
Wilhelm stannade upp och log.
"Det ska bli Juniv." Han bugade sig.
"Om ni följer med."

Juniv såg sedan mot Halo och gick mot henne.
"Är du redo?"
Halo såg upp, hennes smink hade runnit och hon nickade.
"Tror det."

"Vi måste ge henne tid, Juniv. Det var mycket vi lastade på Halo nu. En sak i taget, visst?" Hon kramade tacksamt tillbaka om hans händer och släppte sedan taget efter han gett de hans råd. "Det låter som en plan.", erkände hon i en viskning och såg mot Preston som återgått till att inte säga något. Han var försjunken i tankar. Lorraine klandrade inte honom heller.
När den rödhårige mannen visade sig för de såg Lorraine överraskat på mannen, men log sedan artigt för att göra ett gott intryck på honom. När han bugade så neg Lorraine som svar. Sedan tog hon tag om Prestons arm för att följa efter Wilhelm till rummet deras. "Tack, Wilhelm."

Han hade gått tyst och hade öppnat dörren till de.
"Ingen fara frun. Ha en underbar sömn och är det något kan ni bara ropa ut i hallen. Vi vampyrer hör riktigt bra." Han bugade och log.


Halo hade torkat bort tårarna. fått bort det smink som hade runnit och satt nu och väntade på Rion. Hon såg mot fönstret och hörde skratt och vände sedan bort blicken.

Det knackade på dörren till rummet där Halo väntade.
En av vampyrerna visade sig i dörröppningen. Vad klädseln att tyda verkade han arbeta för prästinnan.
"Ers höghet. Mr Devonmoor är här."
Rion log roat. Det hade inte framgått för alla att hans namn var förfalskat. Det hade bara varit en ursäkt för att få träffa Halo. Att se prästinnan. Och nu var han här. Han skulle njuta av varje sekund. Det var han säker på.
Han klev in i rummet och gick fram till en av stolarna mitt emot Halo för att slå sig ner på den. Han kollade på Halo med en road blick och gav ifrån sig ett kort skratt.
"Halo..", sa han, som för att smaka på namnet. "Du ser inte ut som jag föreställde dig.", sa han, oklart om det lät som en komplimang eller en förolämpning.
"Din roll som prästinna klär dig.", sa han sedan och blickade sedan själv ut genom fönstret för att se på gästerna som fortfarande minglande utanför på gården.

Juniv hade ställd sig i rummet och såg på Rion med en bister min.
"Rion inte den tonen tack. Vad är det du vill våran prästinna?"

Halo höll upp handen och lade huvudet på sned.
"Hur hade trott att jag skulle var?" Frågade hon och lade huvudet frågande på sned.
"Har studerat alla de tidigare från utlägg och alla var rödhåriga, en del som alltid hänger med."

Rion åsg på Juniv. "Juniv! Du är dig lik.", sa han, fortfarande lika road. Han kände ju till honom sedan tidigare. Rion och Juniv hade aldrig klickat och efter kidnappningen av Alice hade deras chanser att bli vänner förstörts. Det verkade inte plåga Rion iallafall. Så länge som han levt själv. Redan långt innan Alice var han en ensamvarg. Den enda som verkade känna honom utan och innan var hans bror. Leo. Honom skulle han också prata med ikväll.
Rion log sedan. "Du har rätt, låt mig omformulera mig."
Han såg på Halo igen. "Du är inte lik Alice bara.", sa Rion och drog på läpparna. Som om det inte varit något fara att han nämnde den tidigare prästinnan. "Jag projicerade mina tankar om Alice på dig. Jag inser nu att det var ett misstag." Han log fortfarande. Som att visa sig artig. Det bekymrade honom inte att han talade om Alice med Halo- den nya prästinnan. Han brydde sig inte om det. Han såg inte vad det spelade för roll.
"Som jag sa, inne i tronsalen.. Nyfikenheten tog mig hit. Jag lät mina känslor ta över mitt omdöme."
Han reste sig. "Men nu vet jag. Det är dags att jag lämnar dig. Jag ska bara prata med Leo först."