The Marauders - Always and forever [SV]

Aha just det c:

Awesome!

Det skulle vara ''trekampens fjärde kämpe''





Kapitel 26.
Moget.
November 1973

-Moget, Tagghorn. Verkligen moget.
James flinade.
-Jag tror Tramptass är lite grinig för att han förlorade, sa han och rufsade sig i håret. Eller vad tror ni?
-Snorkråka, sa Remus.
-Vad?
-Nya lösenordet.
Mycket riktigt, porträttet på den tjocka damen svängde upp och avslöjade det lilla hålet som ledde till Gryffindors uppehållsrum.
-Det är nog dags att ni lär er hålla koll på lösenorden, suckade Remus och klev in.
-Varför då, det är ju det vi har dig till, sa James och hoppade in efter honom.
Sällskapsrummet var tomt, och marodörerna slog sig ner i soffan.
-Men allvarligt, sa Sirius. Trollkarlsschack är ett urdumt spel.
-Du är bara en dålig förlorare, log James och Peter skrattade hysteriskt. Remus kastade en medlidande blick mot Sirius och drog sedan fram ’’Trolldryckslexikon, volym 3’’.
-Ni borde också plugga, sa han och slog upp sidan 94. Vi har fyra prov den här veckan.
-Plugga? Visst! Sa James överraskande medvilligt och hoppade upp ur soffan.
-Absolut! Sa Sirius och följde efter sin vän upp i sovsalen.
De kom tillbaka en halv minut senare med varsin trave böcker. De slog sig ner i soffan och började flitigt läsa ur ’’Örtlära för årskurs 2-4’’
Remus kollade på de med ett höjt ögonbryn. Vad nu då?
Så tyst han kunde reste han sig upp och ställde sig bakom soffan där James och Sirius satt. Han läste över axeln på de i böckerna som de höll i.
’’Senaste quidditchmatchen mellan Norge och Ryssland avslutades då Norges sökare Martin Orteborg fångade kvicken efter tre timmar och tjugosex minuter…’’
-Jag visste inte att örtlära var så… norskt, sa han ironiskt. James hoppade till och slog snabbt ihop boken.
Remus ryckte den ifrån honom och kollade på sidorna. De hörde inte till boken, de var från en annan bok…
-Vi bytte bara pärmarna på böckerna, sa James surt och tittade bort. Vi behöver ju ändå inte det där örtläreskräpet, jag kan det utantill.
Remus suckade och slängde tillbaka boken till James.
-Moget Tagghorn. Moget.

Supermegadupergymtbästbraawsome kapitel du är BÄST NTonks

Åh, haha; -Moget Tagghorn. Moget. o -Moget, Tagghorn. Verkligen moget.

Haha, du äger ♥

AWES ME

Det här kapitlet verkligen awsome och roligt!

Inte så långt då, men tacktack!
Känns awesome att jag får fyra kommentarer på en och en halv timme, en torsdagsmorgon under skoltid.
Och att det är någon som faktiskt tar sig tid att läsa o kommentera!!





Kapitel 27
Ding dong, Sirius på ingång.
September 1994

Käre Sirius,
Jag tror faktiskt att jag bara inbillade mig att ärret gjorde ont. Jag halvsov nästan när jag skrev till dig sist. Det finns ingen anledning för dig att komma tillbaka, allt är bra här. Oroa dig inte för mig, mitt huvud känns helt normalt.
Harry

Sirius skrattade högt. Trodde Harry –på fullaste allvar- att han skulle gå på det här? ’’Jag tror faktiskt att jag bara inbillade mig…’’
Harry var lika dålig på att ljuga som hans mor hade varit. Och faktumet att Sirius så gott som känt Harry sen han var elva… (eller i alla fall en direkt kopia av honom, eller snarare orginalet) … så blev det bara ännu lättare att genomskåda.

Sirius öppnade det lilla knytet med användbara saker han lyckats få tag på, tog ut en så kallad ’’’blytspenna’’ som mugglarna använde, vände på Harrys brev och skrev;

Bra försök, Harry,
Jag är tillbaka i landet och jag är väl gömd.
Jag vill att du fortsätter hålla mig uppdaterad om allt som händer på Hogwarts. Använd inte Hedwig, fortsätt byta uggla. Och oroa dig inte för mig, var bara vaksam på vad som händer runt dig.
Glöm inte vad jag sa om ditt ärr.
Sirius.

Han knöt brevet om foten på Hedwig.
’’Flyg’’, sa han och den snövita ugglan svävade upp i luften. Sirius följde henne med blicken tills hon bara var en liten prick, och till sist utom synhåll.
Han stängde sitt lilla knyte igen, hängde det över axeln och hoppade upp på Vingfåle.
Hippogriffen lyfte från marken och började springa, innan han lyfte från marken och svävade upp över trädens toppar.
Medan de flög försökte Sirius ta reda på ungefär var de befann sig. Eftersom de hade stannat precis efter havet mellan Isle of Wight och fastlandet, måste de vara antingen i Portsmouth eller Southampton.
Men de flög längre och längre bort, och staden, vilken det än var, blev till sist bara en suddig fläck och försvann.
De flög över landsvägen ett tag, med ingenting annat än skog och lastbilar under sig. Några små byar och några resturanger var det enda som bröt grönskan. Till slut blev det dags att vila – Vingfåle var ju trots allt inget flygplan – och Sirius manade på Vingfåle att tappa höjd De sjönk lägre och lägre ner, tills de slutligen snuddade marken. Sirius hoppade av och gav Vingfåle hälften av det brödet som han lyckats stjäla vid ett torgstånd.
’’Hoppas det smakar’’, sa han bistert och tog en tugga av den andra halvan. ’’Detta är allt vi har, och jag har ingen aning om när vi kommer få tag på mer mat.’’
De åt upp brödet och Sirius band fast Vingfåle vid ett träd.
’’Sovdags’’, sa han och såg sig om efter lite mossa att slå sig till ro på.
Det fanns ingenting, men en liten gräsplätt såg hyfsat bekväm ut. Eller tja, så hyfsat som det nu kunde bli.
Sirius såg upp på himlen. Det hade börjat skymma lite, men eftersom det bara var början på September så innebar väl det att klockan var runt åtta eller nio på kvällen. Det var tillräckligt sent, eftersom han inte fått någon sömn alls föregående natt.
Gräset var blött och marken under hård, men Sirius somnade direkt.

Totally awesome

Superawesome!