Viktigt Bortglömda[SV]

Vad glad jag blir att så många har skrivit något ♥ Varje kommentar har gjort min dag flera gånger om, just sayin'

Jag är så glad att jag kan säga det här:

ÄNTLIGEN, TACK; TACK. HAR VERKLIGEN SAKNAT DENNA FF!!! ♥ ♥ ♥

OHMYGOD!
du räddade min dag! seriöst, nu kan jag säga att trots att jag var sjuk sista dagen i Barcelona så var den as bra för att du uppdaterade!
tack så mycket!♥
och som vanligt så är det bara en fröjd att läsa det du skriver och detta var inget undantag!

SÅÅÅÅÅÅ BRAAA! Riktigt bra att få se ett nytt kapitel när man kommer hem från skolan!
Så underbart braaa!

ÄLSKAR DET MED STORA BOKSTÄVER ♥

SÅ HIMLA FANTASTISKT! ♥

Tack för alla kommentarer ♥

Nytt kapitel till alla som fortfarande bryr sig om att läsa det här ♥ :

Isa

"Det är helt okej om du stannar kvar, Freya. Och jag är verkligen seriös", säger jag och sväljer hårt när hon drar på sig jackan. Det är en blekt grön regnkappa med silverknappar och uppvikta ärmar. Perfekt för regniga London.
"Jag vet inte. Kanske", säger hon. Rådjursögonen blänker sorgset mot mig. Ännu en tår faller långsamt nerför hennes kind. Hon torkar snabbt bort den. Hela grejen med att hon släppte den lilla alfen fri har tagit hårt på henne. "Det är bara det att det är mycket att smälta just nu..."
Freya rycker till och stirrar med ens på någonting som inte existerar. I alla fall inte i min värld. Det är nästan så att jag blivit van vid hennes galenskap (om den nu är möjligt).
"Är det... Bonny?" Frågar jag osäkert. Det är samtidigt en ursäkt för att dra henne tillbaka till verkligheten.
Hon suckar. "Nej, bara Tea."
"Okej."
En pinsam tystnad sträcker ut sina tentakler över rummet. Det är ett sådant ögonblick när man har lust att hosta lite diskret, men förstår att det bara kommer att göra saken ännu värre. Jag blir irriterad på Freya för att hon tillåter det pinsamma att ta över. Det borde inte kännas som att det bästa är att försvinna ner genom jorden när man lämnas ensam med henne.
"Öh", mumlar hon tillslut och harklar sig. "Jag ska nog gå nu."
Hon kämpar säkert med låset i trettio sekunder innan jag tar tre steg fram och hjälper till. Mina fingrar råkar snudda vid hennes. De är så kalla.
När jag backar undan och hon försvinner ut i trapphuset tillåter jag mig att titta ner på händerna. Freyas beröring är som osynliga stämplar över huden.
Jag tänker att man måste vara död om man har så kalla händer.
När Freya gått är jag så gott som ensam. Att mamma är hemma räknas ändå inte. När hennes dörr är stängd och inga skrik hörs är hon ingen alls. Bara en fånge i alkoholens och depressionens svarta mörker. Ärligt talat föredrar jag när hon sover.
Jag öppnar kylskåpet flera gånger innan jag inser att det faktiskt inte finns någonting att äta. Bara en massa gamla lustiga burkar och förpackningar med utgånget datum.
Jag diskar och sköljer min favoritmugg noggrant. Sedan fyller jag den med vatten och går och sätter mig i soffan med en suck. Det blir inte mycket jag dricker innan armarna kramar benen och tröttheten kommer över mig...

* * *
"Isa... vakna..."
Flera oskarpa ansikten flyter ihop och isär framför mina sömndruckna ögon. De dras ihop till tre huvuden med stora ögon. Jag drar efter andan då jag lyckas identifiera det eldröda håret.
"Wera", får jag ur mig. Jag blinkar febrilt bort sömnen och tar i med händerna så att jag kan sätta mig upp. "Ni är tillbaka."
Ansiktena drar sig undan en bit. Framför mig står verkligen Amy, Ellie och Wera. De ser väldigt slitna ut i jämförelse till förra gången jag såg dem. Amy har blålila påsar under ögonen, Ellies hår har nästan slitit sig ur hästsvansen och Weras hår är tovigt och mycket puffigare än vanligt.
"Var är Freya?" Frågar Amy innan jag ens hinner överväga att öppna munnen.
"Hon precis... gick hem", svamlar jag.
Jag lägger märke till att Amy kramar en liten flaska med ena handen. Blicken far vidare mot de andra, som också håller flaskor i händerna. Innehållet är nästan av neonfärg i ljuset som kastas från lägenhetens fönster.
"Vad fan är det för något?" Undrar jag och reser mig upp. Det känns inte bra att sitta ner när alla andra står.
Ellie plockar upp min mobiltelefon och börjar snabbt knappa in något på den. Sedan lyfter hon den till örat och lägger avslappnat benen i kors då hon väntar.
"Vad i helvete gör du?" Jag går emot Ellie, men Amy och Wera skakar på huvudet. Jag stannar till.
"Hon ringer Freya", säger Amy.
"Vi får berätta allt när alla är samlade", fyller Wera i.
Vi väntar andlöst när de tysta signalerna går fram. Sedan klickar det till i luren.
"Hallå?" Säger Ellie. Jag hinner blinka tre gånger innan hon fortsätter. "Ja, det är jag. Vi är tillbaka."
Rösten på andra sidan linjen är så lågmäld att det är en omöjlig uppgift att urskilja ord. Ellie säger bara åt Freya att skynda sig innan hon lägger på.

AWESOME! ♥

Haha jag vet x) Jag är sämst på att uppdatera när jag har mycket att göra. .___.
Försöker dock bättra mig. Skriver till exempel nästa del just nu

Tack för att ni läser! ♥