prs yehet & kkaebsong

Joshua tittar tyst på den äldre, försöker att läsa av den andres ansiktsuttryck men misslyckas. Magen knyts ihop och hjärtat sjunker, vad var det som gått så hemskt fel?
"Det är inte så lätt," svarar sextonåringen, känner den sjunkande känslan i hela kroppen när Zihao ser bort från honom. Kanske han inte borde ha berättat för den äldre, slippa de tomma tjafsen och slippa göra honom besviken. Tårarna trycks mot ögonens murar, men Joshua tvingar att hålla dem inne. "Jag borde väl gå," viskar han och börjar röra på benen mot dörren, gömmer sitt ansikte i katten i sin famn.

Så snart Joshua vänt Zihao ryggen, vred han på huvudet och betraktade sextonåringens försvinnande ryggtavla. I den stunden, hatade han verkligen sig själv. Han hatade de dumma impulserna och de opassande, idiotiska orden som tvärt skulle lämna hans läppar om och om igen. Med ett morrande läte gömde han sig under det fluffiga täcket, samtidigt som han kurade ihop sig till en liten boll. Visserligen blev den inte speciellt liten, men tillräckligt nära i alla fall. Inte ens när madam Pomfrey kom med frukost till honom, lossade han på greppet om benen. All aptit var som bortblåst, bara att tänka på mat fick magen att börja vrida och vända på sig.

Sovsalen är tom när Joshua kommer dit, vilket ger honom tillåtelse att ställa sig i duschen och låta de hotande tårarna trilla ner. Gud vad patetisk han är. Att Zihao bett honom att inte komma tillbaka sårar mest, får hjärtat att delas i tusen av bitar, hur löjligt det än låter. Sextonåringen drar händerna över ansiktet, låter tårarna blandas med det varma vattnet från duschkranen och gömma sig. Han hade inte förstått att Joshuas problem med ätandet skulle få Zihao att inte vilja va med honom igen. Kanske det är bäst så, sluta vara ett problem och gå tillbaka till vardagen. Joshua går ut ur duschen, virar en handduk runt midjan och stirrar på sin spegelbild. De våta, rufsiga lockarna ligger över pannan, ögonen glänser och näsan är rosa. Läpparna har blivit än mer svullna. I sin nedstämdhet river Joshua bort skydden han har på sina sår, låter de inristade orden brinna i lampljuset. Det ger honom en påminnelse om hur förbaskat avskyvärd han är.

För att göra saker och ting ännu värre än vad de redan var, kom en vresig Professor Snape in i sjukhusflygeln med en bägare i ena handen, efter att några timmar passerat. Zihao, som fortfarande låg och stirrade tomt framför sig under täcket, gjorde inga som helst försök till att intressera sig i vad innehållet i bägaren kunde tänkas vara. När den fladdermus liknande gestalten ställt ner den mystiska drycken på nattduksbordet intill sängen, lämnade han sjukhusflygeln samtidigt som han muttrade någonting otydbart.

”Du måste dricka det medan det är varmt”, manade madam Pomfrey på, efter att ytterligare tio minuter passerat.
När Zihao fortfarande inte gjorde några försök till att flytta på sig drog skolsystern fram sin stav och gav den ett lätt knyck. Täcket som sjuttonåringen gömde sig under, drogs genast undan och vek ihop sig självt i luften innan det placerade sig prydligt nere i fotändan på sängen. Med en ytterst irriterad suck, satte han sig upp och blängde på bägaren.
”Jag tänker inte dricka det så länge jag inte vet vad det är”, påpekade han surt.

Det är lite som att sextonåringen finner sig själv i en dvala. Vännerna hade i början försökt fråga vart han varit och inkludera Joshua i samtalsämnena. Det tog dock inte någon lång stund för dem att inse att den mindre vill vara ifred, och att han kommer prata med dem när han känner för det. Julian är dock inte lika lätt att skaka av sig, det är lite som att han läser den andres tankar med bara ögonen. Vilket gör det en hel del svårare för Joshua.

Vid lunchen sitter han endast och leker med den upplagda maten. Monstret i huvudet får honom att hålla maten på tallriken och inte i sin mage. Kanske inte det varit någon värst bra idé. Två dygn med endast en halv macka i magen, så lite har han inte ätit sen han blev lagd på sjukhus. Huvudet dunkar, ögonen tvingar han hålla sig uppe, och även om han har sin kofta på sig fryser han nästintill ihjäl.

Det krävdes en riklig mängd övertalning för att få Zihao att ens lukta på det rykande innehållet i bägaren. Han rynkade på näsan och gjorde en äcklad grimas. Lukten påminde honom om ruttna ägg och avlopp. Men då madam Pomfrey ständigt bevakade honom från andra sidan av salen, hade han inte direkt något annat val än att göra som han blivit tillsagd. Skål då. Han knep ihop ögonen och drack upp det vidriga innehållet i bägaren så snabbt han förmådde. Vätskan rann långsamt nerför strupen på honom och flera gånger var han extremt nära på att kräkas. Men sjuttonåringen svalde bestämt ner drycken så fort den försökte leta sig upp igen.

Allt som minuterna passerade, började det svida i munnen på honom. Den obehagliga känslan spred sig ner genom bröstkorgen och ut till resten av kroppen. Zihao förde sina lätt darriga händer till huvudet och kurade återigen ihop sig till en boll. Det var tortyr, ren jävla tortyr. Käkarna spände och huvudet kändes både tungt och lätt på samma gång. Men trots det, var allt han kunde tänka på hur mycket han saknade Joshua. Att få ligga ihop kurad och klaga till sextonåringen hade gjort allting så mycket bättre. Nu låg han istället i sin ensamhet och ville slita av sig skinnet.

