The marauder's map [SV]

OMG S H I T vad du skriver bra, det går nt att beskriva det, åh jg bara ÄLSKAR DET ♥
Åh shippar Remus och Kendra, önskar att de kunde kyssas lite mer 8} Te är läskigt snäll, att han tar allt så bra liksom... Bra att Kendra sa sanningen...
Ju längre kapitel desto mer av din awsomeiga ff liksom, men om det kmr oftare när det är korta kapitel så går ju det också bra ^^

HJÄLP! Det var ju som hypnos när man läste det!!!!! Jag kan knappt förklara det... Hmm... Säkert att du inte är en ond häxa som har kommit för att förslava mänskligheten, HP_Maja?...


Och helt AWESUME beskrivet! Man kunde ju se allt framför sig!!!! Speciellt Remus ansiktsuttryck där på slutet!...
Gaaaaaaah, längtar så mycket till nästa kapitel!!


Förresten... Är det bara jag som börjar tro att det är något skumt med Te... Jag menar han är så sjukt snäll... Det måste ju betyda att han är elak (logic...)

Det borde vara olagligt att skriva så gripande bra :EEE

SKRIV

Ny läsare?
YAY!!!

Tack för att ni håller skrivandet uppe!

Men nu kan jag inte väntar längre...



Kapitel 36 ~
Jag slår upp dörren till huset. Helst vill jag bara smyga in, låsa in mig på
"Kendra?", hör jag mammas röst och sen är hela hallen full med folk. Peter kommer också.
"Mår du bra? Du är ganska blek", säger han. En blick på honom och allt är annorlunda. Jag vet inte vad han är, men han kan inte vara fullt mänsklig. En fullt mänsklig person skulle inte kunna vara i samma rum som en varulv utan att bli skadad. En varulv kan inte känna igen sina egna vänner när han (eller hon) är varulv.
"Kendra?", säger Peter igen och tar ett steg framåt. Innan jag hinner tänka efter har jag dragit upp staven, vilket leder till en massa kedjeeffekter. Peter höjer händerna över huvudet, bakar och gör ett 'Ow'-ljud. Mamma flämtar till, pappa säger varnande mitt namn och Lily säger: "Glöm inte hur det gick förra gången", men jag släpper inte greppet om min stav. Jag tänker inte göra något, bara försäkra mig om att han inte attackerar mig. Det dundrar i trappan och snart visar sig James.
"Vad händer hä.. ow", säger James och höjer också upp händerna. Jag känner hur min hand skakar, och jag vet att alla ser det.
"Försvinn", säger jag till Peter och James.
"Det där är inte din stav", säger James. Han har rätt, jag håller inte i min egen stav. Det är Remus stav. "Vad gjorde du med honom?"
"Jag har inte gjort något jämfört med vad han gjort mot mig", säger jag och hör själv hur gäll min röst är.
"Vad menar du?", säger Peter med skakig röst.
"Lögner, undanhålla sanningen, kalla det vad ni vill", säger jag och Lily kollar oförstående från mig till James till Peter. "Tur att det inte är fullmåne va?"
"Shit", mumlar Peter. "Du ska inte veta det."
"Vad gjorde du med Remus?", frågar James fullt övertygad om att jag faktiskt gjort något.
"Kendra, du lägger ned den staven, nu", varnar mamma.
"Om de inte kommer nära", säger jag. De nickar och jag sänker tvekande staven. "Flytta på er."
"Kendra, du måste förstå", mumlar Peter och försöker komma närmare mig. Jag ryggar tillbaka och drar upp staven igen.
"Jag skulle förstå", säger jag, "OM DET INTE HADE GÅTT SEX ÅR!"
"Inte den tonen", varnar mamma.
"Du fattar inte. Remus är en varulv. Han är halvt hund! Och ni är likadana! Monster, allihop!"
"Du vet inte", konstaterar James mumlande.
"Nej, men ni tycker att jag borde få reda på det nu!?", skriker jag.
"Nej. Vi kan inte", säger Peter. "Snälla, förstå oss."
"Jag förstår inte. Är det för att jag är tjej?" Peter går fram mot mig och jag riktar staven mot honom, men han stannar inte.
"Petrificus Totalus", säger jag. Peter stelnar och dunsar ned på golvet. James flyttar sig ut vägen från trappan, jag tar mod till mig och springer. Bakifrån hör jag mammas och pappas upprörda röster, men jag bryr mig inte.

