Svart EMO

Nej dom är precis lagom långa, och jag gillar det som står i spoilern.
Men nu får du faktiskt sluta "Bygga upp stämningen", för vi vill faktiskt ha nästa kapitel!

jag är den vännen!!!!

SHIT! vad jättebra och super

B
BÄ
BÄS
BÄST
BÄST!
BÄST!♥
BÄST!
BÄST
BÄS
BÄ
B

Nu är jag extra snäll! Har haft en väldigt bra dag, är på väldigt gott humör och vill dela med mig av det med er underbara läsare!

Men först vill jag berätta en liten grej (mitt misstag) : det var JÄTTELÄNGESEN Nicholas frågade ut Kimberlie, och här kommer en liten förklaring: Vi säger att tjejerna som tjattrade om julbalen den kvällen (det var ju därifrån Nick fick idén) pratade om att någon hade en pojkvän, att det gick bra och att de KANSKE skulle kunna hålla ända till jul. Då kom de på att det var julbal. Men kom ihåg: De pratade om det alldeles för tidigt! Det var bara höst! Tjejerna fnittrade om julbalen, fast det var HÖST!
Snälla hata mig inte för denna urusla förklaring. Tiden i denna ff är verkligen 'messed up', och jag hoppas att det ändå är okej för er Bara kom ihåg: Nicholas frågade ut Kimberlie under HÖSTEN. Nu är det VINTER.

Här får ni ett kapitel Njut!:


Kapitel 51


Kimberlie

Jag var på väg till uppehållsrummet precis efter vi hade slutat för dagen, när någon plötsligt sprang in i mig.
”Se dig för!” fräste jag irriterat. Jag var redan på dåligt humör pga julbaltjafset, så jag lät lite argare än jag brukade.
Idioten som sprungit in i mig backade och jag såg ett par välbekanta, mörka ögon.
”Åh, Nott.” sa jag, om möjligt, ännu mer irriterad. Exakt vad som behövdes för att göra dagen ännu värre. Men när jag såg hans förtvivlade min mjuknade jag oavsiktligt upp. ”Vad är det? Du ser ut som om någon har dött.”
Nicholas blick skrämde mig. Den var full av förtvivlan, rädsla, ilska och olycka. Jag backade nästan.
”Inte än. Men snart.” sa han och gick därifrån.
Jag stelnade till. Vad menade han? Jag försökte övertyga mig själv om att han ljög för att få min uppmärksamhet, men jag tvivlade.
Till slut fortsatte jag gå till Ravenclaws uppehållsrum, men stannade på vägen. Det var en stor skara pratiga elever vid anslagstavlan. Jag trängde mig hänsynslöst fram och tittade på orsaken till tumultet.
När jag läst klart kände jag mig lättad. Jag hade ingen klänning och inga skor. Eftersom Voldemort och hans Dödsätare härjade omkring var alla elever strängt förbjudna att besöka Hogsmeade, och därför var alla tvungna att antingen göra egna klädnader eller be familjen att skicka. Det senaste alternativet var uteslutet för mig.
Lärarna hade skapat ett litet stånd utanför Stora Salen där de sålde tyger till eleverna. De flesta tygerna var i skrikiga färger, vilket inte var min stil. Jag ville ha något svart och enkelt.
Jag bestämde mig för att gå dit. Hagrid stod i kassan i dag, och han vinkade till mig.
”Hej!” sa han glatt. ”Vilke tyg vill du ha då?”
Jag log lite. ”Finns det något svart?”
Hagrid började leta bland tygerna.
”Tyvärr.” sa han efter en stund. ”Verkar inte finnas. Men det ska bli påfyllning av tyger imorron, du kan komma tillbaka då.”
Om någon annan än Hagrid skulle ha sagt så till mig, skulle jag blivit arg. Men jag kände Hagrid efter att ha hjälpt honom dekorera slottet och småpratat när jag gått förbi honom i korridorerna. Han menade inget illa.
”Okej.” sa jag. ”Kul att se dig, Hagrid.”
Hagrid log. Jag besvarade med en liten vinkning och gick därifrån.

