prs yehet & kkaebsong

Joshua besvarar den lilla kyssen knappt, innan han lutar sig tillbaka och ser djupt in i tjugoåringens ögon.
"Du är sjukt attraktiv Zihao, lyssna på mig, du är alldeles för orättvis mot dig själv." Försäkrar han innan händerna finner den äldres och drar honom mot köket. "Nu äter vi, jag är väldigt hungrig."

”Du, jag är också väldigt hungrig, så tvivla inte på det”, svarade Zihao och följde lydigt efter Joshua in i köket. ”Tror du att de andra har gått och lagt sig? Klockan måste vara ganska mycket vid det här laget.” Blicken svepte omkring inne i köket några gånger. Det verkade åtmsintone som om de andra redan ätit middag, eftersom det stod lite disk i diskhon. Tjugoåringen kunde nästan svära på att det var Weimins grejer. Den lilla loppan skulle väl aldrig förstå sig på vad en diskmaskin var.

Så fort ögonen når disken som står uppradad i diskhon skuttar nittonåringen genast dig för att börja stoppa ner den i diskmaskinen. Nej, smutsig disk avskyr han. Usch och fy.
"Jo.. det tror jag mycket väl att de har gjort, klockan kanske är över tolv? Har verkligen ingen aning." Joshua sätter därefter på den fulla diskmaskinen, och börjar lägga upp deras mat på varsin tallrik. "Vill du se på ett avsnitt Game of thrones medan vi äter? Vi får nog ha på låg volym dock." Jo, de två turturduvorna har lyckats komma en längre bit på serien nu, och han har faktiskt lyckats hänga med. Vilken säsong är de på nu? Tre? Fyra? Fem? Ingen aning.

Trots att Zihao mycket väl visste om att Joshua var världens perfektionist, kunde han inte hålla sig från att himla med ögonen. Den yngre kunde verkligen inte låta någonting smutsigt stå orört i mer än några sekunder.
”Hm, visst..undrar vad som händer efter att Joffrey har dött. Hoppas att Sansa typ flyr eller något”, mumlade tjugoåringen med blicken föst på maten som fästmannen höll på att lägga upp. Herregud, han var verkligen extremt hungrig. Magen skrek efter mat och skinnet kliade obehagligt när den starka doften åter letade sig in genom de känsliga näsborrarna. Gud, vilken tortyr.

"Det tog en väldans tid för Joffrey att dö, döda alla älskvärda karaktärer men håller honom vid livet.. helt ärligt är jag glad att han försvann." Joshua brukar inte önska livet ur folk, men Joffrey förtjänade det som kom. Även om han nu är en karaktär i en serie, spelar ingen roll. Nittonåringen lägger Zihaos tallrik i händerna på honom, innan han rör på benen mot vardagsrummet meden liten gäspning. "Blev du nöjt med tatueringarna då? Vi kan strosa runt utan tröjor imorgon och visa alla."

”Hur mycket jag än uppskattar den idén kommer jag aldrig att göra det i Fred och Georges sällskap”, påpekade Zihao med en grimas och skakade på huvudet. ”Tänker däremot visa Yaosu och Weimin, vart de nu håller hus. Troligen ligger de väl också och sover vid det hår laget”, fortsatte han och slog sig ner i soffan med ett stön. Usch vad trött han var, alldeles utmattad och slö i hela kroppen. Med största sannolikhet skulle han väl somna i den där mjuka, bekväma soffan. Det hade hänt förr och det skulle defintivt hända igen. Ingen tvekan om den saken.

Joshua låter blicken vila på Zihao en kort stund innan han börjar fixa med teven, dags för lite seriedags.
"Nej, du behöver inte visa Fred och George." påpekar han lätt medan han börjar äta sin thaimat, gud vad hungrig han är. "Visa dem imorgon istället, vi behöver inte direkt väcka alla i huset för att dra av oss tröjorna." Med en liten gäspning sätter han på avsnittet de är på, innan blicken glider till Haru som kommer skuttandes fram till dem.

Tjugoåringen skrattade till och skakade på huvudet. Nej, han hade faktiskt inte tänkt gå och väcka sina bröder bara för att dra av sig tröjan. Det hade de nog inte blivit soeciellt glada över. Speciellt inte Weimin som var superarg när han blev väckt.
”Hade inte tänkt att gå och väcka dem”, försäkrade han efter att ha svalt maten i munnen. Zihao ställde därefterifrån sig tallriken på soffbordet och sträckte ut armarna mot fluffbollen som kom tassandes emo dem. Så jävla söt. Han fiskade upp Haru i famnen och började klia honom mellan öronen. ”Vi kan ju visa för Haru.”

Haru gäspar tyst och lägger sig tillrätta i Zihaos famn, och än en gång känner nittonåringen sig aningen avundsjuk. Inte på att den äldre gosar med hunden, utan mer att hunden fått en sån bekväm plats i Zihaos knä, istället för Joshua.
"Jag tror tyvärr inte att Haru kommer ge dig den reaktionen du vill ha." förklarar Joshua med blicken fäst på teven medan munnen är full med nudlar och kryddad corn. Nom. När han seda känner att aptiten, och hungern försvinner gosar han ner sig i hörnet av soffan med en lurvig, len filt över kroppen. Blicken glider ner mot katterna som knuffar på varandra i en liten hög.

”Äsch, han är väldigt lurig och gosig så det är okej om han inte ger mig just den reaktionen..jag förlåter honom”, kuttrade Zihao och lämnade en drös små pussar mellan Harus öron innan han kravlade sig över till Joshua, med hunden under en av armarna. ”Hallå, varför sätter du dig här borta alldeles ensam”, knorrade tjugoåringen och satte sig tillrätta tätt intill den yngre. Försiktigt släppte han ner fluffbollen mellan dem och borrade därefter ner sitt ansikte i nittonåringens nacke. Myspys. ”Vi borde ha te och popcorn också, så blir det ännu gosigare, vill du att jag ska fixa?” Fortsatte han och slingrade armarna runt den andre, i väntan på svar.