Divergent

Sol kände hur de säkrade av sina vapen, det kalla stålet mot hennes tinningar hon slöt ögonen, det krävdes allt för att hålla tillbaka tårarna, hon var skräckslagen. Hon hörde Irinas hånfull röst, hon skulle inte tveka döda Sol som hon nu hatade. Kunde Beatrice inte bara komma? Fast det skulle hon väl inte, hon ville väl rädda sitt egna skinn. En kall vind blåste och Sol rös till då hon var mer eller mindre halvklädd. Skulle det göra ont att dö? Armarna värkte av männens hårda grepp som om de ville vrida dem ur led. Nu frös hon ordentligt. Kunde inte någon göra något? En folksamling hade samlats om dem rädda och tysta för ingen ville hamna som i Sols position. Med ögonen slutna bad hon till en gud hon aldrig trott på och höll tårarna inne.

Kais ögon lyste upp av hopp när en ung flicka , runt hans ålder, steg fram. Irina nickade åt männen att släppa Sol, oh Kai rusade fram till henne. "Kom." sade Irina åter tonlöst. Männen tog tag i flickan, som villigt följde med dem. Innan de försvann blickade hon övr axeln och mötte Kais blick. Han nickade nästan omärkbart. Han tänkte aldrig glömma Beatrice. Han hjälpte Sol att komma upp på fötter med vägde själv på sina egna. "Vad hände?" frågade han tillslut. Alla de som samlats försvann, utom runt fem stycken. De kom emot dem istället. "Hon skyddar oss. De borde ni också göra." sade en man med mycket lågt tonlägre. Kai höjde på ögonbrynen. "Varför?"
"För att vi är divergenta..."

Sol kom upp på darrande ostadiga ben. Hon var oskadad bara uppskärrad av händelsen och hennes ögon var stora och skrämda. Ömmande armar och hon frös lätt utan tröja. Hon höll sig intill Kai för att finna trygghet att åter finna sig själv i en nära döden upplevelse.
Då hörde hon ordet, "Divergenta?" de var oplacerbara, inte till någon falang. Sol sa dock inget orkade ärligt inte bry sig precis just nu. Hon var glad att hon levde men ledsen att kvinnan måste offra sig, det hade då varit bättre att döda henne.

Kais armar for automatiskt om Sol då hon ställt sig upp.
De fem divergent försvann utan ett ord till. Divergenta. De hade väl inte funnits på åratal? Fast såklart, Kai visste att han antagligen inte visste ett dugg om denna plats egentligen, såsom skolböckerna ljög för honom. Då alla var iväg utom Kai och Sol såg han ner på henne och log vagt. Han var lycklig över att se henne levande, sorgsen över Beatrice. "Kom." mumlade han lågt. Han tog Sols hand och började gå mot deras sovsal igen. Det kändes som det tryggaste just då.

De kom in i sovsalen och Sol föll ihop på sin säng och drog honom vid sig. Än hade hon inte sagt något, men hon verkade uppskakad och konstigt vore väl annars. Hon kunde känna det kalla stålet mot sina tiningar, ljudet då de säkrade sina vapen, beredd på att skjuta.
"Vad kommer hända med henne?" sa hon efter lång tystnad.

"Antagligen pröva henne, se om hon är Divergent. Det sägs ju ha funnits flest Divergent hos de falanglösa..." mumlade Kai säkert. Och var hon inte till nytta skulle Beatrice antagligen dö.... Men det sa inte Kai, han ville inte skrämma Sol mer än hon redan var. Han kysste hennes panna lätt, drog täcket om dem och smekte Sols armar och hår. "Sov nu... Vi gör bättre nytta om vi är pigga." mumlade han tyst med läpparna sim klistrade mot hennes huvud.

"Hon skulle inte ha gjort det, det är mitt fel." mumlar Sol om och om igen tydligen upprörd, hon kramar hårt om honom men hon kan inte sova.
Då kommer Frida in och utbyter blickar med Kai och ger Sol en dryck.
"Drömlös sömn." sa hon bara lågt.

Kai nickade kort åt Frida och väntade på att Sol skulle dricka upp.

Sol drack och snart slätade hennes panna ut. Hon såg avslappnad och fridfull ut vilket hon inte gjort på evigheter.

Kai tackade Frida lågt. Hon nickade och försvann iväg. Kai lade sig ner igen, drog täckte tätare om honom och Mina och somnade efter att ha sett på den sovande Mina en stund. Han sov oroligt, och vände och vred en del på sig. Det var endast vid idig morgon som Kai faktiskt lyckades sova på riktigt.