Jag satt på min blåa himmelssäng i Ravenclaws uppehållsrum och funderade. Vad skulle jag göra? Jag hade väldigt kort tid på mig att fixa fram en klädnad nu, och jag hade knappt någon aning om hur jag skulle göra heller.
Plötsligt hördes ett ljud utanför. Jag gick fram till fönstret, men snöyran utanför skymde sikten. Ljudet hördes en gång till, och jag insåg att det lät som en ugglas hoande. Det var tyst en sekund...
...BANG!
Ett stort blurr slog kraftigt mot fönstret. Jag hoppade en meter upp i luften av ren förskräckelse.
Så fort jag kunde andas normalt igen öppnade jag fönstret. Utanför svävade en tilltufsad, halvt medvetslös uggla med ett pergamentkuvert och en enorm vit påse hängandes i klorna. Jag sträckte ut armarna och tog försiktigt in den.
Ugglan verkade vara lättad att komma in i värmen. Den kollapsade på min säng, vilket gjorde överkastet blött av snö, med den stora påsen bakom sig.
Påsen var lika stor som mig. Jag var väldigt nyfiken på vad det var och vem den var ifrån. Jag visste inte ens om den var till mig, så det var bra att jag kom ihåg brevet och läste det först.

”Kära Kimberlie,
Vi hörde att det var julbal på Hogwarts snart. Därför skickade vi med en klänning åt dig, som vi tror kommer passa din kropp och din stil. Vi hoppas att du kommer få en roande kväll på balen.
Vi skickar också med lite pengar som du kan köpa julklappar för till dina vänner.
Det var det minsta vi kunde göra. God jul.
// Din mor och far”

Jag fick en klump i halsen. Hade de verkligen skickat mig en klänning och pengar? Efter allt som hade hänt? Jag vek ihop brevet omsorgsfullt och lade det i fickan av min Hogwarts-klädnad.
Jag tittade misstroget på den stora vita påsen. Vad hade de skickat mig för klänning? Var det bara ett skämt? Jag övervägde att slänga ut den genom fönstret, för det skulle inte ha förvånat mig om det var en bomb. Men nyfikenhet vann till slut och jag slet upp påsen.
Det första som föll ut när jag öppnade påsen var en liten läderpåse. Den var full av guld-, silver- och kopparmynt.
Men klänningen fick mig att glömma allt om pengarna.
Den var korpsvart med enkel, ärmlös överdel med bar rygg. Underdelen däremot var ett hav av svarta fjädrar, så tätt sydda att man inte såg en glimt av tyget under. Den var lång och graciös, men också lite skrämmande.
Jag såg mig omkring i sovsalen. Ingen annan var där, så jag tog ut klänningen och bara stirrade på den. Jag bestämde mig för att prova den med en gång, innan någon kom.
Snabbt smet jag in i badrummet och drog på mig klänningen. Jag stirrade på min spegelbild. Klänningen passade mig perfekt, och matchade mitt svarta hår brilliant. Mina gröna ögon var fortfarande vida av förvåning.
EMO-sminket jag hade på ansiktet var aningen utsmetat, så jag sköljde bort det och började sminka mig på nytt. Jag gjorde det enkelt den här gången med svart mascara, ögonskugga och svart läppstift. Håret satte jag upp (för ovanlighetens skull) i en knut, men lät några slingor hänga löst.
Jag var inte den som skröt om mitt utseende, men min spegelbild som helt enkelt vacker ut.
Just då hördes steg och gladlynta röster utanför badrumsdörren. Snabbt drog jag av mig klänningen och satte på den gamla vanliga skolklädnaden igen. Jag gick ut ur badrummet, men ingen av de fnittrande tjejerna verkade märka det. Innan de hann se klänningen hade jag stoppat in den i den vita påsen igen. Ugglan syntes inte till, men fönstret stod fortfarande öppet efter att jag tagit in den.
”Jag ska ha en röd klänning med släp!” sa en av tjejerna och fnittrade. ”Erik kommer älska det!”
”Kom igen! Rött är så klassiskt. Jag ska ha en vit klänning, med stor kjol och långa ärmar! Jag kommer se ut som en snödrottning.” sa en annan stolt.
”Jag HATAR att bara fjärdeårseleverna får gå på balen!” stönade en lite yngre tjej med blont hår.
”Men William kanske bjuder ut dig? Då kan du ju gå.” sa en flicka med fräknar.
”Han är alldeles för dum för att ens fatta att det är bal.” sa den blonda tjejen och himlade med ögonen.
De fortsatte prata om vad de skulle ha på sig och vem de skulle gå med på julbalen. Ingen lade märke till mig, eller det lilla leende jag hade på läpparna medan jag torkade bort snön på mitt överkast.

