Skriva av sig-tråden

Secchan: Bara två veckor kvar. Det klarar du, för så lång tid är det inte. Dåliga lärare med dålig pedagogik finns överallt, och i princip alla har oturen att stöta på någon av dem under sin studietid. Det är inte speciellt trevligt under den tiden, men man får helt enkelt blicka framåt. Helt enkelt göra sitt bästa, härda ut tiden, och andas ut när det äntligen är över. Är du ensam och att tycka så om läraren? Ibland är man många, och även om man studerar på de högre nivåerna, så finns det någonting att göra åt saken. Min farsa jobbar på Chalmers, och hur många gånger har jag inte hört honom hjälpa studenter undan dåliga lärare. Om du vill fortsätta med franska, kanske man kan leta efter en annan kurs att gå? Ska jag vara ärlig har jag inte en susning om hur systemet fungerar. även fast jag bor här i Lund. Men det kanske finns annat folk man kan konfrontera, och är man en grupp är det väl alltid lättare. Det är inte rätt att man ska behöva utstå folk med dålig pedagogik. Men för nu, så kämpa bara på, de sista två veckorna.


Lordlollo: Det är inte lätt. Försök, även om det är väldigt, väldigt svårt att träffa de på tu man hand. Kanske inte stalka dem direkt, men i alla fall se vart de tar vägen. Eller bara säga hej, eller vad som helst. Han på din teater kanske är lite lättare att prata med. Ni kan ju alltid gå hem tillsammans, även om det är fel väg. Du kan alltid dra någon av dem åt sidan och prata, eller vad som helst. Det är inte lätt, inte lätt alls. Men försök, för annars kommer det aldrig att hända någonting.

lillamymin: Tack, det ska jag Alltså vi är 6-7 stycken i min klass och jag läser kandidatkursen, vilket innebär att andra kurser i Lund bara är små strökurser. Så efter den här är jag i princip "färdig" med franskan. Några av de andra har klagat lite på att han är svår att följa och sådär, men de verkar inte vara utsatta på samma sätt.

Okej, känner att jag sänker min ålder till typ... liten igen när jag gnäller om sånt här men jag är så himla ledsen just nu.

Dagen/helgen har allmänt varit turbulent så mitt humör är inte vad det borde vara (känner mig ärligt talat sjukt instabil, obehagligt) och idag började vi en ny kurs, matte. Jag suger på matte men känner ändå att jag verkligen vill göra den här kursen bra och jag är nöjd för att jag och mina kompisar har planer på hur vi ska få kursen bra, jobba tillsammans, hamna i samma grupper, vet vilka vi inte ska vara med som inte jobbar lika bra, osv.

Kursintron börjar. Kursen verkar helt ok, men SVÅR. Mycket verkar hänga på ens kunskaper från förra mattekursen (och den var sjukt, sjukt dålig när vi gick den, alltså kan typ ingenting känns det som). Men sen kommer det värsta. Läraren säger att vi typ ska lotta in folk i grupper. Lotta in folk i studiegrupper.

Man kan nu hamna i grupp 1 eller 2, olika scheman, sen i olika studiegrupper. Och såklart, hamnar jag i en grupp och ALLA mina kompisar i den andra. On top of that vill ingen byta, och jag hamnar i en studiegrupp som bara direkt känns nejnejnej. DOCK lyckas jag byta till mig en annan studiegrupp så den jag är i nu känns vettigt, men alla mina vänner har en annan grupp. Ingen kommer gå samma dagar som jag går. Och det känns så himla, himla ensamt.

Plus detta så börjar världens snöstorm ute. Och jag som hatar snö känner bara att jag vill explodera. Är just nu bara så himla arg och ledsen, har svårt för matte, behöver ha mina vänner i alla fall i samma grupp, de som känt mig under hela utbildningen, som man vet att man kan öppna upp sig för, det får jag liksom inte nu och det är fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt. Jag är såklart medveten om att det är bra att vara med andra och bla bla men det känns så himla orättvist att jag ska vara ensam.

