In the dark PRS Vidomina & Medi

"Adelaide du borde verkligen prova brödet!" Halo såg på honom och log stort.
"Det är så gott!" Hon nickade sedan.
"Nej allt är inte rosor och feseter. Jag sitter i möten. Jag har utlovat ett bostadskomplex till vampyrer som är villiga att arbeta för mig." Hon log.
"Göra staden säkrare och de som har nattjobb kanske inte behöver nattjobb. För jag ser att det skulle behövas."

Julian log och kramade om kvinnan och nickade.
"Det hoppas jag.
"Sen har jag en fråga. Jag undrar om ni skulle vilja övernatta i huset? Ta en varm dusch och sova i sängar samt få god mat? Ni har faktiskt råd med det." Julian log mjukt mot dem.
"Och Jag tror Halo inte skulle ha några invändningar om det." Han log svagt igen.
"Så vad säger det vackra paret?"

Adelaide såg på Halo då hon utbrast om brödet för att sedan lika snabbt tala om hennes plikter. "Och du..", hon sträckte sig efter att glas att räcka över till Halo. "..Du borde ta och smaka av det här. Komigen, Halo, vill du hellre prata om ditt jobb? Nu?" Hon bröt av en bit av brödet och tuggade på det. Ja, hettan kunde hon känna. "Ja, det var supergott.", erkände hon och skrattade då för att sedan skölja ner med en liten klunk av drycken från glaset hennes.

"Ni är alldeles för snäll, Julian." Hon såg på Preston som lutade sig mot Lorraine för att viska något till henne. Hon nickade och såg på Julian igen. "Ja, men håll oss inte kvar för länge, vi har plikter.", sa hon med en skämtsam ton. Hon ville inte verka oartig, men de hade redan planer för helgens aktiviteter. Jobb. Det fanns alltid något som behövdes göra i deras hushåll. Något som behövdes lagas, införskaffa. Och hela arbetet såklart, för att ens få in någon slags lön.
"Det låter trevligt att få spendera tid hos er.", tillade Lorraine och log sådär påklistrat igen och Preston harklade sig, som för att visa att han instämde på planerna.

Hon tog emot glaset och drack.
"Oj det var inte direkt vad jag trott." hon såg på dem och skrattade.
"Nej jag kan vara kvar. Jag har visst möten sen men de ska jag ta sen." hon log och nickade igen.
Léon kom fram och såg på dem.
"Jag måste ta hennes höghet en stund. Hon har ett oerhört viktigt möte som väntar."
Halo reste sig och ställde ifrån sig disken och log.
"Om jag inte kommer tillbaka så önskar jag er godnatt."
Hon vinkade efter sig och höll Léons arm för att hålla balansen.

Julian log mot dem och nickade.
"Men vad har jag sagt? Ni kan ta ledigt från ert jobb en dag eller två. Sen om ni behöver hjälp med lägehnten så tveka inte att ringa. Ni har vårat nummer och vi hjälper gärna till. Oroa er inte." Han log.
"Ni gav oss Halo och vi gav då er ett löfte att hjälpa er."

Adelaide hostade till då Léon överraskade de. Hon hade inte sett att han gått fram till de. "Åh. Léon. Ja, gör..", började hon, men avbröt sig själv. Léon hade hunnit ta Halo därifrån innan Adelaide hunnit säga sina sista ord.
Hon log då istället efter de och intalade sig själv om att allting var i sin ordning. Halo hade bara plikter. Och ett möte. Det var ingenting. Igen blev hon påmind om hur mycket hon brydde sig om Halos välbefinnande, och intresset hade väl ökat efter Adelaide blivit utsedd som Halos manager.
I försök att lugna sig tog hon en till klunk av drycken och vände sig till sina vänner igen för att fortsätta konversationen med de.

"Javisst, Julian. Du har rätt. Ursäkta, det.. det har bara varit mycket nu.", fick hon fram och hoppades på att det var en tillräcklig förklaring. Hon ville inte framstå som ett offer. Men det kanske redan var för sent för det.
Lorraine tog tag om sin makes arm och de båda följde efter Julian. "Som sagt, så fin tillställning det här. Ni har verkligen slagit på stort." Hon såg på Preston för medhåll och han harklade igen. Han var så fåordig. Han hade väl sin anledning till det, men alla som kände Preston visste att han för det mesta inte sa mer än vad han behövde.

Juniv ledde in Halo i ett rum med soffor och log.
"slå dig ner. De kommer snart." Han nickade.
"Jag kommer att vara med men det är för dig vi gjort det här."

"Åh ni är för snälla." han lade huvudet på sned.
"Sen om ni har ont eller problem så säg till. Gix är en utmärkt läkare." sa han med ett leende.
"Läkt kungar och mycket annat folk." Han ledde in dem och han mötte Halos blick.