Dagarna gick, och julbalen kom närmre och närmre. Alla elever var som galna, de fnittrade och viskade och skrek. Jullovet hade startat dagen efter jag hade fått min klänning. Juldagen var om bara två dagar.
Medan eleverna (inklusive mig) blev ivrigare och ivrigare ju närmre julbalen vi kom, blev Nicholas blekare och blekare. De få gånger jag skymtade honom i korridorerna var hans ansikte lika blekt som spökena, och han såg ut som om han skulle spy när som helst. Han slutade inte heller flacka med blicken, som om han var rädd att hela slottet plötsligt skulle sprängas. Jag var uppriktigt sagt oroad för honom.
Skolans juldekorationer var verkligen vackra. Det flög runt julféer i korridorerna, och det stod granar med färgglada ljusklot i varje klassrum. Det var min första jul på Hogwarts, men till och med de andra eleverna verkade imponerade av årets dekorationer. Jag gissade att det var skolan sätt att säga: ”God jul! Skit i att Lord Voldemort håller på att förstöra hela den magiska civilisationen!”
Jag kände en riktig julstämning. Hemma hos mamma och pappa hade julen varit lika hemsk som alla andra dagar, med extra hårt arbete inför släkten Blacks julmiddag som skulle hållas hos oss. Hos Lucy och Primo hade det ju varit mysigt och juligt, men här på Hogwarts var det något helt annat. Det var som om julen var i mig, inte i dekorationerna och julsångerna runt omkring.
Dagen innan juldagen hade jag panik. I all julbalsyra hade jag helt glömt bort juldagen, och julklappar. Klänningen från mamma och pappa var verkligen en fantastisk julklapp, och jag ville ge något till de också. Det var faktiskt för pengarnas de gav mig som jag skulle köpa julklappar till mina nära och kära. Och även om det var riktigt ansträngd stämning mellan oss, så ville jag inte att de skulle tro jag glömt bort de.
I början ville jag inte ge något till Nicholas. Framför honom betedde jag mig som om jag hatade honom, vilket jag också gjorde, men jag var orolig för honom. Han verkade så... förtvivlad.
Och så var det Dumbledore. Han hade hjälpt oss att komma upp på fötter igen med sina extralektioner, och han var helt fantastiskt snäll. Jag ville ge honom något speciellt, men vad ger man en så stor trollkarl som honom?

Jag var hemma hos Hagrid och drack te. Han hade inte bjudit mig, men han var den enda jag kunde prata med och jag behövde verkligen julklappsråd just nu.
”Tja, Nicholas kan ju inte va så svår att ge någo till. Jag menar, du har ju levt me honom halva ditt liv.” sa Hagrid och blinkade. ”Och dina päron... Kommer du ihåg något dom gillar?”
Jag rodnade lite för kommentaren om Nick, men Hagrid hade ju rätt. Jag visste allt om Nicholas. Jag gjorde en lista över vad han gillade; mugglarfotboll, rockmusik, Trolldryckskonst...
”Där har vi det!” utropade jag plötsligt. ”Jag skaffar honom bra Trolldryckskonst-redskap!”
Hagrid log.
”Men varifrån?” frågade jag mig själv medan hjärtat sjönk. ”De har det bara i Diagongränden...”
Hagrid såg ut att fundera, men till slut viftade han med handen och sa:
”Äsch. Det kan vi oroa oss för senare. Va ska du skaffa till Mrs o Mr Black då?”
Jag tänkte en stund.
”Kläder och sådant är uteslutet.” sa jag till slut. ”Men saker till huset kanske?”
Hagrid nickade uppmuntrande. Jag kom ihåg något, en liten detalj från när jag var liten...
”Mamma samlade på salt- och pepparkvarn.” sa jag långsamt. ”Både mugglar- och magiska kvarn. Hon lyckades till och med få pappa att bli engagerad. Har de sådant i Diagongränden?”
”Det har de säkert.” sa Hagrid glatt. ”Men nu till den svåra delen. Dumbledore.”
”Vad ger man den största trollkarlen av de alla?” muttrade jag och vände mig sedan till Hagrid. ”Vad tycker du? Du känner honom.”
”Godis.” sa Hagrid enkelt.
Först trodde jag han skämtade, men sedan tänkte jag efter. Alla lösenord han hade till sitt kontor var godissorter. Om man kunde skapa den perfekta godispåsen...
”Perfekt!” sa jag. ”Vilka är hans favoritsorter?”
Halvtimmen som följde skrev vi ner alla godissorter Dumbledore gillade. När vi var klara hade vi bara ett problem.
”Elever får inte vistas utanför skolans område nu för tiden.” suckade jag uppgivet.
Hagrid såg ut att kämoa med sig själv. Efter en sekund sprack hans ansikte upp i ett lite osäkert leende.
”Om du lovar att inte berätta för nån, så ska ja fråga professor Dumbledore om ja kan ta me dej till Diagongränden och kanske också Hogsmeade nu. Ja skulle ändå gå o göra lite egna julklappsärenden.” sa Hagrid.
Han visste inte att jag precis lade till honom på listan för vänner att köpa julklappar till.
Mitt leende var från öra till öra.
”Tack så mycket, Hagrid!” Jag kramade honom, vilket fick hans kinder att bli röda. ”När går vi?”
”Nu me en gång.” sa Hagrid gladlynt. ”Ja ska bara skicka opp en uggla till Dumbledore.”
Det tog en stund innan vi fick svar, men det gick bra för Dumbledore. Jag kände mig överlycklig.
Snabbt gav vi oss av. Snöflingorna yrade omkring oss. Himlen var fortfarande ljus.

