Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

You cheer up our evening too! ♥

så bra! du skriver så beskrivande och lätt

jag älskar hur man förstår att James verkligen gör allt för att få Lily att gilla honom.

jag älskar också hur Sirius reagera när han får se Leevi och James gå in i Vid-behov-rummet. så romantiskt att han blir svartsjuk och kanske lite orolig?

så nyfiken på vad som kommer hända om Snape kommer på marodörerna, spännande!

längtar efter mer!

Åh, den första delen med alla marodörer var så klockren, du har verkligen fångat deras jargong så som jag föreställer mig att den måste ha varit!
" [..] men Peter såg beundrande på James, som om hans idé skulle kunna förändra världen." Haha, det låter som Slingersvans det!

Wow, James kan verkligen vara riktigt självgod ibland. Och han verkar inte alltid tänka så mycket på andras känslor. Jag menar, rent hypotetiskt talat, tänk om Leevi inte hade varit kär i Sirius och börjat gilla James när han uppvaktade henne, för att sedan bli dumpad för Lily? James är lite av en knöl, visst är han? En charmig knöl med inte desto mindre en knöl. Men det var fint att han fick dåligt samvete när han fick reda på Sirius och Leevis förhållande, han är egentligen ingen dålig människa, bara en hormonstinn tonåring.

”Varför berättade ni inte åt mig?” Det skulle låta bättre om du skrev "för" i stället för "åt."

"Jag har aldrig sett honom bry sig så mycket om en flicka förr." "Sirius är inte den hjärtekrossare alla tar honom för." Aww. ♥

" [...] som smygit efter dem [...] " Tänkte bara påpeka att det heter "smugit" med ett u.

Slutet gjorde mig riktigt nyfiken på fortsättningen, det här med Snape kan inte båda gott. Spännande!

Jättebra jobbat!

Tack johhana, ditt beröm uppskattas stort! ^^

LittleButterfly: Det är just det med James, och alla människor, speciiellt i den där åldern. Man gör dumma saker, men det gör en inte till en dålig människa. Och han beskrevs ju alltid lite som en självgod person, så

Oi nej, jag gjorde felet med åt/för igen -.- ska försöka skärpa mig!

Men tack tack för alla långa kommentarer du har ärat mig med genom tråden ♥

Tack själv för att ha skrivit en så underbar historia att läsa och kommentera!

Alla mina läsare har försvunnit någonstans : ( ska försöka locka tillbaka dem med ett nytt kapitel, hoppas det funkar x)

_____________________________________________

Kapitel 20. En avslöjad hemlighet

”Hur gick det?” frågade Sirius spydigt och såg inte upp från trollformelboken. James stängde dörren till sovsalen efter sig och satte sig på ändan av Sirius säng. Sirius såg slutligen upp, men vände snabbt bort blicken då han såg det breda leendet som prydde James ansikte. ”Bra, antar jag.”
”Varför berättade du inte för mig?” James lät road, och Sirius förvåning trängde tillfälligt undan hans ilska.
”Vad talar du om?” fräste han, oförmögen att förstå James ord då han förväntade sig det värsta.
”Om dig och Leevi, din flickvän. Du vet mycket väl vad jag talar om dumskalle”, flinade James. Sirius såg blankt på sin vän, tills han insåg vad denne menade. Sakta stängde han boken och såg upp med ett brett leende.
”Hon berättade för dig”, sade han lättat, och James nickade.
”Det var det du försökte tala om tidigare idag, eller hur?” James leende bleknade, och Sirius förstod att vännen var på väg att be om förlåtelse. Han nickade, och viftade sedan lojt med handen. Ingen ursäkt behövdes. ”Men jag förstår inte hur du kunde låta mig göra en sådan idiot av mig själv så länge! Hon var ju med dig hela tiden, och jag bara...” James skakade förläget på huvudet, och Sirius skrattade.
”Det hjälpte med Lily”, svarade Sirius och flinade sedan brett. ”Dessutom hade du aldrig en chans med Lev ändå.” James hoppade på Sirius och skrattande tumlade de ner på golvet. De avbröts då dörren slogs upp, och Remus steg in. Han såg förvånat ner på sina vänner och skakade sedan uppgivet på sitt huvud.
”Att ni orkar”, mumlade han och gick till sin koffert. ”Jag ska nu till sjukhusflygeln. Det är förgiftning av en tentacula den här gången. Liten till växten, så ingen fara, men Pomfrey vill ha mig under uppvaktning hela veckoslutet.”
Sirius och James kravlade upp från golvet och följde Remus med blicken då han samlade ihop byteskläder och några böcker. Sirius visste att Remus inte såg framimot veckoslutet, men själv kände han sig upprymd då fullmånen närmade sig.
”Vi ses imorgon kväll”, suckade Remus och gick till dörren. ”Du hade lämnat kartan synlig Sirius. Du borde vara mer varsam.” Med de orden lämnade han rummet och James vände sig mot Sirius.
”Du spionerade på oss?” frågade han och spelade förorättad.
”Käften, Tagghorn”, svarade Sirius och kastade en dyna mot honom, försjunken i tankar. Vad hade Remus sett? Och än viktigare, hur tolkade han det?

