Flygande giraffer!

Rachel såg in i Davids olikfärgade ögon, de hade alltid fascinerat henne, att ha en gåva. Men hon visste samtidigt hur det var, hon hade aldrig sagt det, inte ett enda ord till någon men hon var som sin mor, en häxa, även om hon nästan aldrig använt det. Hon var rädd att dödas, bli bortförd.
Hon såg än in i hans ögon. "David..." började hon nu med rädd och orolig röst och vred sina händer. "Det är något jag måste berätta...Något jag försökt berätta...". Hon hade försökt berätta för honom, men inte lyckas med mer än små hintar.

"Ja?" sa han vänligt och drog ner dem båda i en soffa, höll hennes händer. David rynkade pannan och såg med oro på henne då han märkte att något var felande.
"Du är väl inte sjuk? Eller har du hamnat i olycka?" sa han med oro, tänk om hon blivit med barn.

Rachel började darra lätt, tänk om David skulle förskjuta henne? Hata henne för det hon var? Hon bara skakade på huvudet. "Inte den sortens olycka David...Du vet att jag aldrig varit med någon, men olycka har varit över mig hela tiden...". Hon suckade och började sig fram och viskade i hans öra, hon ville inte att någona nnan skulle höra. "Alla hade rätt när vi var små, jag är en, magiker, en häxa..." hon sa det tyst och slöt ögonen då hon sagt det, hon ville inte veta vad han skulle säga. "Jag var rädd, att någon skulle få veta, att de skulle bränna mig med" sa hon olyckligt.

David såg på henne och log mjukt.
"Jaha, var det inget värre än så. Jo men det vet jag, eller har gissat det. Men vad spelar det för roll? Det är som vi särlingar med gåvor, tar man det bara försiktigt är det lugnt." sa han och kramade om henne och skrattade till.
"Jag är glad att du berättade." sa han leende.

"Har du?" sa Rachel förvånat då han tog det lugnt. Hon nickade sedan och kramade hårt om honom tillbaka. Hans närvaro lugnade henne lite. "Men jag är ändå orolig...Om de andra får reda på det...De kan släpa mig med våld härifrån, tända bål..." sa hon skrämt, det var hennes värsta mardröm, hon hade tvingats sett på sin mors bål. Hon kramade honom hårdare och utan att tänka på det la hon huvudet mot hans axel och suckade. "Snälla säg inte till någon" bad hon.
I den stunden kom Mattias in, hand i hand med sin fru. Han var svettig och mer muskulös än någonsin då han tränade mycket. Han såg flinande på dem och Rachel drog sig generat undan och ställde sig upp. "Sluta inte för min del" skrockade Mattias och satte sig vid bordet. Han hade inget emot Rachel, hon var en snäll flicka och visste att hon aldrig skulle såra hans son.

David var förvånad av kramen, han hade inte tänkt på Rachel än som sin vän. Men nu tänkte han på henne i en annan dager, hon var kvinna.
Då hans föräldrar kom in rodnade han lätt men såg frågande på Rachel, kunde de inte berätta för dem? De hade säkert listat ut det ändå.
Elionora log mot dem och satte sig mitt emot Mattias, visade att Rachel skulle sätta sig vid henne. Hon var klädd i byxor och skjorta, håret var uppsatt och hon verkade glad och lycklig.

Rachel borstade bort smuts från sin pigklänning och satte sig vid Elionora. De hade blivit bra vänner de med. Rachel hade inte så många vänner eller nära. Bara David och hans familj, de var som hennes familj.
De började alla äta, Rachel mötte Davids blick, hon vågade inte berätta för någon mer. Då hon ätit klart tog hon sig upp. ""Ursäkta mig, jag måste hjälpa till i köket" sa hon och log innan hon gick.
Då hon gått såg Mattis allvarligt på sin son. "David, ni har varit vänner så länge jag minns, ni är båda stora nu....Såra henne inte" bad han. "Jag vet inte om du känner något, men såra henne inte, du är den enda hon har". Han suckade djupt innan han log igen. "Men nu till fredagen är det en stor fest, en bal, för att fira din kära mors födelsedag". Han hade inte berättat något tidigare. "Och du får gärna bjuda dit henne om du vill".

David sa inget om det då hon inte ville. Då Rachel hade gått såg han på sin far och nickade.
"Jag skulle aldrig såra henne, hellre dör jag. Men far, jag vill se henne lycklig, det kanske inte är med mig." sa han och suckade men log om balen.
"Hon kan få låna klänning av mig, jag ska hjälpa henne." sa Elionora, hon visste hur känsligt det var med pengar att inte råd, man ville inte ha något till skänks.

Mattias nickade sakta. "Det är bra, och jag tror hon är lycklig med dig, såg du inte hennes leende?" log han även om han inte kände till hennes hemlighet som tyngde henne. "Ta bara hand om henne, hon har inte sin far kvar...".
Dagen gick, Mattias återgick till att träna med Elionora och under tiden smyckades slottet vackert och redan nu började mat förberedas då festen bara var nästa kväll.. Så då kvällen äntligen kom var Rachel uttröttat. hon hade bakat pajer hela kvällen och eftermiddagen. Hon gick sakta och gäspade lätt medan hon släppte ut sitt hår för att ta sig till sitt rum. Hon hade ett eget rum, ett lite mindre men även ett väldigt fint rum. Det låg i samma korridor som Davids rum, och hans föräldrars rum. Hon hade precis rett ut håret från tofsen och skulle öppna dörren till sitt rum då en skugga tornade sig upp bakom henne. En manshand las för hennes mun och tryckte henne sen mot en manskropp. "Inte ett ljud" viskade en röst i hennes öra, Martin, samma man som tidigare den dagen.
Rachel svarade honom inte utan försökte armbåga honom i magen men greppet hårdnade och gjorde nästan ont.

David var som vanligt i biblioteket, han studerade skulle troligen till universitetet efter sommaren och måste vara väl förberedd. Han skulle sakna dem alla särskilt Rachel, kanske hon kunde följa med? Kanske hon kunde vara hans tjänare om hon ville, fast mer som hans vän. Han kunde lära henne det han kunde, få henne utbildad med.