Funderade ärligt på att hoppa matten och se om man kan hoppa på svenska-kursen som några andra kompisar ska läsa istället men det känns fruktansvärt omoget. Men i alla fall.

Jag vill inte ha det så här

Ingen behöver svara på detta eller liknande, vill bara skriva det.

Har gått och blivit kär i en kille, vilket är högst ovanligt när det gäller mig. Grejen är bara den att han bor på andra sidan jordklotet och förmodligen inte vet att jag existerar. Pratar om honom ganska konstant, lyssnar på hans musik, läser hans blogg osv. Men saken är att killen i fråga är en känd hockeyspelare, och därför är det ingen av mina vänner som tar det seriöst. Försöker att inte ta detta på så stort allvar, men kan inte sluta tänka på honom helt enkelt.

Att dessutom veta att han är sex år äldre än mig, och att det inte finns den minsta lilla chans att det kommer att bli något mellan oss gör ju inte direkt saken bättre. Försöker att bara glömma honom och gå vidare, men det är inte det lättaste jag provat på.

Vill inte ha någon kommentar om att det bara är en crush och att det kommer gå över osv. För det gör bara saken värre.

Postade nyss i 15+-forumet, men känner att det fungerar här också...



Åh jag är så arg. Så arg, så arg, så ARG att jag inte vet vad jag ska göra.

När jag ska hem från skolan måste jag ta en buss till tåget. Så jag satt på den bussen, i vanlig ordning, efter att ha ätit en delikat skollunch med mina klassisar. Eftersom bussar i stan som bekant kan köra ganska galet sätter jag mig bara på första bästa plats, nästan längst fram i bussen. Sätter mig tillrätta och betraktar en söt liten bebis som ligger i en barnvagn bredvid. Tills jag hör henne.
"Stick tillbaka till Afrika och din negressfamilj!"

Ursäkta?
Jag kunde inte tro mina öron så jag vände mig om och spanade i bussen. Hör inget mer så jag inbillar mig att jag inbillade mig, tills jag hör henne igen.
"Det är på grund av dig som folk dör, fy. Varför har du flätat håret? Ni negresser slösar all er tid på att fläta håret istället för att hjälpa ert folk, skäms på er!".
Vände mig bakåt igen och hittade henne. En liten, äcklig tant sitter ett säte bakom en ung mörkhyad kvinna - och trackar henne. Kvinnan har inte gjort något annat än att existera, och ändå är tanten på henne. Jag blev äcklad.
Funderade på att gå bak och säga till henne, när mamman till barnvagnen bredvid mig reser sig upp. Hon ska gå av på nästa station, men passar på att ryta till tanten att skärpa till sig. Tanten börjar hoppa på henne istället ("Finnjävel! Vi svenskar har alltid hjälpt er finnar, och ni är så otacksamma mot oss!" , men blir sedan tyst när mamman går av. En liten stund.
Sedan fortsätter hon. Kvinnan fortsätter att sitta tyst och titta ut genom fönstret, men jag förstår ju att hon blir sårad. Alla ansikten i bussen är vända mot dem. Kvinnan som sitter tyst och tanten som fortsätter att spy ur sig sina rasistiska kommentarer.

Min mage gör ont, och jag är så arg att jag skakar, så jag bestämmer mig för att gå bak i bussen. Jag reser mig, går bak, och sätter sig på sätet framför dem båda. Det blir tyst i nästan en hel minut, sedan slänger hon ur sig något igen. Jag kommer inte ihåg vad hon sa men jag orkade inte med henne längre så jag vänder mig om och tittar henne i ögonen. Säger åt henne att lämna kvinnan ifred, eftersom hon inte gjort något alls. Tanten var bara störd. Påpekade att jag inte visste något på grund av min ålder (som om det verkade ha någon betydelse i det här sammanhanget, eh) och frågade vilket parti jag röstade på. Fortsatte tracka kvinnan hela vägen fram till slutstationen (då jag var tvungen att S-P-R-I-N-G-A för att hinna med mitt tåg), men en klasskompis till mig som satt nästan precis bredvid och jag fortsatte iallafall att försvara kvinnan. Det kändes viktigt, även om hon inte tog åt sig av vad kärringen sa.

