(ORP) Hide, run, survive

Ellie:
Står osäkert var, vet inte riktigt vart jag ska gå.
Sneglar mot Marbelle och ser att hon är med Olivia. Suck.
Sätter mig vid stupet och och låter benen dingla och tankarna sväva iväg.

(Du låter henne inte hoppa! >8c)
Marbelle
Jag försöker andas lugnt.

Ellie:
Ett par små stenar trillar ner, är nära på att glida ner.
Det är vasst och stenigt där nere..
Usch...

Olivia:
"Marbelle, lyssna på mig nu", suckar jag, "du gör inget fel. Du ska få älska vem du vill, utan att känna skuldkänslor över det."
Kan hon inte förstå hur mycket hon betyder för oss?

Marbelle
Jag nickar vagt och ser plötsligt Ellie vid stupet och skriker till, reser mig och springer fram. Sjunker flämtande ner bredvid henne.
- Vad fan gör du? Säger jag upprört, men inte argt.

Ellie:
Rycker på axlarna.
"Har tråkigt.. Själv?", små flinar jag och reser mig upp. Är glad att hon bryr sig. Verkligen glad.
Plötsligt försvinner marken under mig men jag hinner grappa tag i en rot.
Jag skriker gällt och paniken svämmar över mig.

Olivia:
Jag orkar inte. Jag orkar inte mer. Hon kommer inte, hon kommer inte kunna älska dig Olivia. Jag närmar mig stupet, så långt från Marbelle och Ellie som det går. Jag ser en skymt av Ellie som griper tag i en rot innan jag hoppar. Jag svävar i luften, det känns skönt att det snart kommer vara över.

(ska hon överleva? Ska hon inte? o: )

Marbelle
Jag är stum av skräck, sen är det som om jag får någon form av superkrafter av skräcken. Jag lägher mig på mage och tar tag i hennes hand samtidigt som jag ropar på Olivia. Vänder mig om och ser att hon inte är där.
- OLIVIA! Skriker jag.

Ellie:
Handen glider ur Marbelles då jag är svettig av skräck och jag faller, faller på en stig åt höger.
Jag ser Olivia och tar tag i henne. Håller beskyddande om henne i en kram och sen känner jag det.
Ryggen träffar en sten men f*n vad det gör ont. Jag lyckades landa ganska mjukt och inget verkar brutet, men något blött siprar ner för ryggen och såret i huvudet öppnas igen.
"F-förlåt", viskar jag innan allt blir becksvart.

Olivia:
Jag hör Marblles röst, och känner ett stygn av ånger.
"Förlåt...", viskar jag. Jag kramar Ellies hand hårt. Alls svartnar, och jag kan inte öppna ögonen. Jag står i mitten av en ljus tunnel. Vid ena sidan ser jag Ellie och Marbelle genom en portal, och på andra sidan ser jag en stor dörr.
"Det är upp till dig nu, Olivia.", säger en manlig röst.

(VAD SKA HON GÖRA?! XD)