In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon höjde handen och det blev tyst i salen.
"Jag och mitt råd välkomnar er till denna ceremoni." Hon drog ett djupt andeag och öppnade ögonen efter att hållit dem slutna.
"Att vara närvös är normalt. Men nu kommer jag att få hålla andras liv i mina händer. Att ge dem råd för saker de frågar om kommer vara mitt själsarbete." Hon lade handen mot bröstkorgen och nickade.
"Jag kommer inte att göra någon besviken."
Aploder hördes och Léon kom fram med en lila mask med samma ädelstenar som hennes diara. Han trädde den över hennes ansikte och hon slog sig ner på tronen.
"Kommer bli en dans till hennes ära och sedan mötena som då är privata."

Adelaide lyssnade intresserat på samtalet och knäppte sina händer då hon lade märke till sin otålighet. Hon ville så gärna att det skulle vara över. Själva cermemonin, det var kanske inte det mest intressanta. Det var ju de privata samtalen. All träning och övning som Halo spenderat för att lära sig.. det ledde de hit. Nu kom allting till sin spets. Halo hade inte råd att förlora. Men en stark känsla hos Adelaide övertygade henne om att Halo skulle sköta det fint. Hon var gjord för rollen. Hon var ju, faktiskt, född, för rollen.
När masken träddes över hennes ansikte såg Adelaide runt på de andra. Alla vampyrer och personer som samlats för att vara i deras prästinna närhet. De tittade med beundran i deras blick. Adelaide kunde svära på att det gick att skära i luften av all spänning. Bra spänning förstås. Alla var ju nyfikna på prästinnans nästa drag.
Dansen fick henne att påminna sig om att andas. Hon pustade ut och fuktade läpparna för att se mot golvet där dansen skulle uppträda.

"Nikki? Borde vi inte ge oss av nu, om vi ska till prästinnans ceremonifest? Vampyrer från hela världen har samlats för att se henne. Och ja, frågar du mig, så är det en perfekt anledning för oss att lämna det här huset för ett tag."
Han studerade sin spegelbild och drog i skjortan så att den föll rätt. Sedan drog han handen genom det blonda håret och konstaterade, tyst för sig själv, att han såg festklädd ut.

Hon slog sig ner på tronen igen och golvet gjordes plats för dansare som utförde en dans med svängande höfter. Männen kastade upp kvinnorna i luften.
När det var över apploderade hon och log.
"Och nu måste vi tömma salen. Vi ska börja alla möten nu." Juniv harklade sig.

"Om du vill så." Han satte sig upp och gäspade.
"Ska vi gå eller springa eller?" Han flinade stort.
"Men jag är på helt klart." sa han mjukt.

Adelaide såg på med förundran när dansarna uppträde. Det var hypnotiserande på ett sätt. Det gick liksom inte att slita blicken från de. Hon drog efter andan när ena danspartnern plötsligt kastade upp sin danspartner i luften. Men självfallet var detta också inövat. För det ovana ögat hann en bli rädd att de inte skulle bli fångade. Men dansen fortsatte och avslutades sedan på ett graciöst sätt. Adelaide applåderade och kom på sig själv att le stort så att hon säkert såg fånig ut. Hon samlade sig och svalde. Bad en tyst bön om att ingen hade studerat henne på nära håll.
Blicken föll på Halo igen. Pulsen gick när Juniv berättade att de skulle tömma lokalen för de privata mötena. Äntligen skulle Halo visa vad hon gick för.

"Vad tror du?" Demitri drog på ena mungipan. Det var alldeles för långt för de att gå. De skulle inte vara framme först festen nästan nått sitt slut. "Vi blir ju inte svettiga ändå.", fnös han och flinade igen.
Han sprayade på sig en parfym och gick sedan mot utgången. "Kom, vi drar. Du vill väl se prästinnan?"
Demi hade ju inte glömt hur Nicolai fallit för Halos skönhet. Demi medgav att Halo var en syn för ögat, men aldrig uttalat det. Nicolai verkade vara den som var mest intresserad och Demitri ville inte vara den att komma i vägen för de. "Jag är säker på att det kommer att bli trevligt."

När salen var så när på tom om man inte räknade med rådet, Halo samt Adelaide och vakter var det bara tomt.
"Så ers höghet. Vi ska ta in två gäster först. " Han harklade sig.
"Ni kan komma in nu." Han sänkte blicken.

"Åh sluta med det där. Jag är inte kär i henne. Jag är artig för mor säger att artighet är det vackraste man kan ge." sa han och suckade.
"Du borde veta det med." Han gick ner för trappan med en suck.
"Demi kom så kör jag."

Rådet och de andra såg på när gästerna lämnade salen och Adelaide knöt sina nävar i osäkerhet igen. Det kändes så spännande. Hennes blick flackade mellan Halo och Caspian som tittade menande på sin syster. Adelaide hade ingen anledning att oroa Halo mer. Hon var säkert redan nog så nervös.
Adelaide svalde och drog ett djupt andetag när Juniv kallade in de första två till det första mötet.
In genom portarna visade sig ett par. De båda såg osäkra ut och höll varandras hand när de närmade sig Halo. De stannade en bit ifrån och kvinnan sänkte sin blick för att låta hennes partner tala för de.
"..Ers höghet.", började han och kraxade. Rösten hade inte hållit hela vägen. "Jag..", sa han och flackade med blicken tills den sedan bestämt hamnade på Halo. "Vi har kommit långt härifrån, rest länge.. för att träffa dig, prästinnan, ers höghet.". Rösten var fortfarande ostadig, men blicken inte lika så. Han verkade säker på det sätt han bar sig. "Vi har blivit utstött från var stad, bara på grund av att vi faktiskt är vampyrer. Och nu.. nu söker vi din hjälp. Kanske vi skulle få en plats här. En plats där vampyrer och människor kan leva tillsammans?"

