Ur ett annat perspektiv [SV]

Som jag skrev så har jag varit borta i helgen och inte alls haft tid att uppdatera nått.

Nu däremot har jag lämnat in skrivskola-läxan, gått klart kursen som jag var på i helgen, (tror den var arton timmar :O ) så nu e det bara lite läxor kvar, och sen kommer nästa kapitel! Tack för att ni orkar vänta. ♥

Yaaaay!!!

15. En avskild plats

Olive kände plötsligt hur kylig luft trängde sig in under hennes mantel. Det var kallt. Riktigt kall. Hon drog manteln tätare omkring sig samtidigt som hon lyssnade efter minsta lilla ljud, men hon kunde inte höra någonting alls. Ingenting utom vågorna av det svarta vattnet som piskade mot klipporna hon stod på. Olive såg sig stilla omkring, det var vatten omkring henne, vatten så långt ögat kunde nå, vilket i och för sig inte var så långt med tanke på det kompakta mörkret runt omkring henne. Hon vände sig om och såg resten av gruppen stå och stirra in mot ön de stod på, om det nu var en ö vill säga. Allt hon kunde se var en kort bit framåt där stenen på marken ersattes av något som såg ut som en blandning av torr jord och dött gräs, sen var alltihop bara en vit dimma som i kontrast till allt mörker lyste väldigt ljus. Olive svalde. Platsen var väldigt egendomlig, och riktigt obehaglig att befinna sig på. I normala fall skulle hon ha gjort vad som helst för att slippa gå in i den där dimman, men det här var annorlunda, det var hennes föräldrar de gällde. Plötsligt flammade en eld upp. Det var Dumbledore. Han hade fått eld på en grov pinne som han nu använde som en fackla i hopp om att se längre fram. Han gjorde ett tecken med handen att de allihop skulle följa med honom. Långsamt smög de allihopa framåt mot dimman och konstigt nog så försvann den inte även om man kom nära. Olive vart förvirrad, vad hände? Dimma brukade ju alltid liksom försvinna då man kom närmare, men inte nu. Hon klev istället in i det vita diset. Fullkomligt förvirrad följde hon efter det enda hon kunde se i dimman, ljuset av Dumbledores fackla.

Allt eftersom minuterna gick blev Olive mer och mer spänd, och plötsligt kunde de höra röster, väldigt låga röster som mest lät som ett enda mummel, men dock röster. Dumbledore stannade, eller snarare hans fackla gjorde det. Hon lyssnade. ''Herre, snälla herre jag ber dig!'' nästan skrek en gäll röst. En betydligt mildare, helt orädd röst svarade silkeslent. ''Du har redan svikit mig fler gånger än jag kan räkna, Yaxrig, det är försent nu. Avada Kedavra!'' Olive hörde en duns som följdes av ett skrockande skratt. Hon rös, hennes bröders böcker hade lärt henne precis vad hon behövde veta om de två sistnämnda orden. En trollformel, en trollformel som fick vem som helst att falla ned död.
Dimman omkring henne började tunnas ut. För ett kort ögonblick trodde hon att de var upptäckta, men sen märke hon att dimman sögs in i Dumbledores trollstav. Det var inte heller all dimma som försvann, utan bara en ring, så att allihop nätt och jämt kunde se varandra igen. Dumbledore ställde sig i mitten och alla böjde sig fram för att höra vad han hade att säga. ''Okej.'' Viskade han. ''Ha nu era trollstavar redo, så springer vi ut genom dimman åt det där hållet'', sa han och pekade i riktningen som rösterna hade kommit från. ''jag skulle tro att det ärr ungefär en decimeter dimma innan vi är ute. Men ni måste vara redo. Man vet aldrig vad som kan hända där ute. Är ni allihopa helt säkra på att ni vill göra det här nu?'' Hans blick vilade på Olive, som tillsammans med de andra sa i en viskande, nästan överdrivet bestämd röst '' Jag är säker.'' Om det tidigare hade funnits nått som helst spår av rädsla inom henne, så var det som bortblåst nu. Hon var väldigt bestämd nu. Hon gick snabbt igenom varenda trollformel hon kände till inuti sitt huvud. Hon kunde klara det här! Det visste hon. ''Rada upp er nu.'' sa Dumbledore. Och de alla ställde sig vid väggen av vit dimma. '' På min signal. Ett, alla gjorde sig redo att springa, två, Olive höjde trollstaven till ansikts höjd, TRE!'' Det sista ordet hade Dumbledore ropat ut, och de alla sprang med en väldig fart ut genom dimman. Det verkade som om Dumbledore hade hart rätt, efter knappt en sekund hade Olive sprungit igenom dimman och tagit sig ut på andra sidan.

HERREGUD SÅ BRA!!!!!!!!♥♥♥

Awsome ! Man lägger verkligen märke till hur mycket du har förändrats i skrivningen Grymt ;D
Mer ! ♥

TAAAAACK! Det värmer så grymt mycket ska du veta ! :' ♥♥♥


Tack :3 Haha, det är typ bara jag som inte märker att det förändras :p Hoppas det är till nått bättre iaf!
Tack igen!
De kommer ! ♥

Haha, du kanske ska läsa igenom dina inlägg då, hihi C:
Yay

JAAAA!!! =) ♥

Haha, ska göra det nån gång då jag har tid! I promise C:

Tjoho!