En timme senare var kollade jag på olika Trolldrycksredskap i Diagongränden. Jag hade hittat en uppsättning flaskor i kristall som lyste i olika färger och var väldigt vackra, och jag funderade på om jag skulle ta de eller inte.
Jag bestämde mig för att ta de, då allt annat i butiken var ganska tråkigt.
”Är det en julklapp” frågade kassören vänligt.
”Ja, sir.” svarade jag och såg på medan han viftade på trollstaven och fick kristallflaskorna att bli inslagna.
”Tack.” sa jag, gav honom några galleoner och gick ut ur butiken. Hagrid väntade utanför.
”Fick du tag på nåt?” frågade han. Jag nickade, och vi satte fart mot en annan butik.
”Du, ja har lite egna grejer att köpa, så vi kan väl mötas utanför Gringotts om en timme?” frågade Hagrid framför dörren.
”Visst. Ses senare!”
”Lova att va försiktig. Gå inte nånstans där det e lite folk!”
”Jag lovar.” sa jag och log mot Hagrid. Sen gick jag in i butiken.
I butiken fanns allt möjligt för huset; möbler, tavlor, köksredskap, mm. Jag hittade ett salt- och pepparkvarn i form av två figurer som kramade varann.
”De där är magiska.” sa en röst bakom mig. Jag vände mig om och fann mig stå framför en kort, rund kvinna med vänliga ögon.
”Jaså?” sa jag.
”Om du fyller på de en gång, så tar aldrig kryddorna slut. Och de strör själva över maten, bara du befaller de.”
”Åh.” De var verkligen fina, och ganska billiga också. ”Jag tar de!”
En kvart senare gick jag omkring i Diagongränden och väntade på Hagrid. Jag visste inte riktigt vad han skulle vilja ha som julklapp, men jag hittade en kokbok full av recept på olika kakor. Han skulle behöva den, för hans bullar var ganska stenhårda.
Efter en stund såg jag honom runda hörnet med en stor påse i hand.
”Hej, Kimberlie. Har du handlat klart?” frågade han.
”Jepp. Nästa stopp är Godisbaronen, Hogsmeade. Dumbledore ska få sin drömpresent!”

Den kvällen skrev jag God Jul-brev till de jag skulle skicka julklapparna. De blev hyfsat bra, faktiskt. Jag gick ner till Ugglesalen och valde ut olika ugglor till de.
Även efter att ugglorna flugit ut i snöstormen utanför så stod jag kvar. Jag kände mig varm inombords.
Så mycket hade förändrats sen jag var på Hogwarts sist. Då hade jag varit en osäker, arg unge utan kärlek i sitt liv. Nu hade jag en ex-pojkvän (som jag inte direkt älskade efter att han dumpade mig, men ändå) som jag hade skapat fantastiska minnen med, föräldrar som jag äntligen slutit fred med, och lärare som var schyssta och snälla. Och jag hade ett riktigt hem.

Ååh vad bra! ♥ *Tummen upp*

♥

Långt kapitel, yey! Helgrymt! *Gör också tummen upp*

AAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!! Den var nästan olaglikt bra! Måste ringa polisen (men om jag gör det så stängs den för att den är för bra, och det vill jag inte. Så ingen polis)!!!!!!!!!

åh vad AWZOME

Voi herre jösses va fiint kapitel Jag fick tårar i ögona för att de va så fint ♥ *TVÅ TUMMAR UPP FÖR DEJ* ♥