In Wonderland (PRS)

"På riktigt?" Säger Alexa lite väl lyckligt. Hon gör ett snabbt försök till att lugna sig men kanske är det lite svårt när hon känner sig alldeles varm inombords.

(This is so cute!)

"Ja, på riktigt" log Drottningen. "Jag tycker vi kan ta in honom igen, du behöver inte berätta nu om du vill, i min närvaro och så, men jag tycker du ska göra det". Hon gick fram till dörren och öppnade upp den och sa "Du kan komma nu Tarrant".
Hattmakaren haltade in och satte sig på stolen igen. Drottningen gick ut och iväg. "Vad var det där om?" han log mot Alexa och tog av sig Hatten.

(Yes! )

Alexa nickar till svar, men hon får liksom tunghäfta när hon tänkte säg det och blir istället otroligt tyst och stirrar ned på sina fötter. Hon är helt röd i ansiktet igen och biter sig nervöst i läppen.
"J-jag..." Börjar hon stammande. "Jag älskar dig." Fortsätter hon bestämt... Så bestämd hon kan vara med tanke på situationen och att det är hennes första kärleksförklaring till personen ifråga någonsin.

Hattmakaren log uppmuntrande mot Alexa då hon stammade fram det första ordet.Och leendet utbyttes mot en förvånad min då han hörde vad hon hade att säga sen. Han blev så röd han kunde i det bleka ansiktet.
Men också väldigt varm i hjärtat...Han hade aldrig funderat på det förut men. "Jag....jag älskar dig med". Han reste sig och tog ett steg framåt och kramade om henne hårt.

Alexa kramar om honom också, på riktigt? Så häftigt! Han älskar henne faktiskt och Alexa hoppas verkligen att det inte bara är en konstig dröm för det här är en riktigt lycklig dag för henne.

Så var det det här du och drottningen pratade om?" mumlade han mot hennes hjässa och det verkade som han inte ville eller vågade släppa taget om henne. Rädd för att hon skulle bli kidnappad eller försvinna igen.

"Mm." Svarar hon glatt och vet inte om hon vill släppa, han är betryggande på något sätt, det har han iförsig varit sedan början men han är det. Och hon är bara riktigt glad över att han finns.

Hattmakaren kunde nog ha stått där i evigheter och bara hållit om Alexa. Men tillslut släppte han henne "Jag har inte varit såhär lycklig sen min familj levde". Han hade ett stort leende på de mörka läpparna.

Alexa ger med sig en aning när han drar ifrån trots att det var det sista hon ville. Hon kan inget annat än att le, då hennes talförmåga liksom reducerats en smula av extremt lyckorus.

Hattmakaren hade smått tappat talförmågan han med, eller i alla fall nu när han såg på Alexa. "Snälla....försvinn inte bort igen..." bad han till sist.