5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Äntligen har jag läst ikapp.. Tog en tid men det var värt mödan gillar verkligen ditt sätt att skriva, det är förtrollande på nåt vis O.o så himla fantastiskt att jag bara vill rycka pt mig din förmåga att skriva så att jag själv kan skapa nåt så underbart! ♥

Gällande karaktärerna så är Ryan sjukt gullig :' men jag håller mig till badass James för han är så cool xD och Savannah är en väldigt stark karaktär, du har verkligen lyckats skapa en egen personlighet inom henne! :'D magiskt ..
Ser fram emot fortsättningen! ♥

Älskar denna fanficionen!

Tack hörni! Kul att se att så många fortfarande läser även om jag inte uppdaterat på år och dar. Här har ni i alla fall nästa del!

---

1 Januari

- Savannahs perspektiv -

Ljudet av en dörr som öppnades, snabba steg som närmade sig. "Hur är det med henne? Hon kommer klara sig va?" Rösten lät orolig och det fanns en underliggande desperation i den. Albus, tänkte jag, fortfarande bara halvt vid medvetande. Vem annars skulle låta så orolig för min skull?

"Hon är bara avsvimmad och har en mindre hjärnskakning, men det kunde ha varit mycket värre om det inte var för Ryan", sade en annan röst. Albus röst. Vänta nu här... Detta fick mig att haja till. Om det inte hade varit Albus som pratat tidigare, vem var det då?

Jag hann inte tänka längre på det innan en tredje röst yttrade sig, "Jag bara saktade ner hennes fall och fångade henne, det kunde vem som helst ha gjort." Ryan.

Mitt hjärta hoppade över ett slag vid ljudet av hans röst samtidigt som min hjärna febrilt försökte sätta ihop alla pusselbitar om vad som hade hänt. Tydligen hade jag svimmat, och ramlat...? Som ett blixtnedslag kom gårdagen tillbaka till mig. Hur jag hade berättat om James och mig för Ryan, Ryan som hatade mig... Därefter var minnena en suddig röra men jag kunde minnas hur jag hade klättrat ut på taket, sedan var allt svart. Jag måste ha ramlat, och Ryan räddade mig.

"Du reagerade blixtsnabbt, vi andra stod som fastfrusna", viskade Albus. "Nedvärdera inte dig själv."

Den första rösten var fortfarande tyst och det störde mig eftersom jag ville veta vem det var. Plötsligt uppfattade jag snyftningar i rummet och jag undrade hur jag kunde ha missat dem tidigare. "Jag var inte ens där för att hjälpa henne. Jag skulle haft mer koll på henne." Rose. Det sved till i mitt hjärta av att höra henne så förkrossad.

"Du skulle haft mer koll på henne? Om det är någon som skulle haft mer koll på henne så är det jag, istället för att ha lämnat henne där", muttrade Albus.

"Det är mitt fel att hon blev så full från första början... Jag skulle aldrig ha varit så hård mot henne, hon försökte bara förklara, be om ursäkt." Ryan igen.

Den första rösten var fortfarande tyst men jag ville inte höra mer, kunde inte höra mer. Jag förtjänade inte att ha någon av dem gråtandes över mig eller tycka synd om mig. Inte efter vad jag gjort mot Ryan. Dessutom var det mitt eget fel att jag skadat mig. Inte Roses, inte Albus och definitivt inte Ryans. Jag kunde inte förstå hur han kunde stå och säga att han inte borde ha varit så hård mot mig, det var jag som hade gjort fel. Jag, jag, jag. Med en kraftansträngning tryckte jag mig upp i sittande position och slog upp ögonen. Sekunden senare föll jag tillbaka mot den mjuka ytan igen från smärtan den plötsliga rörelsen orsakat mig. Jag hörde hur de flämtade till och kände hur någon nästan slet tag i min hand, nästan som för att hindra mig från att gå min väg.

"Vanna? Kan du höra mig?" sade Rose med grötig röst från andra sidan mig. Inte hennes hand, alltså.

"Jag hör dig, Rose", sade jag och förvånades över hur svag min röst lät. Nästan ynklig.

Greppet om min hand hårdnade.

"Gör det ont att prata?" undrade Albus.

Jag skakade på huvudet och öppnade försiktigt mina ögon igen. Rummet jag befann mig i var så ljust att det var svårt, men tillslut kunde jag urskilja Roses rödgråtna ansikte till vänster om mig, sedan Albus som satt på en stol bredvid henne och Ryan som satt på min andra sida. Det var han som höll i min hand och jag kände hur jag fick svårt att andas. Så plötsligt fångade något annat min blick. Vid änden av min säng stod någon. Mitt hjärta sved till. James. Då slog det mig att han var den första rösten jag hört. Jag kunde inte läsa av hans ansikte, men kunde inte förstå varför han låtit så orolig för mig för några minuter sedan. När allt kom omkring var jag ju bara en distraktion som han behövde få ur vägen så att han skulle kunna fokusera på sin Quidditch igen...

"Dina föräldrar är på väg hit", sade Ryan och jag såg bort från James ansikte för att se upp på Ryan igen.

Mina föräldrar? Jag rynkade på pannan. "Mamma? Är mamma på väg hit?"

Ryan såg lite förvirrad ut och såg åt Albus och Roses håll för hjälp. Jag följde hans blick. Albus såg bort och Rose suckade. "Din mamma är fortfarande i Frankrike, Savannah. Vad Ryan menade med föräldrar var din pappa och... Evelyn."

Jag svalde och fäste blicken på den vita väggen, kunde inte dölja besvikelsen jag kände. "Jaha."

Plötsligt kom en botare in i rummet och bad alla lämna rummet så att hon kunde kolla mina värden. De gjorde som hon sade. James lämnade sist och precis innan han stängde dörren om sig såg han sig över axeln och mötte min blick. Då såg jag hur röda hans ögon var. Hade han gråtit?

Lika bra som alltid! Heja heja James..

Ååååh james ♥333333

Jättesuperduperextremtmegasuperbra!♥

Oh gosh så bra jg döööör 8}
Fick värsta hjärtattacken där vid olyckan, omg vad lättad jg blev sen när Ryan kom... Kan fortfarande inte bestämma om jg shippar henne med Ryan elr med James, gillar båda och det jobbiga är ju när hon liksom nt kan bestämma sig... Aja, längtar efter mer iaf, älskar det ♥

JÄTTEBRA!

SKIV MER SKRIV MER SKRIV MER SKRIV MER!
Det måste bli Ryannah(?) annars DÖR jag! Gärna lite mer om Albus och Antonio också!

Ghuud vad bra jag dör asdfghjklöä