In the dark PRS Vidomina & Medi

Juniv hajade till och vakterna var snabbt framme för att omruga Halo i en skddande ring. Men Halo skakade på huvudet.
"Jag är den nya prästinnan ja." Hon såg sorgsen ut och såg sedan ner. Hennes hållning blev slapp innan hon öppnade ögonen och skakade sedan p huvudet och såg sorgset på honom.
"Varför?" Hon tog av sig masken och lade den åt sidan.
Hennes sätt att prata var som borta.
"Rion." Halo började gå ner för den lilla trappan.

Nikki såg på honom och suckade.
"Nej men vi behöver inte vara där. Tänk om vi blir tagna. då kommer bli kastade i solen och då dör vi!"

Rion verkade inte särskilt påverkad av varken Leo eller Halos reaktion. Han rörde inte en min. Utan istället backade ett steg när han lade märke till att Halo tagit av sig masken för att gå ner till honom. Blicken var fäst på henne. Och Leo svalde igen. Han ville säga något, men inget ord eller ljud kom fram. Det var fortfarande inte tillfälle för det. Men Rion. Hans älskade bror, hans älskade Rion.. Det kändes som en dröm. Det var svårt nog att tro att det var sant. Var hade han varit? Vad hade han hållit på all den tid ifrån honom? Han snyftade och kände hur något tog tag om hans axlar för att föra honom därifrån. De hade inte råd med att Leo skulle ställa till med en scen. Men Leo följde med under tystnad tillbaka till rådets sällskap.
"Miss Halo?", sa Rion och såg på när hon närmade sig honom. "Du är en skönhet.", sa han utan att fortfarande röra en min. "Jag kunde inte hålla mig undan. Inte när jag visste att du fanns. Att en prästinna återigen.. kommit till världen. Och välsignat oss med sin godhet." Han granskade henne uppifrån och ner och tillbaka till hennes blick igen. Han medgav att hon var vacker. Kanske ännu mer vacker än Alice. Men det skulle han aldrig medge högt.

"Du är så dramatisk, Nikki. Släpp av mig då. Jag går dit själv. Jag lovar. Jag ska vara diskret.", sa han tyst. "Det är ingen som vet vem jag är ändå. Jag ställer inte till med någon scen." Han såg på sin bror till vägen igen. Han ville så gärna vistas bland andra. Så länge hade han längtat till det sociala sällskapet. Till att träffa nya personer. Någon som kanske förstod vad han genomgick. Han skulle inte ödsla bort sin tid i huset. I sin ensamhet.
"Komigen, Nikki. Vi lever bara en gång. De har bra mat, bra underhållning- är det inte tillräckligt för att övertyga dig att följa med på festen?"

Hon såg på honom och höjde handen men sänkte den igen.
"Jag får då och då mina minnen som Alice, Rion... Jag minns den dagen. Festen med den lila klänningen så väl. " hon såg upp på honom och lade huvudet på snned.
"Du minns den säkert med?" Hon såg sedan över axeln och sedan tillbaka.
"Du ville bara komma och se att jag var vid liv igen?"


"Det är inte så jag menar och vadå vi lever bara en gång? Vi är odödliga Demi." Han parkerade en bit bort och började att gå.
"God mat är bra men livet är säkert bättre?" Sa han tyst.

Alla stod tysta för att iaktta mötet mellan Halo och Rion.
Rion såg likgiltigt på när Halo närmade sig honom. "Du minns Alices upplevelser? Hennes minnen?" Han trodde inte att det var sant..! Det var som att möta Alice igen. Han visste inte vad han skulle tro eller känna. Det var för bra för att vara sant..!
"Jag minns.", sa han i ett andetag och knöt sina nävar. Han påminde sig om den smärta Alice upplevt. Den sista tiden han spenderat med henne hade inte varit den bästa. Det fanns mycket sorg och ilska där. Rion skämdes. Men det var ingen idé att förklara sig. Eller försvara sig. Det visste han.
"Du är inte Alice. Jag vet det.", sa Rion och iakttog Halo.
"Men jag.. jag ville bara se dig. Den nya prästinnan.", erkände han och Leo kände hur en tår rann nerför hans kind. Det var för mycket för honom. Rion.. efter alla dessa år.. var tillbaka.

"Efter odödligheten lever vi inte längre?" Demitri himlade med ögonen. "Åh, slappna av. Du är så dramatisk." Han pustade lättat ut då Nikki parkerade utanför byggnaden. Han klev ur bilen och gick efter sin bror. "Vi har väl olika intressen. Komigen. Jag vet att du hellre är med mamma, men vi kan väl försöka ha lite kul ikväll?"

"Inte alltid." Hon såg på honom och lade en hand mot sin axel.
"Jag minns brännmärkningen. Hur mina fingernaglar blev bortdragna. Mer vill jag inte gå in på men det var DET Ivan såg." Hon såg på honom och svalde.
"Jag tog av blodförlust, naken och rädd."
Halo såg på honom.
"Kommer du att stanna? " Hon såg upp på honom.
"Jag vet inte vad Rådet säger men mina minnen skriker efter dig. Jag vet inte hur jag ska tala om det." Hon såg mot Leo.
"Kom här Leo."

"Men Demi!" Han kom efter och började gå mot huset. Musik hördes och det var full med människor utomhus.
"Se mycket människor." sa han och visade med handen.
"hur många är människor tror du?"

