Förbjuden kärlek

Egeria tackar och säger att hon skall gå till sitt rum och Anna nickar tacksamt, men Egeria följer inte sina förehavanden, hon tänkte följa efter dem, eller vänta på dem, vad visste hon inte. Men hon tar sig över borggården mot stallet, kanske de redan var där? Men då hon kommer dit märker hon att hon hoppats förgäves och stalldrängen bekräftar att de inte är tillbaka. Bara Wildfire var tillbaka och ja hennes Naamari med även om hon aldrig varit ut. Egeria sjunker ner intill stalldörren och väntar deras ankomst.

Isis var inte säker på när hon lyckats somna men hon märkte att någon lyfte ner henne ifrån hästen.
"Isis vakna" sa Fai och hon öppnade långsamt ögonen. Hon var inte säker på vart hon var men hon visste att hon var trygg i Fais famn.
"Vi måste få henne inomhus" sa Simon och de andra nickade. Isis såg sig omkring, var de redan tillbaka? hur länge hade hon sovit? Hon huttrade till och fick syn på Egeria och log svagt.
"Lancelot jag tror någon vill prata med dig" sa hon och nickade åt ett håll.
"Ta henne till hennes kammare" sa Lancelot och gick sedan emot stallet.

Han kommer emot henne och hans blick är inte nådig, "Egeria, vad tusan gör du här, sa jag inte åt dig att stanna i slottet?" fräser han till och drar upp henne hårt på fötter och greppar tag om hennes handled. "Sa jag inte det va?" han kokar av ilska då han ser in i hennes förskrämda ögon. "Men" säger hon skrämt, hon visste varför han var vred, han var orolig för henne men hon visste inte att hans kunde bli så vred. "Protesterar du?" säger han hett och det första slaget faller över henne, det är inte mer än en örfil, men att han gör det vår det att svida tusen gånger värre och blodsmak känner hon i munnen.
Det är som då han upptäckt vad han gjort, "Egeria, förlåt." säger han förskräckt och ångerfullt. "Låt mig vara." fräser hon skrämt och sårat innan hon smäller upp stalldörren och nästan springer över borggården med tårarna drypande över kinderna.

Isis såg hur Egeria stormade förbi.
"Fai släpp ner mig" sa hon lågt och Fai tittade på henne men släppte ner henne när han såg hennes blick. Lancelot stod stilla vid stallet. Han gick emot dem och Isis drog en kniv och gick emot honom.
"Lancelot" skrek hon åt honom och han såg nästan skrämt på henne. "Jag varnade dig, hon är min vän och du skulle få ångra dig i fall du sårade henne"
"Isis" sa Lancelot och backade lite.
"Kommer du nära henne utan att hon vill det lovar jag dig att du aldrig mer ser solen gå upp" sa hon och stirrade på honom tills han nickade att han förstått. Isis vände sig om och började gå därifrån när Lancelot tog tag i hennes hand. Hon vände sig om och tryckte kniven emot hans mage.
"Släpp mig" fräste hon och han släppte henne.
"Säg att jag är ledsen" sa han.
"Är du verkligen det? Förstår du verkligen vad du har gjort? Att du slår mig kan jag klara av, det är något jag är van vid, men att du slår henne accepterar jag inte!" sa hon vasst och tryckte kniven hårdare emot magen och Lancelot stod helt still "Använd inte ordet förlåt om du inte vet vad det betyder" Isis hostade till när hon gick därifrån.
"Vi måste få dig inomhus" sa Simon och hon nickade.
"Ta mig till Egeria" sa hon bara.

Som i en dimma såg hon Fai, Isis och Simon, men hon brydde sig faktiskt inte om dem nu. Hon visste att hennes uppträdande var oacceptabelt men nu ville hon bara bort, bort från allt. Hon störtar in i slottet och in på sitt rum.
Med ett skri kastar hon en vas i golvet, följt av en annan, hon drar ner och river förhängena itu runt sägen och kastar kuddarna om sig så att dunet flyger. Hade hon varit sitt vanliga jag hade hon aldrig gjort det, kanske velat göra det, men behärskat sig. Hon visste vad som var brukligt och inte och att inget av detta tillhörde henne.
Hon visste att säkerligen många skulle bli förvånade om de såg henne nu, arg, sårad och förvriden av sorg. Den vanliga så tysta, snälla och behärskade Egeria, var inte där, hon orkade inte vara den nu, den som tyst tog emot befallningar utan att säga emot.

Isis knackade på dörren till Egerias rum och steg förvånat in. Rummet såg ut som en krigszon och hon såg olyckligt på sin vän.
"Egeria" sa Isis försiktigt och hostade till igen.
"Isis" sa Simon och såg oroat på henne men hon viftade bort honom. Egeria behövde henne nu. Hon gick fram till sin vän och tog hennes händer och såg på henne.
"Vill du prata om det?" frågade hon ömt

Egeria såg med glasartad blick på Isis som kom in i rummet, hon såg dålig ut. Då hon tog hennes händer lugnade Egeria sig en aning och såg på Isis och skakade på huvudet, Vad skulle hon prata om? Att Lancelot givit henne en örfil för att hon inte lytt order? Så skulle han ju göra, han var kung och hon endast tjänare, men ändå.....
"Du behöver bli varm så att du inte blir sjuk. Varmt bad, filtar och varm dryck." säger Egeria istället, bättre att bry sig om Isis och sköta sina plikter, hennes vän fick inte bli sjuk.

Isis skakade på huvudet.
"Jag klarar mig och jag vill veta att du mår bra först" sa hon bestämt och tittade på de båda andra. "Kan ni lämna oss en stund?"
"Jag går och ser hur Lancelot mår. Jag tror du skrämde honom Isis" sa Fai och log varmt.
"Det är sådant man får räkna med när man äktar min syster" skrattade Simon och de lämnade rummet och Isis vände sig emot Egeria.
"Jag såg till att Lancelot inte pratar med dig förens du vill" sa hon vänligt

"Jag mår bra." säger Egeria tonlöst och ser de andra försvinna och ser åter på Isis då hon tilltalar henne och skakar på huvudet, "Det hade du inte behövt, han var i sin fulla rätt , jag följde inte hans order, det är han som bestämmer, jag är tjänare och han kung." säger Egeria med ett tonfall som lät som om att hon trodde på det hon sa, att hon trodde vart ord.

Isis blick mörknade.
"Nej han har inte rätt att slå dig för det!" sa hon kallt. "Man slår inte den man älskar. Jag har rätt att slå Fai men jag skulle aldrig göra det!" Isis försökte lugna ner sig, hon gillade inte att Egeria såg sig själv på det sättet.
"Egeria han må vara kung men en sann kung slår inte sina tjänare" sa hon och tänkte på sina föräldrar som slog sina tjänare, det bevisade vad de var för folk.