PRS Lupple & Medi

Hon åmade sig i hans famn och bet sig i läppen.
"Det kittlas sa jag ju" Hon kastade in ved och såg upp i hans ansikte och log. Det hade blivit nattsvart och hon såg bara 4 meter runt om.
"Så nu berättar du en historia."

" Förlåt, det är bara lite beroendeframkallande för mig. " Sa han ursäktande.
Och tvingade ganska motvilligt ned sina händer till midjan, men väl där så fann han att denna plats var minst lika bra- om inte bättre.
Han himlade lite med ögonen av hennes befallning och svalde hårt.
En historia.
Han drog med fingrarna utefter hennes midja och log svagt.
"Visst visst. " Sa han och tystnade för en stund, lät tystnaden runt dem liksom lägga sig.
" För länge sedan. "Började han men tystnade sedan.
"Eller egentligen så handlar detta om denna skog. För bara några års sedan. " Sa han lågt och svalde hårt.
" Det är en historia som man aldrig pratar om, för pratar man om det så vaknar något till." Sa han tyst, mot hennes öra för att ingen annan skulle höra.
" Det finns vissa stigar här som är gamla, så gamla att man knappt ser dem om man inte vet vart dem är. På dessa stigar förstår du så lever något. Egentligen så kanske det inte lever, det är ingen som vet. " Fortsatte han viskande.
" Detta något, har inget namn det enda man vet är att den ristar in saker i träden, namn på alla som vandrat på stigarna men som aldrig återfunnits. Därför kallas saken, stigarna för ristaren i folkmun. "Viskade han och vid namnet så viskade han ännu lägre.
"Du får aldrig säga namnet högt, och speciellt inte fem gånger det är som att knacka på dörren till dess hus. " Viskade han.
" Den här ristaren är som i skuggorna. Alltid nära, aldrig långt bort och bara väntar på att få rista in ännu ett namn. Man vet inte om den bara kan vara på de där gamla stigarna men man kan hoppas men jag har hört annat. Jag tror den kan vara precis vart den vill." Sa han långt.
"Ingen vet hur många gånger den ha ristat in ett namn, ingen vet varför eller vad som händer med de som fått namnet inristat. " Viskade han.
"Jag har varit i närheten av stigarna, de är ondskefulla och jag har sett namn. " Fortsatte han lågt.
"Ristaren väljer ut sina offer, men ingen vet hur man vet bara att folk försvinner- har alltid försvunnit. " Sa han tyst.
" Det sägs att när ristaren valt någon så följer den efter och väntar, tittar lär sig vem personen är. " Sa han tyst.
"Om du hör någon rista in något i ett träd så är du den nästa. Men det här är det blir ännu knepigare för namnet kan stå där i timmar, dagar, till och med år men samma stund som ditt namn är inristad så är du märkt och det finns inget du kan göra för att förhindra det." Viskade han lågt.
Han kunde höra hur någon ristade in ett namn i närheten, visste att det någon av vargarna och antog att även hon kunde höra det eftersom det var väldigt högt.
" Ristarens favorittid är under fullmånen, man pratar om att vargarna är farligast då men det är inte sant." Viskade han lågt och i samma stund som han sagt det så började massa vargar yla runt dem, i en ganska oroväckande hastighet och det var ganska obehagligt samtidigt som grenar knäckets och något skrapade mot trädet.

Hon lyssnade spänt på när Dorian berättade sin historia. Sakta fumlade hon med hans krage medans hon såg upp i hans ansikte, så seriös han såg ut. Hjärtat började slå allt fortare och blicken började flacka. Sedan kom skrapandet. Var detta på riktigt? Förskräckt makade hon sig närmare och bet ihop men när ylandet började skrek och och slog armarna om honom.
"Är det på riktigt?" Viskade hon och såg upp på Dorians ansikte, ihop om ett leende.

Dorian kände hur hon liksom nästan flyttade sig närmare allt eftersom, det var otroligt roligt.
När hon skrek och slog armarna om honom så fick han verkligen göra allt för att inte skratta utan bara fånga in henne med armarna omkring henne.
Han mötte hennes blick och lekte lite med hennes hår som fallit fram.
"Vad tror du?" Viskade han lite lurigt och med ett litet leende som försökte spricka upp som han försökte verkligen hålla borta.

"Är det på riktigt?" Viskade hon och såg sig om och svalde och så hans min och slog sedan retsamt honom på armen.
"Retsticka." Muttrade hon och såg bort.
"Jag blev rädd. Ska du göra så jag försvinner eller?"

Han såg på henne, kände hennes slag och skrattade lågt.
"Du ville bli rädd. " Försvarade han sig och la fingrarna under hennes haka och vred hennes huvud mot sig och kysste henne kärleksfullt.
" Det är inte på riktigt, jag hittade bara på. " Sa han ärligt och lite lugnande, smekte henne över nederdelen av ryggen med andra handen.

"Ja men jag ville inte bli livrädd." Hon borrade in ansiktet i hans nacke och suckade.
"Den var riktigt bra." hon drog in hans doft och fittrade svagt.
"Du är en bra berättare."

Han skrattade lågt och kände hennes närhet.
" Nästa gång ska jag bara berätta om en drake eller nått då." Flinade han.
" Tyckte du?" Sa han leendes, det var ganska roligt att hon tyckte det.
Det gladde honom.
" Tack älskling. " Sa han sedan.
Sträckte sig efter sin termos och öppnade den. Blodet var fortfarande varmt vilket var otroligt bra.
Vilken fantastisk sak att förvara det i.
Inte lika rolig att dricka ur men det fungerade.
Han tog några klunkar och kände sig nästan mer törstig av att dricka samtidigt som det också släckte törsten, hans hunger.

Hon såg på honom och skrattade mjukt och lade huvudet på sned.
"Jasså det ska du?" Hon log mot honom och tog sitt glas och hällde upp mer läsk och drack upp den.
"Du gillar termosen va? Jag tänkte att det kunde vara en bra ide för nu."

Han tvingade bort termosen från läpparna när hon talade och tittade mot henne.
Försökte finna det hon sa i sitt minne.
När han väl funnit det så nickade han sakta.
" Den är bra, den håller värmen. Vilket är jättebra. " Sa han ärligt.
" Det var en bra idé för nu." Sa han och log mot henne.