Efter det som hänt under dagen hade Joshua trott att ingenting kan göra den värre, men så fel han haft. Påväg mot kvällsmaten, - som han tänkt äta då han inte vill tuppa av, - ser han någonting som får benen att stanna till direkt. Hjärtat stannar, slåss itu med en hammare, och tårarna hotar med att tränga sig förbi murarna, brinner mot huden. De andra vännerna har gått in i stora salen, vilket lämnar sextonåringen ensam med Liljah. Framför dem står den välbekanta gestalten.. Zihao kyssandes en tjej från Slytherin. Joshua stirrar på dem, känner hur rösten stannar i halsen på honom.
"Joshi..." börjar Liljah vars blick vandrar mellan de två Slytherin eleverna och sin bästa vän i oro. Dock tillåter han henne inte att fortsätta, utan vänder raskt på klacken upp mot Gryffindors elevhem. Blicken är nerborrad i golvet med brinnande tårar över kinderna, gömmer sig från alternativa blickar. Dock kan han fortfarande uppfatta Zihaos vänner längre ner i korridoren, kanske hela skiten varit ett skämt. Som Joshua trott i början, och han hade fallit för det. Fan.

Kroppen faller ner mot sängen, gömmer ansiktet i händerna medan kroppen darrar något förtvivlat. Fan, fan fan. Att han är så sjukt lättlurad är nästintill skrattretande. Joshua borrar in sina naglar i huden, delar på den så att blod sipprar ut. Biter upp såret i sin läpp, tillåter blod att rinna ner.

Resten av dagen låg Zihao och tryckte under täcket, utan att bli störd. När det blivit mörkt utanför fönstren och madam Pomfrey lämnat en bricka med mat åt honom på nattduksbordet, slet dock någon täcket av honom. Och där stod de slutligen, personerna som han hoppats aldrig skulle få för sig att sätta fot i sjukhusflygeln.
”Jag visste det!” Utbrast Jayden och pekade mot sin svarthårige kamrat, som var ytterst förvirrad. Visste vadå? Att han hade ett pälsproblem? Hjärtat sjönk i bröstet på sjuttonåringen och han fumlade efter täcket som drogs upp till hakan.

”Du vet att det är någon som har sprungit omkring och sett ut som dig under middagen?” Förklarade Andrew och slog sig ner bredvid Zihao. ”Och personen i fråga slingrade sig omkring Bethany, du vet hon som du avvisat typ hundra gånger”, fortsatte han och föll tillbaka mot madrassen.
”Men det gick liksom inte riktigt ihop”, sköt Anthony in och slog sig ner på Zihaos andra sida. ”Jag menar, vi vet att du inte är intresserad av tjejer.”

Det tog ett tag för sjuttonåringen att inse vad de andre tre talade om. Hjärnan kunde inte riktigt följa tråden. Polyjuice-elixir var väl ändå jättesvårt att tillreda och inte tillåtet på skolan, för den delen? Han stirrade dumt på sina kamrater, utan att riktigt kunna förstå situationen fullt ut. Vem skulle få för sig att göra någonting så dumt och framför allt, varför?

Joshua stirrar upp i taket, känner tröttheten krypa över hans kropp även om klockan bara är strax efter sju. Mimmi ligger och slickar försiktigt på hans kind, men han orkar inte kela med sin älskade katt. Han orkar ingenting. Tårarna har slutat forsa, lämnat kroppen utmattad och torr, påmind av sin före detta pojkvän i London. Tänka sig att båda personerna han varit tillsammans med varit otrogen mot honom. Vad är det för fel på sextonåringen. Joshua kniper ihop ögonen, lägger sig på sidan när han hör steg i trappen upp mot sovsalen. Även om Zack varit otrogen, berättade han det i ett brev och bad om ursäkt, att det bara var för att de varit så långt borta från varandra en hel termin. Joshua kan på något sätt förstå det, men även om han själv blivit frestande så agerade han aldrig på det. Nu dock, har Zihao antagligen förvandlat Joshua till ett enda stort skämt, och sextonåringen som varit något hemskt förälskad.
"Joshua?" viskar Fred som kommer instigandes, undrande om hans vän sover eller inte. "Vill du följa med ner och spela schack?" Joshua bestämmer sig för att inte svara, vill inte umgås med någon för nuvarandet.
"Jag stannar lite med honom," säger Julian.

"Jag tror att vi hade sönder Zihao", viskade Jayden till de andra två och viftade med en hand framför sjuttonåringens ansikte. Men Zihao kunde inte förmå att röra sig, tankarna konsumerade all hans uppmärksamhet. Varför? Han kunde inte komma på någon bra anledning till varför någon skulle få för sig att gå igenom så mycket trubbel. På samma gång var han lätt förbannad över att någon struttat omkring i hans bild. Det var då det plötsligt slog honom.
"Vilka såg?" frågade han och vände blicken mot Andrew, som satt på hans vänstra sida.
"Tja...typ alla antar jag", svarade brunetten och ryckte på axlarna samtidigt som han pillade lite med sitt hår. "Joshua såg inte glad ut precis", fortsatte han tvekande och sneglade mot Zihao. Men sjuttonåringen var som bortblåst.

Han visste inte vem det varit som konfigurerat mästerplanen för att sära på honom och Joshua - men han skulle definitivt ta reda på det och slita personen mitt itu. Med snabba steg skyndade han genom korridoren, bort från sjukhusflygeln. Någon tröja hade han inte fått på sig och inte heller några skor för den delen. Det spelade dock ingen roll.