In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon log och visade sina skor. Klackskor med bredare klack.
"Jag får dem alltid med bredare klack. Har annars svårt att hå." Hon såg upp och pekade mot Ruby som stod och pratade med några från skolan.
"Nä för hon är där."
Léon okm då illbaka med två tabletter och gav dem till Halo.
"Här ers höghet."

Nikki nickade och gick efter sin bror efter tagit ett glas. Han såg på det männskliga paret och gav dem ett leende.

Adelaide granskade Halos sko för ett ögonblick. Ja, den var precis som hon beskrev den- med en bredare klack. Hon drog på läpparna i ett leende mot henne och såg sedan åt det håll Halo pekat åt. Ja, det var Ruby. Hon hade inte varit med när Adelaide och Halo gjort sig redo. Det kanske berodde på att Halo hade ett schema eller något, funderade Adelaide på och påminde sig om att det ju hon som faktiskt hade ansvaret för Halos event.
"Vill du gå och säga hej till henne? Jag har inte sett henne på hela dagen.", föreslog hon och rörde vid Halos arm.

Bröderna möttes av förvånande blickar. Paret hade inte märkt att de kommit fram till de.
Snabbt gissade Demitri att paret de hade framför sig inte verkade vara i samma klass eller rang som prästinnan och hennes sällskap. Av kläderna att döma. Det såg begagnat ut. Eller något som hade sina sista år innan de var tvungen att skaffa nya festkläder. Kvinnan var klädd i en ljusrosa klänning med långa ärmar. Ett enkelt smycke runt halsen och en håraccessoar visade att hon gjort sig till för kvällen. Det brungråspräckliga håret var välkammat i en fläta och vilade över hennes ena axel.
Mannen hade ett tilltufsat rött hår som spretade åt flera håll- han var tydligt inte lika engagerad i sin utstyrsel som sin partner. Det hade säkerligen tagit några dagar sedan han senast rakade sig, i och skägget som syntes och ramade in hans tunna läppar. Han hade stora ringar under ögonen, kanske av sömnbrist.
Mannen var klädd i en vinröd kavaj med svart undertill. Och något som inte verkade nytt. Men även hans försök att göra till sig för evenemanget syntes.
Demi log påklistrat och klirrade sitt glas med deras. Med fortfarande en förvånad och överraskad blick från paret.
"Jag menar inte att störa. Jag och min bror är här för att delta, mingla. Det såg ut som att ni var så vilsna och kanske ville ha sällskap? Berätta, vilka är ni? Och, jag ber om ursäkt. Mitt namn är Demitri, men alla kallar mig för Demi. Det här är min bror- Nicolai."

"Det kan vi göra. Hjälper di mig ifall jag blir för trött?" Hon tog hennes arm och började att gå.

"och jag har alltid vetat om det." Ruby log mot sina vänner medan hon vifftade med hanen.
"Liksom..." hon vände sig om och bugade sig.
"Ers höghet." Hon såg på Adelaide med ett leende.
"Hur är det?"


Nicolai log.
"Nicolai men säg gärna Nikki." Han sträckte fram handen och log svagt.
"Ja jag behöver visst vara social lite."

"Självklart, Halo. Jag är här för dig.", viskade Adelaide som svar till Halo och gick efter henne för att hälsa på Ruby och de andra. "Hej. Vad pratar ni om?", frågade Adelaide som snabbt förstått att de avbrutit Rubys historia. "Har ni trevligt i minglet?" Hon hälsade på de andra klasskamraterna och bekanta ansiktena som alla verkade lika glad att se henne och prästinnan.

Mannen kramade om Nicolai och Demis hand i en hälsning för att presentera sig som Preston och kvinnan som Lorraine.
"Trevligt att träffas.", sa hon med ett leende på läpparna och Demi instämde. "Så, hur känner ni prästinnan då?", frågade Demi.
"Vi är Halos, prästinnans, föräldrar. Biologiska alltså.", förklarade kvinnan och bytte en blick med sin make som inte verkade särskilt intresserad av festen då han såg sig om efter en ursäkt att lämna samtalet.
"Och ni? Hur känner ni henne?" Demi hejdade sig och såg från Nikki till paret igen. Fortfarande överraskad att de talade med Halos föräldrar. Det var lite skumt.
"Ehm.. vi är hennes vänner. Eller alltså, vi känner hennes vänner." Han gav ifrån sig ett osäkert skratt. Ni ville han ha stöd av sin bror. Han kunde väl säga något för att fortsätta konversationen vidare eller, om han så ville, hitta en ursäkt för att avsluta konversationen.
Demi var inte säker på att han ville fortsätta prata med de mer.

"Åh vi har bara prata om hur cool Halo är." Ruby log mjukt och tog Halo närmare sig.
"Åg du ser lite blek ur. Jag hjälper dig sen okej?" Hon log och såg på Adelaide.
"Det finns supergoda chilibrödbitar därborta Adelaide. Vill du hämta?" Hon gav henne en mjuk blick.
"Så kan du smaka. de är inte starka men hetta har de."

Nicolai såg på dem.
"Åh ni är hennes föräldrar? men hur kommer det sig att hon bor här? Visst det är hennes jobb. Men vill ni berätta?"