*

Hur kunde Sirius vara så dum? James svor då han rusade genom slottet. Han hade glömt osynlighetsmanteln i sin koffert, men han hade inte tid att återvända för att hämta den. James hade dock turen med sig, för han träffade inte på någon av lärarna eller försteprefekterna som patrullerade runt slottet.
Väl ute på skolområdet ökade James sin fart, trots att han redan sprang så snabbt han kunde och flåsade ansträngt. Han kastade inga blickar tillbaka mot slottet, obrydd ifall någon skulle få syn på honom. Det var trots allt redan mörkt, endast den runda månen och stjärnorna lyste upp området.
Sirius kunde inte ha haft en värre tidpunkt. James förbannade sin vän, som för tillfället putsade pokalerna i troférummet tillsammans med Peter. James hade trots Filch protester rusat ut då Sirius nonchalant nämnt att Snape var på väg till Den spökande stugan genom den hemliga gången.
James ogillade Snape, det fanns ingen tvekan om saken. Men han skulle inte låta honom dö. Och han skulle inte låta Remus döda.
Då han närmade sig Det piskande pilträdet började följderna av Sirius obetänkta handling gå upp för James. Snape skulle antagligen dö, och Remus bli en mördare, något han inte skulle kunna leva med, och dessutom skulle Sirius bli utstängd från skolan, och James skulle mista en eller två vänner.
James snubblade och sprang nästan inom räckhåll för pilträdets grenar. Han hoppade snabbt bakåt och letade efter en gren, tillräckligt lång för att räckas till stammen med. Han tog fram sin trollstav och tände spetsen. Med hjälp av ljuset hittade han en passlig gren och tryckte den mot puckeln. Trädet stelnade, och James hann smita in i gångens trygghet innan grenarna åter började vina genom luften.
Snape syntes inte till och James befarade det värsta då han rusade genom gången. Han var nästan framme vid gångens slut då han fick syn på Snape. Han höll just på att skuffa upp luckan till stugan då James grep tag i hans ben och drog omilt ner pojken. Luckan slogs fast med ett brak, och James kunde mellan sina antetag höra något tassa omrking ovanför.
Snape stirrade med fasa på James.
”En varulv?” flämtade han fram. James reste sig och skakade av anstränging och ursinne.
”Vi måste gå”, fick han fram, men Snape stod som förfrusen. James svor irriterat och grep tag om Slytherin pojkens mantel. Hårdhänt drog han med sig Snape, som var för chokerad för att protestera.
Först utanför gången, utom räckhåll för pilträdets grenar, drog sig Snape loss. Hans blick var fylld av hat och skräck.
”Lupin är en varulv?!” fräste han. James lutade sig tungt med händerna mot sina knän och nickade sammanbitet. ”Vet rektorn om det här? Hur kan han tillåta det?!” Snape stirrade på trädet, och James rätade på sig.
”Jag svär Snape, om du någonsin berättar om det du såg...” började James hotfullt, men Snape hade stegat förbi honom mot slottet. James sträckte sig efter honom och grabbade tag om hans ärme.
”Rör mig inte, Potter!” röt Snape och försökte dra sig loss. ”Jag tänker berätta åt alla. Alla!”
”Du kan inte”, protesterade James och såg bönande på sin största rival. ”Om du berättar... Remus kommer att bli utkastad, och Sirius...”
”Det här är allt hans fel! Det vore rätt för honom.” Snape avbröt James då han försökte säga imot. ”Jag tänker gå till rektorn, och du kan inte hindra mig.” Med de orden slet sig Snape loss och gick med bestämda steg upp mot slottet. James stirrade förfärat på hans ryggtavla, och följde sedan efter honom. Han hade just förhindrat en katastrof, men faran var inte över.