Jag lyckas springa in på mitt rum och fumlande låsa dörren innan alla kommer upp och börja rycka i dörren.
"Alohomora!", hör jag någon säga utifrån och jag riktar blixtsnabbt staven mot dörren innan de hinner öppna.
"Colloportus", säger jag och hör hur det klickar till i låset. Sen sjunker jag ihop med ryggen mot dörren och hör på hur de förgäves försöker få upp dörren utan att spränga den. Om jag hade varit på ett annat humör skulle jag tycka att det var kul och förmodligen skratta åt dem.
"Kendra, släpp in mig. Bara mig", ber Lily, men jag har inte en tanke på att öppna dörren. Rakt över rummet står det en golvspegel. Peter hade rätt, jag är blek. Håret, som åkt ur den eleganta uppsättningen jag hade tidigare på kvällen, är nu pageklippt och rött, blått, grått, lila, men det ser bara ut som om en enda stor gråsprängd kalufs. Jag är så trött att jag inte ens har kraften till att ändra på det, och jag tror att även om jag försökt skulle det inte funka.
"Kendra Potter! Du öppnar den där dörren!", skriker pappa och dunkar på dörren. Jag reser mig upp och går över till min säng, som står precis bredvid golvspegeln och sätter mig i skräddar-ställning på den. På så sätt kan jag fortfarande ha koll på dörren. Mina händer skakar och ögonen svider och ropar att de vill sova, men jag håller envist upp dem.
"Äsch, men flytta på er", hör jag Lily säga och dörren svänger upp från gångjärnen. Jag flyger upp och riktar staven mot Lily och dörröppningen. Men Lily stänger dörren och mumlar något misstänkt likt: 'Engorgio' och dörren blir stilla. Lily vänder sig mot mig. Chocken syns fortfarande i hennes ansikte. Först ser hon ut som hon ska fråga hur jag mår eller liknande, men sen tar nog nyfikenheten över.
"Är det sant?", frågar hon. "
"Han sa det själv", säger jag känslolöst. Lily suckar djupt och sätter sig bredvid mig i sängen (jag satte mig efter att dörren hamnat på plats igen). "Du hade anat, eller hur."
"Ja. Det stämde så bra, men jag tänkte att ingen medvetet skulle släppa in en varulv på slottet", suckar hon.
"Någon har något fel där uppe. Inte för att förolämpa professor Dippet, men det är korkat"
"vad tror du att han gör nu?", frågar Lily efter att vi suttit stilla och tysta ett tag. Eller helt stilla var det inte, jag hade inte slutat skaka än.
"Hoppas han inte kommer tillbaka", mumlar jag.
"Du.. Du gjorde inget va?"
"Nej. James får tro vad han vill, men jag rörde honom inte." Jag tänker på kyssen. Remus är inte mänsklig, han är ett hemskt monster, men jag gillar det och jag hatar mig själv för det. Vad var det Ramus hade sagt? "Jag försökte lära mig att hata dig, men jag kan inte. Jag fattar inte vad jag hållit på med hela året. Jag älskar dig Kendra, och det kan jag inte ändra på."
"Är du okej?", frågar Lily och drar mig tillbaka till verkligheten igen. "Du gråter." Mycket riktigt rinner varma tårar ned för mitt ansikte. jag antar att jag gråtit så mycket att det inte känns längre. "Han sa att han älskar mig", flämtar jag. Lily drar efter andan.
"Och?"
"Jag älskar honom med." Så, där. nu är det sagt. Det är nu inte längre något jag kan ändra.
"Är du typ otrogen mot Te nu?", frågar hon försiktigt, och jag blir nästan lite sur på henne. Är det var hon bryr sig om?
"Jag sa till honom att jag inte känner så för honom."
"Men för Remus?"
"Vet du hur mycket jag vill hata honom? Jag vill det så mycket." Jag drar upp mina ben i sängen.
"Du döljer något", konstaterar Lily.
"Jag k-kan inte säga", stammar jag men tårarna rinnande ned för kinderna. Det känns för personligt. Som om det var något jag inte kan säga högt.
"Okej", säger Lily och lägger en arm om mig.
"Lily, vi måste hem", ropar Lilys mamma utifrån.
"Kommer!", ropar hon och vänder sig sen mot mig. "Det blir bra." Innan jag vet ordet av var hon utanför dörren och på väg ned för trappan.

Jag sover inget den natten. Jag ligger vaken och kollar upp i taket hela natten. Var tionde minut rycker jag till för att jag tycker det låter som om mitt golv knakar, någon knackar på fönstret eller ibland också en varg (men jag vet att jag tänker varulv) ylar.
Värsta. Julen. Någonsin.

UHUHUHUUUUUU BÖRJAR JU GRÅTA




Haha, ingen orkar läsa det där. Men hur som helst har jag nu fått utlopp för lite känslor :*

Du är ju dum i huvet. (Ta inte illa upp.)
Jag börjar ju gråta av din kommentar.
Buhu.

Tack! Love u!

Åh du skriver för bra sitter och gråter just nu :'D

Okej du är underbar o så där men om du nu e så bra varför skriver du inte mer??

Nej! Inte sluta så där!
Jag... ahrg...