Jag blir så galet upprörd. Började gråta på tåget sen, för jag kan bara inte förstå hur vissa människor fungerar. Lyckades såklart sätta mig i en vagn full av människor med annat etniskt ursprung, och jag kunde inte sluta tänka på vad de fått gå igenom. Kunde inte sluta tänka på vilka människor det faktiskt finns därute.
Och jag som trodde att rasismen i Sverige var så gott som utrotad.

Cyachi: Gud vilken hemsk tant! Väldigt bra gjort av dig att försvara den stackars kvinnan. Förstår verkligen hur du reagerar, det är verkligen hemskt gjort av tanten. Som om folk är mindre värda för att dem har mörkare hy! Det är verkligen inget annat än idiotiskt att tänka så!

Det är hemskt vanligt att man blir kär i personer på avstånd i tonåren, såväl kändisar som andra. Vet inte om det hjälper dig så mycket, men du är i alla fall långt ifrån ensam om det! ♥

Ginny.:.Weasley Nej men precis, det är ju ändå toppen av idioti. Kan känna såhär i efterhand att jag kanske reagerade lite väl mycket, men tycker verkligen inte att man ska acceptera sådant här. Och hellre att man reagerar lite för mycket än att man inte reagerar alls!

Li: Usch, jag förstår att det inte alls kan vara så kul. Jag hoppas att du kan ta dig igenom det. Det är synd att ingen annan känner sig manad att byta, men förmodligen är det väl så att alla de andra känner att deras situation är mycket bekväm. Det är aldrig kul att vara den som är ensam. Du får försöka träffa dem i andra lägen. Om ni alla läser matte, läser ni inte då typ samma saker? Går det inte att typ, studera tillsammans i alla fall då? Alltså utöver tiden man går? Annars finns det ju så mycket medier nu för tiden att du alltid kan ringa eller få tag på dem om du känner att du vill ha lite extra stöd. Det är svårt, men kanske är det bara att gilla läget,ibland kan man helt enkelt inte göra mer. Men lid inte allt för mycket, det är inget kul. Försök göra ditt allra bästa och kämpa på.

liiiinneaa: Jag tror verkligen inte att du är den första om detta, och jag tycker absolut inte att det är något konstigt. Men det ska precis som allt annat tas seriöst. Om du känner så, så kanske du kan försöka ta avstånd. Eller så fortsätter du bara att tänka på honom. Om han gör dig glad, så vad är nackdelen. En dag kanske du träffar någon annan här hemma, och då kanske det inte spelar så stor roll längre. Men just nu gör det. Ta inte åt dig av vad dina vänner säger, du vet sanningen. Jag tror att de kan ha lite svårt att förstå.

Cyachi: Detta är inte okej. Inte okej alls. Jag blir så sjukt arg när jag läser vad du skriver. Jag tycker i alla fall att det var bra att det var många, faktiskt är så många som det var, stod upp för kvinnan. Ofta händer det att ingen gör någonting alls. Den där kvinnan var möjligtvis inte riktigt klar i huvudet, vilket inte försvarar det hon sa på något plan. Men kanske ger en vettig förklaring till varför hon sa som hon sa. Jag tycke att vi i Sverige måste bli bättre på att stå upp för varandra, och inte bara vara tysta när någonting händer. Rasism är olagligt i Sverige, den där kvinnan skulle mycket väl kunnat ha blitt anmäld och fälld i domstol. Men det so du gjorde var en bra sak.

Nu kommer det klassiska: Jag vet hur det är! Visst är det en irriterande sak när ingen förstår. Men ja, det händer och man kan inte styra sina känslor oavsett om man känner personen eller inte. Jag är just nu lite halvkär i en gubbe som är fyrtio år äldre än mig. Äckligt? Kanske. Kan jag hjälpa att jag känner så? Nej. Behöver du prata om det här mer kan du bara skicka ett meddelande. Men jag måste säga att det finns folk som förstår! ^^