I en förändrad värld (Roll för alla)

"Förlåt." säger Stella leende och lade en hand på Jennas axel, "Det var inte in mening att göra dig obekväm, det är inte vare sig ditt eller vårt fel att vi fötts så olika, det är regeringens." sa Stella, hon ville inte att Jenna skulle gå och må dåligt på grund av det. Visst hatade hon på något sätt huvudstadsbor, men i grunden låg hennes hat mot regeringen och inte alls längre mot Jenna som i hennes ögon visat sig vara en bra och fin människa.

”Jag vet.” Sade Jenna svagt.
Hon uppskattade Stellas ursäkt, den gick rakt in i hennes hjärta. Det var inte något hon hade förväntat sig.
”Regeringen,” Spottade Jenna fram. ”de är ett par rygglösa människor som gömmer sig bakom fina ord och leenden.”
Jennas hat för personerna som styrde deras land hade bara växt det åren hon befunnit sig i skogen.
”Det är väldigt lätt ska ni veta. Att falla för det. Om de som bodde i huvudstaden visste skulle de göra uppror eller i alla fall på något sätt sätta stopp för vad som händer.”
Jenna kände att hon sagt för mycket. Det var ett ämne som hon och hennes bror så ofta disskuterat när han fortfarande var i livet. Han hade inte trott som hon utan hade istället sagt att de visste om vad som var på gång men det var något Jenna vägrade att tro på.

Sonia tittar storögt på Jenna då hon berättar om stugan.
"En stuga?" Hör hon Stella säga innan Sonia ens hinner öppna munnen. Hon är lite rädd för att åka ut på det stormande havet, men hon bestämmer sig kvickt för att det kommer gå bra och gör sig i ordning för att gå. Hon glömmer hela tiden bort att Jenna kom från huvudstaden, hon föredrar att inte tänka på det. Jenna är så snäll, och Sonia vill hata de som bodde så fint och bestämde över andras liv.
"Det låter bra." Säger hon hoppfullt.

"Så ni..jag mena huvudstadsborna vet inte hur vi har det? Hur det är i lägren, hur vi behandlas?" sa Stella smått förvånant hon trodde det var så. Men med tanke på Jennas reaktion var icke så fallet. De visste helt enkelt inte om det, men vad trodde de all mat och förnödenheter kom från då?

Jenna tittade upp i Stellas ljusblåa, nästan silvriga ögon som var fulla utav förvånad.
”Är det de ni tror? Att vi är så hjärtlösa?”
Jenna började bli upprörd och hennes röst var några oktaver ljusare än vanligt. Hon stod där och kollade fram och tillbaka mellan Stella och Sonia.

Stella nickar "Som du sa det är väldigt lätt för att falla för det regeringen säger." säger Stella till Jenna, all propaganda, ja allt från regeringen då de visade huvudstadens överflöd, dess fester och allt. Självklart var det ett sett att sprida hat, inte till regeringen utan till huvudstadsborna dess befolkning. Stella skämdes, men att hela sitt liv kämpa för sin överlevnad, jobba och försöka få mat, då var det enklare att hata än att försöka förstå, hat var en enkel känsla som regeringen hade använt sig utav för att vända folken mot varandra inte mot dem.

((Jag vaknar bara randomly upp utan att ha gått till sängs kvällen innan och går ut och jagar.))

Gordy vaknade upp och kände hur mycket bättre han kände sig än kvällen innan. Han märkte att hans bandana fallit av och landat på den hårda sten golvet. Han tog på sig den och tog upp sitt gevär. Han kom ihåg att han aldrig ens kollat om geväret hade någon ammo i sig. Han öppnade upp geväret och såg på ammon. DEet var bara en kula. Han var tvungen att spara så gott det gick. Ett gevär var ett bra vapen att använda och om man har lite ammo måste den bara användas i nödfall. Gordy tog fram sin lilla kniv ur sin väska och gick ut ur grottan för att jaga. Dem flesta i grottan var redan ute så han kunde gå ut och göra nytta han med.

Jenna förstod vad Stella menade men samtidigt även om hon inte borde kände hon att hon var tvungen att försvara huvudstadens invånare och sig själv. Ifall hon hade känt Stella längre skulle hon där och nu berättat sin historia för henne men nu var inte fallet så. Istället nickade hon igenkännande.
”Vad säger ni? Blir det mot kusten?”

Jessi samlar ihop sina saker och stapplar iväg. Hon vet inte var Ross är eller vart soldaterna är. Hela hennes kropp värker och hon vet inte när hon sov senast. Hon är osäker på vart hon egentligen går åt för håll.
Hon sjunker ner på en sten och drar av sig ryggsäcken. Hon dricker lite och äter en bit torrt bröd. Efter att ha packat i allt och undersökt sin vrist, som värkar vara stukad, ställer hon sig upp. Jessi tänker att hon måste se hemsk ut, smutsig och full med skrapsår. Hon haltade iväg och efter ett tag såg hon något, eller snarare någon. En pojke, han var ganska lång och såg ut att vara i hennes egen ålder. Han höll en liten kniv i hande. Jessi trodde inte att han hade sett henne än och gömde sig bakom en buske.

(( Jisses ni har kommit långt O.o här är man borta en dag och så har det hänt såhär mycket :O nog för att det är bra men jag tror inte jag hinner vara med i det här rollet då jag inte är inloggad så ofta sorry :' ))