"Du minns?" Rion pausade igen. Det var ovanligt länge för en konversation mellan två personer. "Du är inte Alice. Du kan omöjligt minnas. Det är Alice som minns.", sa Rion och pausade igen. Han tänkte på den beskrivningen Halo hade om Alice. Hur hon målade upp scenariot. Rion själv hade ju inte varit där. Ivan och Markal, gissade han, hade tagit Alice ifrån honom och Leo. Den tiden då Rion och Leo, kanske dumt nog, trott att de kunde bli en lycklig familj. Och till Leos lycka. Rion visste ju, och fortfarande efter alla dess år, att det var en av Leos största önskningar. Att återförena sig med sin familj.
"Du kan inte prata för Alice, ers höghet. Med all respekt, men du är inte Alice.", sa Rion.
Leo hajade till då Halo kallade på honom. Han torkade bort sin tår och växlade en blick med Mira innan han gick ner till Halo och Rion. "Ja, ers höghet?"

"Det låter som att det är en fest för kungligheter- inte sant? Halo är väl utsedd carnival queen?" Han log roat. Såg säkert fånig ut i andras ögon. "Det lär väl vara över 100 personer här. Minst. Halo är prästinna nu. Det lär vara vampyrer här från hela världen- är det inte spännande, Nikki?" Demitri fnissade och gick in i palatset. "Wow, det är underbart här..!", flämtade han när han såg sig om. Nog för att de levde bra i deras hus som Markal försett de med, men det här.. det här var på en helt annan nivå.

"Jag minns. Jag har mardrömmar nästan dagligen." Hon såg oå honom.
"Men du har rädd. Jag är inte Alice men jag vill inte vara Alice. " Hon såg op honom.
"Men jag kan inte säga åt vad jag ska och inte ska minnas." Hon suckade.
"Hur mår du Leo?" hon såg på honom och såg sedan mot Rion.
"Ni har inte setts på ett tag intesant?" Hon gav dem ett leende.
"Jag lämnar er ensamna en stund..."

Han log och skrattade.
"Okej Demi du vinner!" sa han och kom ifatt honom.
"Men jag äär lite bekymmrad men inget mer." sa han och kände vinden ruffsa honom i håret.

Rion tystnade och lyssnade på Halos ord. Han gjorde sig påmind om Alice då hennes namn lämnade Halos läppar. Det var intill läskigt. "Jag tror dig.. Halo."
Rion såg från Halo till Leo när han visade sig intill de.
Leo och Rion utbytte en blick, men lika snabbt sänkte Leo blicken. Det var för mycket för honom. Men nu kände han inte bara sorg, utan även ilska. Hur kunde han ha hållit sig undan så länge? Aldrig ens brytt sig om att höra av sig till sin bror? Sin vän? Det var för mycket för honom.
Leo drog ett djupt andetag och påminde sig om vad det var för kväll. Det var Halos. Halos ceremoni. Officiellt som prästinna.
"Nej, Halo, jag menar.. ers höghet. Är det inte dags att vi gör dina gäster sällskap? Och firar din framgång? Jag skulle inte vilja missa din fest för en sekund.", sa Leo och Rion teg. Han förstod att i den stunden, var det inte tillfälle att återförena sig med sin bror.

"Vad är du bekymrad över? Du har väl inget att oroa dig för?" Ha nfångade upp varsitt champagneglas till de och räckte över det ena till Nikki när en av betjänterna passerade förbi de.
"Komigen, nog vill du väl få en glimt av prästinnan? Jag vill minnas att du gillade hennes sällskap?" Han log och smakade av drycken för att sedan, utan sin brors godkännande, gå in bland folket och göra sällskap i minglet.

Halo log svagt och skakade på huvudet.
"Rion jag vill gärna prata med dig efter festen. Jag vill att du stannar. " Hon såg på honom.
"Vi måste prata ut det här. Jag vet inte hur du tänker om allt." Hon lade huvdet på sned och såg på honom.
"Hur dina tankar är till allt nytt." Hon tog hans hand i ett försök att fånga hans uppmärksamhet.


Nicolai log svagt och skrattade.
"Demitri jag ger mig. Du vinner. jag är på gott humör." Han log och skrattade.
"Sluta att säga så. Det låter som DU gillar henne och att DU vill se henne. Skyll inte på mig" skrattade han

Rion iakttog Halo och nickade eftertänksamt. "Som du vill.. ers höghet. Han bugade djupt så det röda håret föll mot golvet. Leo såg på sin bror och svalde. Han skulle inte skydda honom nu, skulle inte försvara honom. Inte när han hållit så bort för så lång tid. Han förtjänade inte sin broders kärlek. Men det sårade honom också. Men Leo höll tyst om det. Om någon skulle få veta, så var det väl Mira. Han berättade allt för henne.
"Jag talar med er.. efter festen.", bekräftade Rion och Leo såg från Rion till Halo. Leo skulle skydda sin prästinna. Det var hans mål. När Halo fattade tag om Rions hand såg han förvånat på henne, men drog i ena mungipan i ett roande leende och kramade tillbaka hennes grepp om hans hand för att sedan lösgöra sig. Så lätt skulle hon inte vinna hans tillit.

"Jasså? Vem var det som kallade hennes ögon som träd?", sa han lågmält och såg sig runt. Det verkade inte, till första ögonkast, vara någon där som han kände. "Det säger väl en inte till vem som helst?" Han såg över axeln på sin bror. "Seså, låt oss lämna den här diskussionen. Se dig omkring. Är det någon som väcker intresse? Låt oss mingla. Vi har inte varit utanför huset på evigheter..!"