Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Vem är du?" Frågar Olivia vidare till den för bekanta tjejen och hon drabbas av huvudvärk, igen. Igen vill hon ta pillren och igen nekar hon sig själv till att ta dom. Fast om hon inte tar pillren snart kommer hon säkert försöka spy upp smärtan som... som hon gjort förut? När då?

"Aleyna..." Aleyna ställde sig raskt upp "Och vem är du?" sa hon. vad var det med Olivia idag?

"Olivia." Svarar Olivia och drabbas av en nästan olidilg smärta i huvudet som gör så att hon lägger båda händerna för ögonen.
"Heter jag Sheila?" en dunkel ekande röst som liknar hennes egen frågar det.
"H-Hur vet du?" Svarar en annan röst och de två dunkla rösterna svarar varandra.
"Tänker du gå och berätta för dina vänner att du heter Sheila?"
"Nej, jag heter Olivia." Svarar hennes dunkla röst innan hon återvänder till vekligheten. Så... hon har vänner? Eller haft iallafall.

"Mår du verkligen bra?" frågade Aleyna till en Olivia som inte såg ut som att hon mådde så bra. "Förresten, var är Jakob och Kol?"

Olivia pekar mot cellerna.
"Inlåsta." Svarar hon enkelt som om det är det mest självklara i världen. "Försök inte få ut dom." Tillägger hon och tar ned handen till sin pistol. Hon vill inte skjuta tjejen det känns så fel.
Inlåst... hon har varit inlåst. Va? När var? Hur då?? Hon drabbas av huvudvärk igen.

"Hur hamnade de där?!" frågade Aleyna lite högre, och tittade sig sedan runt för att se om någon hört henne, men tydligen hade ingen gjort det.
"Och hur är det med dig egentligen Olivia, du beter dig så konstigt."

"Mina överordnade låste in dom. Och jag mår, ganska, bra varför frågar du?" Svarar Olivia och blir mer och mer obekväm med situationen. Det verkar som om tjejen, precis som Kol och Jacob, känner henne. Men hon känner inte dem.

((Okej, nu ÄR jag efter xD Vem är Mina?))

((Det tillhör meningen... Alltså hon säger: "Mina överordnade" det är inget namn ^.^))

Kol sparkade fortfarande på dörren så hårt han kunde, tårarna började rinna av smärtan men han brydde sig inte. Han förtjänade det, plötsligt hördes det ett knaxande ljud och Kol skrek till innan han föll till marken.
Hela hans högra fot skakade av smärta, han hade varit så idiotisk att han brutit sin egen fot.
"Idiotiska jävel", muttrade han åt sig själv innan han lade sig ner och stängde ögonen.