PRS Lupple & Medi

"Okej jag ska inte säga något mer." Hon log och gick efter.
"Jag kan ett språk inte ens Dorian eller din pappa vet om. Det är ett språk för det var det första språket som kom." Hon log och såg på Tristan som ställde ner mat framför henne. Det var vofflor med grädde och honung. Han log mjukt och såg sen på Allie.
"Blod?"

Allie vände sig mot henne med stora ögon.
"Du måste lära mig, snälla kan du lära mig?" Sa hon bedjande och tog hennes hand och kramade om den.
Såg på våfflorna, som såg otroligt goda ut.
"Jag kan ta lite blod tack. " Sa hon och vände blicken mot Tristan, använde sina änglalika ögon, sin hundvalpsblick.

"Det är så svårt. Det har varit utdött i miljoners år." Hon log och nickade.
"Men det där du gör nu kallas Litiash." Hon skrattade och såg på Tristan.

"Jag vill kunna nått som ingen annan kan." Sa hon som förklaring.
"Jag trodde du var yngst men nu är jag yngst igen." Sa hon lite modfällt men skrattade av ordet.
"Schyy, ingen annan ska ju lära sig det. " Sa hon och fortsatte att kolla bedjande på Tristan, hade ju satt sig så bekvämt. Eller ja hon satt och han stod.
Litiash.

Han log och ställde fram en kopp med enhörningshuvud och log.
"Jag hör inget jag lovar." Han ruffsade Allie i håret.


Willow log och började att äta och hon såg på mate.
"Det smakar som en bit från himlen." Hon såg på Allie.

Allie såg på koppen och fnissade lite.
"Tack." Log hon stort och drog koppen till sig, stirrade lite surt över att han rufsat henne i håret men syntes att hon inte menade det.
"Lova." Log hon och tog några klunkar av blodet för att sedan fokusera helt på Willow.
"Av himlen, okej jag kan tänka mig det. " Log hon lyckligt och lutade sig lite mot Willow.
Kände sig otroligt dragen till henne, som om hon verkligen behövde vara nära.
Inte för att hon var törstig utan för att hon var så varm.

"Jag lovar." Han böjde sig ner och kysste henne lätt på kinden och gick ut.
"Ja det är som att det är en helt annan smak. Det är mjuka men ändå krispiga. De smakar som han har haft citron i smeten och typ någon crem fresh för att göra dem syrliga. " Hon såg på grädden och smakade den.
"Lätt, söt och fluffig. Inte för gräddig och inte allt för söt och honung." Hon blev gråtfärdig när hon såg honungen och började att gråta.

Allie lyssnade intresserat och förstod det hon förklarade, kunde nästan känna smaken men när hon började gråta så tittade hon oroligt upp.
"Vad händer?" Frågade hon oroligt och försökte krama om henne för att trösta henne.
Varför grät hon? Allie blev helt ställd, visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Dorian som inte var långt borta befann sig snart i köket då han hade hört henne gråta.
Han slog armarna om henne, var försiktigt för att inte nudda hennes vingar.
"Älskling, prata med mig." Viskade han och pussade bort hennes tårar som nästan glittrade.

"Förlåt." Hon tog honungen och kramade om burken och såg på den.
"Det här var det första jag fick äta på denna jord. Jag blev bara så nostalgisk. Den smakar som det gjorde för länge sedan.." Hon såg på dem och tårarna rann ner.
"Jag var så ensam."

Dorian såg på henne, såg hur hon kramade om burken men kontrollerade sitt uttryck noga. Honung är helt klart en favoritsak.
Han nickade sakta.
"Jag vet baby, jag vet." Viskade han och fiskade ur burken ur hennes grepp.
"Men du är inte ensam nu älskling." Viskade han och fångade in hennes händer i sina.
"Krama något som kan krama dig tillbaka ifall du behöver. "Viskade han och pussade hennes panna.

Allie såg på dem båda och sedan på burken.
"Ja honung borde inte ha ändrats så mycket. " Sa hon i hopp om att kunna lätta upp stämningen.