*

Severus kokade inombords. Han var chokerad av det han hade sett, och då skräcken börjat blekna uppfylldes han av hat, en känsla så familjär för honom den senaste tiden. Men bland hatet fanns också triumf: äntligen skulle han ge tillbaka. Han skulle få den odregliga Black utkastad från Hogwarts, tillsammans med varulven.
Severus märkte knappt att James följde efter honom genom hela slottet, enda fram till rektorns kontor. Severus knackade hårt på dörren, och fortsatte enda tills den slogs upp av en fullt påklädd Dumbledore. Han såg förvånat ner på de två pojkarna, och bjöd dem sedan in med en kort nick.
Då rektorn bad dem att sätta sig gjorde Severus det motvilligt, och tackade sedan nej till en kopp te. Dumbledore såg granskande på de två rivalerna, och slutligen kunde Severus inte längre hålla sig.
”Remus Lupin är en varulv!” utbrast han. Dumbledore såg stillsamt på honom, och nickade sedan. Severus stirrade fylld av missräkning på rektorn. Hur kunde han ha tillåtit det?
”Det är jag fullt medveten om. Men jag undrar, hur ni kom över den här informationen?” frågade Dumbledore lugnt. Severus öppnade munnen för att svara, men James omkom honom.
”Snape såg honom i Den spökande stugan.” Dumbledore granskade James länge, som om han gissade att James utelämnade något.
”Professorn, det var...” Men Dumbledore tystade Snape med att lyfta sin hand.
”Mr Snape, jag måste be att ni inte berättar om det här åt någon.” Severus mun öppnades av förvåning, och han skulle ha protesterat om inte Dumbledore fortsatt. ”Mr Lupin är en flitig elev, och jag önskar att ni inte förstör hans framtid i den här skolan på grund av... tanklöshet. Vi har vidtagit alla tänkbara skyddsåtgärder för att han inte ska kunna orsaka någon skada, och han är här av min önskan.”
Snapes strupe snörptes ihop av missräkning. Under Dumbledores intensiva blick hade han inget annat val än att nicka, men den uppebara lättnaden som strålade från Potter fick honom att öppna munnen.
”Men rektorn, ni kan inte tillåta... Jag dog nästan!”
”Mr Snape, jag önskar att ni inte skulle berätta vad jag kan eller inte kan tillåta. Om ni känner er illamående kan ni gå till sjukhusflygeln, jag är säker på att Poppy tar imot er.” Severus reste sig abrupt. Stolen föll till golvet bakom honom. Illamående?! Severus bet ihop sina tänder och svängde om. Ingen ropade efter honom då han slog igen dörren efter sig med kraft och rusade nerför trapporna, fylld med bitterhet.

*

Leevi satt uppkrupen i en av sofforna framför brasan och följde lågorna med sömnig blick. Flera elever satt ännu uppe och studerade, men Leevi var för trött för att kunna göra något, ens gå och lägga sig. I stället hade hon virat en filt runt sig och dragit upp fötterna under sig. Hon lät tankarna flyta fritt, men snappade upp bitar av konversationerna som pågick runt om.
”Fiona tror att han är ihop med någon. Men varför skulle Sirius Black hålla ett förhållande hemligt?”
Leevi spetsade öronen då hon hörde Sirius nämnas, och svängde obemärkt på huvudet för att kunna lyssna bättre.
”Han skulle inte. Jag tror inte på det.”
”I förrgår föreslog Diane att de skulle gå till hennes soval, och han vägrade. Vad säger ni om det?”
”Kanske det är någon lärare! Då skulle de vilja hålla det hemligt...”
”En lärare? Vem då? Sprout? Eller McGonagall kanske?” Flickorna skrattade, och Leevi drog på munnen.
”Men jag har hört samma sak från flera flickor. Även dom han annars alltid sagt ja till”, fortsatte en av flickorna envist.
”Jag har också hört sådant. Han sade nej åt Rosanna, och hon är antagligen den vackraste flickan i hela Hogwarts.”
”Kanske han är med någon så ful att han skäms över henne? Som den där flickan från Ravenclaw, ni vet.” Leevi skakade på huvudet och sjönk neråt. Att de inte hade något bättre att tala om.
Lily satte sig bredvid henne, och Leevi lutade huvudet mot hennes axel.
”Du borde gå och lägga dig”, sade hon mjukt och strök undan en hårslinga från Leevis ansikte. Leevi log och stängde sina ögon.
”Inte ännu”, svarade hon och kvävde en gäspning. ”Du kommer att bli en perfekt maman”, mumlade hon trött. Lily skrattade lätt.
”Man märker när du är för trött; du börjar säga alldeles osammanhängande saker.”
”Men det är sant. Jag önskar att du var min maman”, fortsatte Leevi sömnigt och log åt tanken. ”Fast ändå inte, för då skulle du inte vara här nu.” Lily log tillgivet och lutade sitt huvud mot Leevis.
”Nu får det räcka med allt nonsens”, sade hon med låtsade stränghet. ”Du måste orka genom ännu en skolvecka innan påsklovet.” Leevi satte sig upp och sträckte på sig och gäspade stort.
”Ja ja, du har rätt, som alltid.” Hon gav Lily en öm kram och ställde sig upp. ”God natt.” Lily log och reste sig för att återvända till bordet där hon suttit tidigare.
Då Leevi började gå uppför trapporna till flickornas sovsal hörde hon en bekant röst viska hennes namn. Med ett leende vände hon om och smet till trappuppgången mitt i mot. Hon lade sina armar om Sirius och tryckte sitt ansikte mot hans bröst.
”Ska du gå och sova?” undrade han mjukt, och Leevi såg upp mot honom med ett sömnigt leende och nickade. Sirius skrattade då hon åter gäspade. ”Bra, du måste vila om du ska orka till påsklovet.”
”Varför säger alla det där åt mig idag?” undrade Leevi tyst och stängde sina ögon för att njuta av Sirius omfamning. Hon kunde ha somnat där, om det inte varit för det dämpade sorlet från uppehållsrummet.
”För att det är sant. Du har din G.E.T-examen och det vi alla andra måste klara av.” Leevi var för trött för att orka tänka på arbetsmängden som väntade på henne. ”Och så kommer Mulciber och Avery tillbaka”, tillade han tvekande, och Leevi stelnade.
Hon hade alldeles glömt bort hennes plågoandar, som blivit avstängda från skolan på grund av det de försökt göra mot henne. Men de skulle återvända i början av påsklovet för att kunna ta sina examen.
”Tack, nu förstörde du min kväll”, muttrade Leevi missnöjt och försökte dra sig loss ur Sirius armar. Han lättade på sitt grepp, men släppte inte helt och hållet.
”Förlåt, det var inte meningen”, sade han lågt och kysste henne på nästippen. ”Tänk inte mer på det.” Leevi sträckte sig på tårna för att kyssa honom på läpparna och nickade.
”Jag ska försöka. God natt.” Sirius blick var oroad, men han log och försvann uppför trapporna efter en sista kyss. Leevi vände om och gick till sin sovsal, där hon snabbt kröp in under täcket.
Anna sov redan i sängen intill, och Leevi lugnades något av hennes stadiga andetag. Hon stängde ögonen, men öppnade dem snabbt då scenen med Mulciber utspelades i hennes tankar. Hur han stod över henne, hur hon varken kunde röra på sig eller ropa på hjälp.
Den natten väcktes hon ständigt av mardrömmar, och framåt morgonen gav hon upp och låg tyst medan hon väntade på att de andra skulle vakna.