Adelaide nickade instämmande. Ja, det var väl ett sätt hon skulle beskriva Halo. Men när Ruby kommenterade att Halo verkade blek såg hon på sin vän och nickade. Men sa inget. Hon hade ju fått värktabletterna av Léon, så det skulle väl bli bättre snart.
"Okej, Ruby, jag hämtar." Hon gav Halo en sista blick, bara att hon skulle vara borta någon sekund och strax komma tillbaka. Hon ursäktade sig och lämnade gruppen.

Lorraine såg på sin make som fortfarande såg sig om efter något annat underhållande, eller någon annan underhållande. Hon svalde skammen över honom och såg på bröderna igen med ett påklistrat leende. "Javisst. Halo var inte vår. Hon är allas. Jag råkade bara vara den som tog henne till världen. Julian och de andra vampyrerna vet vad som är bäst för henne. Vi har blivit omhändertagna för vårat tillskott." Hon kramade om Prestons hand och då såg han på sin fru och harklade sig. "Ja, ja, precis.", instämde han, utan att veta vad det var som hade sagts.

Halo hade fått en stol och svarade nu glatt på frågor, typ hade hon alltid etat det här. vad sa hon på mötena och sådana saker. Men Halo log och förklarade så bra hon kunde. Vännerna nickade.
"Du är så cool. Jag önskar att jag var du." Halo blev genast kall och hon skakade på huvudet.
"Allt som glittrar är inte guld min vän. Det kan även vara glas som fastnat i solens sken."

Nicolai såg oroad ut. Hade han gått för långt? Med en undrande blick såg han på kvinnan.
"Men det är väl bra att ni fått pengar? men har ni inte saknat henne?"

Adelaide gick tillbaka till gruppen med ett fat placerat de brödbitar som Ruby tidigare hade pratat om.
"Här." Hon tystnade då hon upptäckte Halo på stolen och de andra flockade runt henne. "Men hörni, ge henne lite plats. Hon måste ju få andas." Adelaide satte ifrån sig fatet och gick fram till Halo för att sätta sig ner på huk framför henne. "Hej.. Hur är det?", sa hon försiktigt och placerade en hand över Halos. Hon såg oroligt på sin vän. Började det vara dags för att avsluta festen nu? Kanske Halo behövde vara ifred ett tag?

"Vi klagar inte.", sa hon med samma leende på läpparna och Preston såg på bröderna. Först då som om han verkligen hade upptäckt de. "Seså, har ni inte vänner som saknar erat sällskap?", frågade han, men Demi verkade inte höra på. Han var för ivrig på svaret på frågan som Nikki hade ställt.
"Vi vet att Halo är i goda händer.", förtydligade Lorraine, men Demi var inte säker på att det var ett tydligt svar, men han beslöt sig för att nöja sig med det. Halos relation med hennes föräldrar angick de faktiskt inte.
"Ja, jo, herrn.", sa Demi då och såg på Preston. "Vi ska mingla vidare. Det var trevligt att prata- Kom, Nikki, vi går."

Halo såg upp på sin vän.
"Nej nej jag mår bra. Jag sa bara att jag har lten huvudvärk och jag fick en stol." Hon skrattade åch sträckte sig efter en brödbit.
"Åh jag måste prova jag med." Hon log mot dem.
"Åh jag ska skriva lite byggnadsförslag imorgon tillsammans med staden och Juniv." Hon log mjukt.
"Så det blir nog bra ska ni se."

Nicolai bugade sig för dem och gick efter sin bror.
"Jag tycker de var trevliga." sa han och log mot sin bror.

Hans steg var lugna och han borstade bort lite smuts från sin kavaj. Julian log när han såg paret och log.
"Preston. Lorraine det var inte igår." Han log mjukt mot dem och såg oroat på Preston.
"Preston mår du bra?" Han log mjukt.
"Jag tänkte att ni skulle få ha samtal med henne i enrum. Att se henne på håll och inte prata med henne känns rätt elakt. Så kom med."

Adelaide skrattade lättat då hon insåg att hon totalt missuppfattat situationen. "Så bra då, Halo. Jag blev orolig där ett tag."
Hon reste sig upp och såg på de andra vännerna som såg lika glada ut som tidigare. Och glada över att Halo var oskadd.
"Du har att göra. Jag vet, jag har ju ditt schema trots allt." Hon fnissade igen och tog ett av glasen som var placerade ut att ta till gästerna. "Men inget mer jobb- det är en fest, inte sant? Låt oss roa oss istället." Hon skålade med vännerna som instämde med nickningar och skratt. Det var en en glädjens stund.

När Demi och Nikki lämnade paret hann Lorraine och Preston precis utbyta blickar med varandra innan Julian kommit fram till de. "Julian!", utbrast Lorraine och närmade sig honom för att ge honom en kram. Även om de nästan aldrig sågs, så hade de bra kontakt och såg honom som en del av familjen.
"Vilken underbar fest, så fina dekorationer, underhållning och mat." Hon såg på Preston för att han skulle säga något, men han nickade bara och mumlade något otydligt. Han hade återgått till att längta därifrån. Kanske hem, till sängen.
"Ursäkta honom, Julian. Preston har haft en lång arbetsvecka. Han är lite slut bara." Hon krokade arm med sin make som instämde i ett mutter och nickade mot Julian som i en hälsning.
"Samtal? Med Halo? Det.. Ja.. Vi är tacksamma.", svarade Lorraine och såg på Preston som nickade då. "Ja. Ja, tack, herrn.", fick han fram till sin hustrus lättnad.