In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon kände tårarna rinna och snart grät hon svagt.
"Åh mamma, pappa" Hon lyckades sluta att gråta och såg in i deras ögon.
"Jag är så glad att ni inte hatar dem, inte hatar mig." viskade hon och såg på dem.
"Vill ni inte jobba här i palatset? Ni får då bo här!" Hon tog sin mors hand.
"Jag har ju funnit er nu!"

Lorraine pustade ut och förde handen över bröstet. Kände lugnet och kärleken.
"Berätta. Allt vi har missat, allt..", hon avbröt sig själv då det nu var Prestons tur att fatta Lorraines händer. "I sinom tid. Vi är glada att se att du har det så fint. Trivs du?", frågade han och såg på Halo.
Lorraine teg och nickade då Preston tagit till orda. Hon erkände att hon kanske låtit ivern tagit över, låtit känslorna styra.
Nyfiket såg hon mot Halo för att lyssna på henne.
"Hat? Åhnej, det skulle vi aldrig.", sa hon och visste inte hur mycket, eller vad hon skulle säga. Lorraine bestämde sig för att inte säga något. Halo skulle säkert förstå snart ändå. Det var hon säker på. "Vi må ha det knapert med ekonomin, men vi har ingen brist på det som verkligen betyder något." Hon såg kärleksfullt från Preson till Halo. "Jobba här? Med vår utbildning.. vad.. vad skulle vi ens kunna göra?"

Hon log och nickade.
"Jag mår underbart. Det har varit ganska tufft de senaste dagarna." Hon såg på dem och log svagt.
"Men huset måste städas. Det måste handlas mat, trädgården måste tas hand om. Det borde finnas saker ni kan utföra."
Juniv log mjukt. Hon tänkte på alla.
"Hennes höghet har rätt. Ni kan städa. Vi kan ge er städjobb här. Då sänks era tider eftersom ni jobbar i skoft med andra." Han log mjukt.
"Jag tror Halo skulle gilla det. Och om ni jobbar för henne så tilltala henne endast med Halo i enrum. Hennes höghet öppet."

Preston såg osäkert från Lorraine till Halo. Det gick några sekunder innan han vände sig mot Halo igen och suckade.
"Det låter som en bra idé, men låter du inte dina känslor ta över ditt omdöme? Vill du ha dina föräldrar att jobba för dig?", frågade han ärligt och Lorraine drog efter andan för att protestera, men innan något ljud hann lämna hennes läppar fortsatte Preston.
"Och vårat liv då? Det sociala vi har? Kollegorna? Vår lägenhet? Våra vänner? Ska vi ge upp det?", frågade han, fortfarande han lika ärligt.
Äntligen fanns det utrymme för Lorraine att säga något.
"Jag förstår Prestons synvinkel på det hela, och har har väl till viss del rätt." Hon pausade för att sänka blicken och sedan se på Halo igen. "Ditt erbjudande är en bra anledning för oss att spendera tillsammans, men det är väl ingenting som säger att vi inte kan träffas även om vi inte jobbar för dig?", försökte Lorraine. "Tro mig, tro oss, vi vill vara med dig. Och jag skulle inte vilja något annat än att mer få vara i din närhet."

Hon såg på dem och nickade.
"Jag lät mina kännslor ta över pappa du har rätt i det." hon log igen och nickade.
"Men jag ska se till att ni får lite extra pengar så ni kan ta ledigt en dag. Ni ser ut att behöva ta ledigt." Hon tog sin fars hand.
"Hur mår ni annars? Allt bra?"

Lorraine såg från Halo till Preston som lutade sig tillbaka i soffan och pustade ut eftertänksamt. Deras liv var inte längre som tidigare. Med Halo i bilden igen skulle deras vardag inte vara densamma. Det var förstås till det bättre.
Preston nickade åt henne. "Du är väldigt generös. Du lever verkligen upp till rollen som prästinna.", sa han och ett litet leende syntes på hans läppar. "Oroa dig inte för oss, Halo. Vi tar en dag i taget. Vi kanske ser ut att ha det kämpigt, men det har aldrig varit någon brist på det som verkligen behövs.." Han såg på Lorraine som gav honom ett leende till svar.
Preston såg på Halo igen. "..Kärlek. Det är det viktigaste vi har, Halo. Jag hoppas att du vet det." Han drog ett till andetag och funderade på ett bra svar på hennes fråga.
"Det är bara bra med oss, Halo. Bekymra dig inte om det. Du har så mycket att fira. Att leva för. Det här är din tid nu. Din tid är framme.", sa Lorraine som svar på Halos fråga.

Hon reste sig upp och slog sig ner i mitten av dem och såg på dem.
"Jag kommer att hjälpa er. Ni är de största hjältarna så ni ska få mer." Hon såg på Juniv.
"Kan jag jobba redan imorgon? Jag måste hitta en lägenhet till mina föräldrar. Sen ska ni betala mera för att de inte ska behöva slita ut sig. De födde mig, er prästinna och jag tycker det förtjänar mer." Hon lade armarna om sina föräldrar och höll dem närmare sig.
"Snälla säg inte nej. Jag vill göra allt för er. Jag har hat det bästa livet, den bästa skolgången, de bästa vännerna och jag vill ge er lika mycket tillbaka."

Lorraine och Preston flyttade på sig för att ge plats åt Halo när hon slog sig ner mellan de i soffan.
Med en lycklig blick rörde Lorraine över Halos hår. "Du är genomgod, Halo. Jag vet det nu.", viskade hon. Nära gråten igen. Preston harklade sig igen. Letade efter orden. Det kändes lite märkligt att hans barn skulle för handla om hans, deras, framtid. Men hon hade ju makten. Hon visste vad som var bäst för de.
"Om det gör dig lycklig, Halo. Då tackar vi inte nej. Vi tackar ja.", sa han då och log mot Halo.

"Åh mamma gråt inte. Då gråter jag med!" Hon såg på dem båda och såg på sin far.
"Jag skulle bli den lyckligaste. Jag har inte fått vetskapen om er men jag vet att ni vill mig väl. Jag vill er väl." Hon såg på dem och Juniv log.
"Lorraine, Preston när ni känner er redo att börja dra er till sängs så har vi gjort ett rum åt er. Det finns rena kläder som ni får låna ifall ni väljer att duscha och frukost kommer att serveras." Han log.
"Er dotter är så givmild."

Lorraine skakade på huvudet. "Ingen fara, Halo.", sa hon och såg upp mot henne. "Det blir vårat nöje. Vi vet inte hur vi skulle kunna återgälda dig."
Preston svalde och såg eftertänksamt från Lorraine till Halo. "Halo.. Bara för att det ska bli så tydligt som möjligt..", började han och Lorraine såg oroligt på sin make. Vad tänkte han säga? Vad tänkte han? Halo hade ju bara visat de omtanke. Men hon teg, nyfikenheten tog över.
"... Vill du verkligen ha oss tillbaka i ditt liv? Det kanske inte blidr som du har tänkt? För ska vi vara helt ärliga..", Lorraine tog hans hand, men Preston var beslutsam att fortsätta sin mening. "..Du känner oss inte."
Innan Lorraine hade hunnit kommentera Prestons ord hade Juniv tagit till orda och Lorraine nickade. "Tack, vi kommer strax."