_________________________________________


Minns inte om jag någonsin skrev ner vad som hände med Mulciber och Avery, men ni har säkert lagt märke till deras frånvaro. Som sagt, efter deras försök att våldta Leevi blev de utstängda från skolan. Eftersom de går sitt sista år på Hogwarts fick de dock lov att återvända till skolan vid påsklovet för att kunna förbereda sig och ta sin FUTT-examen.

Du s;river så himla bra så det är omöjligt.
Okej, det är inte omöjligt eftersom du skriver så bra, men jaja
Superbra kapitel!

Jättebra kapitel!

Waah, Sirius och Leevi är så söta! ♥

James roade leende i början var så klockrent på något sätt, så sjukt bra!

Och så gillade jag det att James räddade Snape i sista sekund. Då var han verkligen nära döden.

Och det att Dumbledore påpekar att Snape inte kan säga åt honom vad han kan och inte kan tillåta, GO DUMBLIS

Och Gryffindortjejerna som skvallrar om Sirius, det var jättebra! Älskar att du sätter med en massa vardagliga detaljer, så att det inte bara händer stora, magiska, underliga saker. Skvallrandet var en jättebra detalj! Sen det att de överväger tanken på att Sirius dejtar McGonagall eller Sprout, gud vilka bilder jag fick i huvudet! xD

Det där med Mulciber och Avery kom lite plötsligt, hade totalt glömt bort dem. x)

Men kapitlet var jättebra! Du tycks ju utvecklas hela tiden! ;3

Det var kul med en svartsjuk Sirius, även om det inte varade så länge, måste ju vara en ganska ny upplevelse för honom. Scenen mellan honom och James var för övrigt klockren, det märks att de har varit vänner länge. ”Dessutom hade du aldrig en chans med Lev ändå.” Haha, sant!

Det sa väldigt mycket om James känsla för rätt och fel att han genast gav sig iväg för att rädda Snape, trots att han ogillar honom så mycket.

"Han var chokerad [...]" Det här är nog bara ett slarvfel, men tänkte ändå poängtera att det stavas "chockerad."

Åh, du skrev Dumbledore så in character, kan verkligen föreställa mig att han skulle ha kunnat resonera så angående Remus.

Det var jättefint att se Lily bete sig så moderligt, samtidigt blev jag lite ledsen av att tänka på att tiden då hon faktiskt var en mamma blev så flyktig.

Stackars Leevi, jag känner på mig att Mulciber och Avery kommer ställa till med problem när de kommer tillbaka (jag hoppas dock att min föraning är fel.)

Bra, riktigt bra jobbat!