prs yehet & kkaebsong

"För att vi är förlovade och du borde hjälpa mig.." gnäller Joshua och putar med läpparna. Dock kommer han på andra tankar när mannen från kassan kommer fram med en påse med varm, rykande mat. Av någon anledning flackar han med blicken mellan de två ungdomarna, men nittonåringen ler vänligt och tar tacksamt emot påsen. "Tack så mycket."

I samma sekund som Joshua tackade, vände mannen på klacken och försvann in bakom kassan igen. Väldigt underligt. Men Zihao orkade verkligen inte bry sig, han var på tok för utsvulten för sådant trams.
”Ska vi transferera oss hem då? Vi måste bara hitta en dolk gränd någonstans..” mumlade han och sände iväg en sista blick mot den underliga mannen, samtidigt som han reste sig upp. ”Vill verkligen hem där vi vet att vi är säkra, börjar på riktigt känna mig paranoid.”

Joshua nickar lätt medan blicken följer den underliga mannen, innan han ställer sig upp och flätar ihop sina fingrar med den andres.
"Då är vi två." Mumlar han tyst, jo paranoid börjar han definitivt bli. Kanske pågrund av alla dödsätare som rör sig omkring dem varje dag, men också för att det finns så många homofober överallt. "Lätt att bli irriterad nu antar jag."

”Det säger du inte?” Muttrade Zihao och började skynda mot dörren, med Joshuas hand i tryggt förvar i hans egna. ”Vissa männsikor borde verkligen bara försvinna och dö”, fortsatte han så snart de steg utanför dörren, där gatan var helt tom och gatulamporna släckta. Usch, väldigt obehagligt och kyligt på samma gång. Att tjugoåringen var väldigt uppretad över mannens beteende gjorde inte stämningen bättre precis. Men den yngre verkade tänka i samma banor, så det var inget fel med att vara bitter.

Med ett bittert leende kramar Joshua om den äldres arm och lutar sitt huvud mot hans axel.
"Äsch.. han kanske bara var udda, och inte hade några dumma tankar i huvudet." Påpekar nittonåringen med rynkade ögonbryn, nej alltså mannen hade verkligen inte bettet sig särskilt fint. "Bra att du märkte det också iallafall."

Zihao vände de mörka ögonen upp mot natthimlen och tog några djupa andetag av den friska luften i ett försök att lugna nerverna.
”Det var nästan omöjligt att inte märka”, mumlade han och vände ner blicken igen. ”Ska vi dra? För du vet att jag är värdelös på transferering”, sade han därefter och sneglade nerför den tomma gatan. De måste verkligen ha lämnat centrum, med tanke på hur folktomt det var överallt. Och så var ju klockan ganska mycket. Också.

Joshua kramar om den äldres händer och nickat lätt.
"Jag antar att det var det." Mumlar han och lämnar en liten puss på de större händerna. "Det tar bara en liten sekund så är det över." Jo, nittonåringen själv har vant sig vid transfereringen, dock har inte Zihao det. Med en liten puss på Zihaos läppar låter han sig transferera dem från London, till Det välkomnande, säkra hemmet.

Samma sekund som fötterna slog emot golvet i hallen vacklade Zihao till och klamrade sig fast vid Joshua. Nej, han skulle nog aldrig bli van vid att transferera sig igen. Det var ju så förbaskat obehagligt och vidrigt.
”En liten sekund, men ändå känns det som om alla organ trycks ihop till en sörja”, knorrade han och lutade sig tillbaka en aning för att betrakta sin fästman. ”Hm”, började han därefter och drog en hans utmed nittonåringens kind. ”Hur kommer det sig att du alltid är vacker? Till och med efter att vi har transfererat oss..det är inte rättvist.”

"Kommer du ihåg när jag transferera mig med Dumbledore? Gud jag mådde så illa och ville spy. Man vänjer sig efter ett tag." Förklarar Joshua och slingrar av sig sin kappa, innan han går fram till Zihao och slingrar sina armar om hans nacke. "Du har inte sett dig själv, du är också konstant attraktiv, det är faktiskt orättvist det."

”Äsch, lägg av”, muttrade Zihao och vek undan med blicken. ”Jag vet mycket väl att jag ser ut som ett lik och du vet mycket väl att du är bra mycket mer attraktiv än mig”, sade han sedan och kupade händerna omkring Joshuas kinder. ”Så om det är någon som ska vara avundsjuk så är det jag, inte du”, konstaterade tjugoåringen och lämnade en liten kyss vid de fylliga läpparna. Att denna underbara männsika var hans och bara hans, det ju helt sjukt.