Eragon [Privat rollspel]

Aily får syn på Alex flin och börjar blänga på honom. Murtagh ger henne en kram och släpper henne sen.

Törne är mycket arg, men han vet varför jag gjorde så och det minskar hans vrede. Egentligen vill jag inte gå fram till Murtagh nu, men efterssom Aily står i närheten av honom så måste jag.
"Tappert kämpat", säger jag till henne och dunkar henne på ryggen, tydligen lite för hårt, för Aily faller nästan och gör en grimas som om det gjorde ont. Jag försöker att absolut inte se Murtagh i ögonen.

Murtagh fångar upp henne och Aily blänger på dvärgen.
"Tungdil, jag vill tala med dig" säger Murtagh.
"Nej det vill du inte" säger Aily.

Varför blev Aly arg på mig, och varför vill hon inte att Murtagh ska tala med mig? Jag förstår ingenting, men jag säger till Aily att jag är ledsen och att det inte gör något att han ska prata med mig. Jag har faktiskt gjort fel och får ta konsekvenserna.

Murtagh blänger på henne.
"Han försökte faktiskt bara hjälpa dig" säger Aily. Hans blick mjuknar något.
"Okej då!"

"Murtagh, jag är uppriktigt ledsen för allt det, och det var bara tomma ord. Inget av det jag sa menar jag verkligen"
Sedan sträcker jag lite på mig och tackar Aily för hjälpen, även om jag nog inte hade behövt den.

Murtagh böjer på nacken åt Tungdil och vänder sig sen mot Angela.
"Vet du vad det var för varelse?" Angela nickar.
"Det var en raz'ac"

"Men de finns bara i sagor som man vill skrämma barn med", säger jag men inser hur löjligt det lät. Allt det som jag trodde var uppfunnet som bara fanns i sagornas och myternas värld är numera vardag för mig, och det har hänt märkligare saker sedan Órs ägg kläcktes för mig än några farliga "sagofigurer".
Både Angela, Murtagh, Alex och Aily ger mig en medlidsam blick som om jag är ett litet barn som lever i sin egen värld och inte förstår så mycket.

"Förstörde inte Eragon och alverna äggen som fanns kvar?" frågar Alex. Han går fram till sin syster och lägger en arm runt hennes Alex.
"Tydligen inte" säger Angela.

"Finns det fler?" undrar jag.