De utvalda

Eletha bara stirrade på Vina och all färg i hennes ansikte försvann.
"Nej." kved hon fram, det fick inte vara sant, inte hennes Ethan.

Ethan blev blek han med och stirrade också på Vina. Men Vina hårdnade bara. "Jo! Det är redan uppklarat, så fort hans ben är lekt följer han med oss".

Eletha svalde och sa inget mer, "Ta hand om honom, han är en god människa." sa hon bara, klev ur sängen och lämnade dem. Hon var likblek men behövde vara ensam.

Vina nickade med ett nöjt leende och satte isg sedan på Elethas plats då hon gått. Ethan såg bönfallande på henne. "Om jag måste...Snälla ta min son också, ta honom som din son!". Vina funderade kort innan hon nickade nådigt.

Eletha kom upp på taket, det blåste rejält och kylde, men hon reagerade inte ens. Eletha satte sig ner, inte nära kanten, men hon bara stirrade fram.

Vina gick snart och Ethan kände sig förtvivlad, han var tvungen att lämna Eletha...De hade bara veckor kvar...

Snart kom Eletha tillbaka, iskall, tyst och blek kröp hon intill Ethan i hans säng och la armarna om honom.

Ethan kramade hårt om henne och blundade för att inte låta henne se hans tårar av sorg. "Eletha...Du måste lova mig att du äter och lever när jag inte är här...":

Eletha svarade inte till en början.
"Till vilken nytta?" sa hon sedan, hon kunde lika gärna dö, de skulle aldrig mer ses.

Ethan kramade henne hårdare. "Simon kommer få det bra nu...Vina kommer ta hand om honom, om jag får höra att du dött...Då kommer jag gå samma väg".