När Juniv ledde Halos föräldrar till rummet stannade Lorraine plötsligt upp. Fötterna ville inte leda henne längre. "Snälla. Vänta. Halo.. hon.. hon får inte se oss såhär."
Plötsligt hade hon tankar om mötet. Vad Halo skulle tro, tycka, säga och göra. Var det här verkligen vad som var bäst? Nu när de hållit sig undan så länge, var det verkligen läge att de skulle träffa henne, precis nu?
Nervöst strök Lorraine bort smuts från klänningen och slätade till håret så att det föll rätt. Preston upptäckte sin hustrus nervositet och tog lugt tag om hennes handleder vilket fick henne att se upp mot honom och deras blickar möttes.
"Lorraine.", sa han lugt. Han pausade. "Oroa dig inte. Du är jättefin. Det här kommer att gå jättebra. Vi gör det här för allas skull. För Halo, för oss. Vi behöver det. Halo behöver det.", sa han fortfarande lika lugnt.
Det var den sida av Preston som oftast bara Lorraine upplevde. Han var lugn, samlad, fokuserad. Det hjälpte Lorraines nervositet och hon nickade långsamt som svar att hon hade hört honom.
För att förtydliga sina känslor böjde hon sig fram för att lätt pussa hans läppar och sedan rätta till hans fluga. "Så, nu ser du bra ut.", viskade hon lågt och vände sig sedan framåt, precis för att missa att Preston log ett litet leende åt sin hustrus beteende.
"Vi är redo.", sa hon efter Julian och krokade arm med Preston igen för att kliva in i rummet efter honom.

Han log och visade att de kunde gå in.
"Jag ska se till att ni får ett rum sen. Vi kör hem er imorgon." Han tog hennes hand.
"Säg inte ens nej mina vänner." Han nickade och släppte sedan hennes hand.

Lorraine kramade tacksamt tillbaka om Julians hand och släppte den sedan för att gå in i rummet. Hon kände hur Preston släppte taget om hennes arm för att tryggt placera den om hennes rygg.
Nervositeten kröp sig inpå och hon kunde känna hur andetagen blev kortare och spänningen ökade i axlarna. Men en blick från Preston lugnade henne.
Halo var inte det första hon upptäckte. Det var rummet. Det verkade mycket större än vad hon hade trott. Högt i tak. En kristallkrona som lyste upp och flera soffor, växter. Ett långt, stort fönster som visade att rummet vätte mot vattnet. Vacker utsikt. Men rösterna från Juniv och Halo fick henne att vakna upp ur sina tankar och blicken föll på Halo.
"Halo. Eller jag menar.." Lorraine sänkte blicken och nickade djupt som i en bugning. "..Ers höghet.", sa hon och Preston gjorde detsamma, men i ett dovare mummel.
De såg upp mot henne var först inte säkra på ifall de skulle stå kvar för att ha samtalet, men så rörde sig Preston mot en av sofforna mitt emot Halo och Lorraine följde efter för att slå sig ner bredvid sin make.
"Vilken fin ceremoni det var. Du kommer göra stordåd. Vi är så stolta över dig.", sa hon och kramade om Prestons hand.
Det var inte som med Demitri och Nicolai, där Preston sett sig omkring för en ursäkt att inte delta i samtalet. Nej, denna gång var han intresserad av att se på Halo. Hon som för, bara några sekunder, faktiskt varit deras dotter.
En tystnad spred sig och Lorraine och Preston såg på Halo.

Hon såg upp på paret som kom och innerst inne visste hon vilka de var.
Juniv harklade sig.
"Ers höghet." Han såg på Lorraine och pPreston.
"De här är dina föräldrar." Han bet sig i läppen.
Halo såg på dem, reste sig och gick fram till dem. Snabbt lade hon armarna om dem båda.
"Åh mamma, pappa." viskade hon och såg upp.
"Jag menar." Hon backade undan.
"Jag borde kalla er vid namn kanske?" Hon bet sig i läppen.
"Sätt er snällla"

När Halo omfamnade Lorraine och Preston tvekade de inte att krama om henne tillbaka. Det kändes inte alls underligt eller konstlat. Det var äkta. Naturligt. "Halo..!", utbrast Lorraine lättat och kände en lättnad i sig. Så länge som hon funderat på och undrat hur Halo hade det. Mådde och gjorde.
Lyckligt såg hon mot Halo och sträckte sig efter hennes ansikte för att röra vid hennes kinder. "Halo. Du ser så vuxen ut. Som en riktig prästinna. Vi.. vi är så stolta över dig.", sa hon igen och släppte taget om hennes kinder för att slå sig ner i soffan igen med Preston bredvid sig. Han log litet och såg på henne med en vattnig blick. Förmodligen rörd till tårar.
"Julian.. Juniv.. Alla dessa år som de tagit hand om dig, Halo, så har de också tagit hand om oss. Vi kunde inte vara mer glada att veta att du är omringad av så mycket kärlek."