D.A:s rollspel

andra gången jag säger fel... hehe, det ska ändras

Ingen fara!

Jag ser Luna falla ihop, jag kan ses som svag, men nu var jag väldigt, jäkligt, arg! Jag siktade på en jätte och skrek, crucio, och brydde mig inte om konsekvenserna.

Jag är så rasande. Jag skriker förbannelser. Några jättar faller ihop och jag skrattar glädjelöst.

Jag ser hur jätten som står framför mig faller om kull. Jag hinner undan i sista stund men får ett stort sår i huvudet av ett stenblock som kommer farande. Jag bryr mig inte ett skit om det nu, det finns myyyyycket viktigare saker än det. Jag ser hur Luna faller i hop och mitt hjärta stannar av känns det som.... och jag springer det fortaste jag kan genom faiten.....bort till min vän Luna...

Till min förtvivlan har mina vänner förvandlats till mördare med mörka lock för ögonen, jag kanske har förvandlats till en mördarmaskin, tänker jag medans jag rabblar förbannelser, även såna jag inte klarat av förut.

Jag faller ihop. Av utmattning. Jag faller ihop. Det här är hopplöst. Tänk om Draco dör. Vad ska jag göra då?

Nu är jag riktigt arg, riktigt arg. Någon jävla alf har lamslagit Luna, en av mina allra bästa vänner är lamslagen och Draco han är träffad han med. Så får ingen, ingen får göra så mot mina vänner, INGEN!!
-Hermione!!!!

jag ser mitt liv spelas upp för mig, i tredje person perspektiv. men nu ser allt anorlunda ut. den gången jag mamma och pappa var i hogsmeade, de skrattade pt mig. Har mina vänner alltid frusit ut mig så här?
ps, detta är förvrängda minnen, ni har varit snälla.

Plötsligt börjar det gå upp för mig att ingenting blir löst av krig.