"Det tror jag vad jag vill på.", sa Demitri retsamt, men nickade då han erbjöd sig att köra de dit. Han gick ut ur hallen för att komma ut på parkeringen och sätta sig i bilen. "Ta det lugnt, det är fest. Det ska vara roligt, det blir väl trevligt? Att komma ut ett tag, menar jag?" Det hade ju dröjt länge sedan de sist lämnade huset. Sedan de sist träffade andra än sin familj.

Hon hajade till och lyssnade på vampyrernas historia. Efter deras tal nickade hon.
"Det finns alltid kärlek och plats i New Orleans. Jag kommer se till att det byggs boende hus endast för vampyrer och då jobbar man på kvällarna. Städae, vätare eller annat som vi kommer på. I hyran kommer blod att ingå eftersom att attakera en människa kommer vara olagligt."

Han suckade och skakade sedan på huvudet.
"som du vill Demi." Nikki suckade och gick ut för att sedan vända blicken mot sin bror.

"Åh, tack, frun, jag menar.. ers höghet. Vi är er evigt tacksam. Vi..", han tog sin partners hand och kvinnan såg upp mot Halo med tårar i sin blick. "Tack, ers höghet..!" Hon neg djupt. "Vi ska nog göra oss hemmastadda här." Hon såg från sin partner till Halo igen och neg en sista gång innan de lämnade tronsalen för att utföra sin vinst efter mötet.

Demi såg oförstående på sin bror. Nog verkade han upprörd över något. Men han riskerade inte att fråga vad det var som störde honom så. Det skulle väl förmodligen visa sig, antog Demitri och satte på sig bilbältet. "Seså, vi vill komma i tid till festen, inte sant?" Han drog ett djupt andetag. "Mamma och pappa klarar sig fint, de verkade ha planer för kvällen själva, förstår jag. Om inte Markal också skulle vara med?" Han ryckte på axlarna igen och pausade för några sekunder.
"..Så Halo? Har du pratat något mer med henne? Sedan festen? Kanske skrivit något till henne på hennes instagram?"

"Men boendet är inte klart. Mina rådgivare kommer ge er en temporär bostad. Så de kommer att ordna me det sen." Hon log och nickade.

Juniv log. Det hade gått galant. mer än galant, underbart.
"Nästa Lucius Devonmoor" Han såg upp och nickade.


Han startade bilen och körde genom staden.
"Ja men de skulle väl vara fest vid 10? klockan är bara halv tio." Han såg på honom och fiskade fram sin mobil.
"Nej men kola om du är så nyfiken." Han såg på honom.
"Du är lika nyfiken med skulle jag tro."

Paret hade tagit emot informationen med en stor glädje och tackat ännu en gång innan de lämnat tronsalen för att göra såsom prästinnan berättat.
Adelaide fick en inpuls för att gå fram till Halo och gratulera hennes för henens strålande prestationer i genomförandet i mötet, men Junivs presentation av den nästa mötesdeltagandet fick henne att hejda sig. Det var inte slut än.

Stegen in till salen fick alla att spetsa öronen. Mannen verkade först inte riktigt synas, mörkret dolde hans ansikte och en skugga föll över honom. Men så fort han ställt sig i ljuset flämtade Leo högt och greppade tag om Miras hand utan att han tänkt på det. "Rion..!", flämtade han.
En man med ett rödsvallande hår och klädd, för ovanlighetens skull, i svart blickade upp mot Halo med sina blåa ögon. Det gick några sekunder. Han sa inget. Utan bara tittade på henne.
Leo kunde inte hejda sig, utan gick fram till räcket för att se ner på sin bror. Men även han kunde inte finna de rätta orden. Rion. Rion som han inte sett på år och dagar. Han var här. I New Orleans. På Halos ceremoni. Han som älskat Alice, den tidigare prästinnan, och varit som en bror till Leo. Allting kändes så längesedan. Som från ett annat liv. Leo såg förtvivlad ut och höll tillbaka sin gråt och fick svälja flera gånger. Det fanns så många frågor, så många saker han ville berätta och säga. Men det här var inte det rätta tillfället. Det visste han.
"Godkväll. Det var inte meningen att störa, såhär, i högtider." Han pausade igen. "Jag ville se om det var sant. Det som jag hört. Det som jag sett. Att du.. att du är den nya prästinnan.", sa Rion.

"Det gör väl inget om vi är lite tidiga? Det blir perfekt. Vi hinner mingla med de andra, känna av stämningen? Innan vi träffar Halo? Inte sant?" Demitri iakttog sin spegelbild i solskyddet och såg sedan på sin bror igen. "Jag tycker det är ett perfekt tillfälle att iallafall slappna av och njuta. Är det inte dags att vi får ha det lite trevligt för en kväll?"