LärareXelev

Snape hade alltid ogillat Poppy av någon anledning.
Redan då han själv kom som barn och var här första gången.
Han tyckte att Poppy verkade inte tro på någon annans kunskaper mer än hennes egna.
Men den tanken hade han aldrig sagt till någon.

Amelias kropp började rycka och skaka

Snape flämtade, detta hade inte hänt tidigare.
Han hade själv använt det på en fiende men denna hade inte börjat rycka medan den var medvetslös.
Han suckade, han visste att han inte borde ha uppfunnit den.

Amelia såg ut som hon fått ett anfall och började svettas i pannan. Hon började hyperventilera

Snape gikc snabbt till förrådet där Poppy var och sa.
- Men I merlin skull, tar det så lång tid att hitta en dryck.
Jag har redan motverkat förbannelsen så det finns inget att motverka.
Förutom anfallet hon har.

Hon blängde på honom men satte fart mot britsen dör den skakande flicka låg. Hon tog fram sin trollstav och mumlade en motbesvärjelse lågt. Miss Garricks skakningar avtog men inte hennes snabba andning.

- Det är som att hennes undermedvetna har en panikattack... Severus, prata med henne. Lugna henne, så ska jag hämta ett lugnande medel.

Hon gick iväg igen

Snape såg efter henne kallt.
Lugna henne...vad skulle han säga?
Han var inte bra på sådant.
Men han fick väl göra ett försök.
Så han började prata med Miss Garrick, även om hon inte kunde svara.

Hon andas snabbt och hennes läppar börjar bli lite lätt blå

Snape såg på henne och sltuade prata, om det verkoigen inte var någon fara så skulle hennes läppar bli blå.
Gjorde inte Poppy något nu så fick han ta hand om det själv.
Men han fortsatte prata.

Amelia kände något inom sig och lugnade ner sig ett slag. Innan alla tankarna och drömmarna kom tillbaka. Hennes händer och läppar var bortdomnade och torra