Den du minst anade [SV]

*Snyft* *snyft* :'(((

Jättevackert och Jätteamazing! ♥

Asså ni förstår inte hur mycket era kommentarer betyder för mig. Jag älskar verkligen er. Älskar, älskar, älskar er. Ni är bäst. ♥

-


Kapitel 25. En saknad av en bror ingen kände.
Att mista någon som man trodde man visste allt om fast man inte visste någonting, att veta att den personen ville se din bästa vän död och bloddränkt på golvet, att veta att han valde den mörka framför sin syster men att ändå älska honom, att ändå känna saknaden, att ändå vilja vara död själv, att känna att man är död, att tro att tiden stannade.
Det. Gör. Ont.
”Alice, det är Elliots eget fel… absolut inte ditt.”
”Nej!” Skrek jag till ”Det är mitt fel. Och det är ditt fel, och det är mina föräldrars fel, och det är Dumbledores fel och det är sorteringshattens fel och det är Malfoys fel och det är Voldemorts fel och det är Fenixordens fel och det är allas fel. UTOM ELLIOTS.” Min röst var gäll och Madam Pomfrey och Professor McGonagall kom ut från kontoret och kollade på mig när jag halvsprang ur sängen, bort från en förvånad Potter med glasögonen på snedden och ruffigt hår.
Det där var bara lugnet före stormen.
Jag gick runt i flera minuter och slog ner blomkrukor, flaskor och en massa saker som jag inte såg vad det var för att tårarna förblindade mig. Jag brydde mig inte om McGonagalls och Pomfreys bedjande om att jag skulle sätta mig ner så vi skulle prata. Jag bara fortsatte att gå runt där och slå ut min ilska även fast det inte hjälpte.
Och jag struntade fullständigt i Potters kram som bakifrån och hans tårar som rann ner tillsammans med mina mot min kind, jag bara fortsatte gå runt där. Tillslut stod jag inte ut med tanken på att aldrig få se min bror igen så jag vände mig om och såg upp på pojken som hade följt efter mig genom rummet.
Sen slog jag honom.
Jag stod och slog honom med knytnävarna mot hans bröst.
Jag ville att han skulle känna den smärta jag gjorde. Jag ville att han skulle hata allting och alla för att min bror var död.
Han sa ingenting, hejdade mig inte, han bara stod där och tittade lidande på mig med sina fuktiga, gröna ögon medan jag slog honom.
Han led med mig, han gjorde det. Han led mer än någon annan människa än jag någonsin har lidit över min brors död.
Det slutade med att han fick fånga mig så att jag inte skulle krossa mina knän i stengolvet. Jag hatade när benen blev till gelé.
Jag hatade när jag glömde säga saker till folk innan de dog.
Jag hatade att jag var kär i Harry Potter.
Jag hatade att hela jävla terminen hade blivit ett helvete.
Jag hatade mitt liv.
Jag hatade.
Att.
Jag hade förlorat.
Min Bror.

”Dödsätarna blev övermannade, de hade ingenstans att ta vägen så Voldemort avbröt allting och försvann från platsen. Det var Elliot Hamilton som hade lett uppdraget och det var han allting hängde på. Det var också han som fick ta allting på sina egna axlar när de förlorade.
Enligt Professor Snape så var Voldemort så arg att han Cruciatusförbannade Hamilton tills han miste förståndet och sedan dödas han. Han sa ditt namn precis innan dödstrålen kom, Alice…”
’’Det är sant Miss Hamilton. Jag var ju som sagt där.”
”Alice, om det är någonting så vet du att du alltid är välkommen upp till mitt kontor. Jag vet hur det är att förlora en familjemedlem.”
”Beklagar sorgen, Alice.”
Alla dessa ord. Om hur ledsna alla var. Jag klarade det inte.
På tre veckor sa jag ingenting.
Jag gick som vanligt på lektionerna, men jag kunde inte gå utan Harry. Hela tiden var han där med mig, med sin hans sammanflätad med min. Jag gick knappt på toaletten utan honom. Han sov med mig på nätterna för att kunna hålla om mig och lugna mig när mardrömmarna kom, han flyttade om sitt schema så att vi hade exakt alla lektioner tillsammans och han skippade quidditchträningarna för min skull. Det var inte uppskattat av alla, men för mig var det mer än guld värt. Men det sa jag inte.
Det värsta med allting var att det kändes som om jag aldrig skulle läka, att jag aldrig skulle bli frisk. Fenixorden hade inte ens kommit över min brors kropp så vi kunde begrava honom.
Sedan det här med Harry.
Jag var hemsk mot honom.
För det första så sa jag ingenting till honom.
För det andra så missade han nästan allting och kunde knappt plugga på grund av mig.
För det tredje så kysste jag inte honom någon gång, jag gjorde ingenting för att tacka. Inte ens en extra kram. Det var han som visste när jag behövde en kram. En sådan där kram som bara Harry kan ge. Men jag kysste honom inte. Jag vet inte vad som hände. Helt plötsligt hade allting blivit som vanligt men samtidigt så skulle det aldrig bli det. Det var inte så att jag inte ville kyssa honom, det var bara så att jag inte kunde. Han försökte kyssa mig en gång, men jag nekade. Sedan gjorde han aldrig om det.
Jag kunde inte gå tillbaka till det vanliga livet.
Jag kunde inte stå på mina egna ben.

Det var bra. Det var riktigt bra.

NEJ! D': Nu sitter jag här och gråter igen, Erica. Och du får mig att gråta ofta, vet du det? Jag har faktiskt inte trott att jag skulle gråta till något jag läser förutom HP (Haha, första BOKEN jag gråtit till) men nu kom du och förändrade det. Du får mig att grta, inte bara för att det är så sorligt, ibland bara för att det är så himla vackert skrivet. DU. MÅSTE. GÖRA. EN. BOK. AV. DENNA. FF. Sen skicka den till mig så jag kan gråta till två böcker istället för en. ♥

Åh, Linn ♥
Nu gråter jag över hur fint och vackert du skriver ♥

IN YOUR DREAMS! Det är DU som skriver här! ♥

Och det är ni som skriver kommentarerna som gör att jag vill och kan skriva vidare.
Det är ni som skriver finast ♥

HERREGUD. Jag vet inte vad jag ska säga.. Jag har aldrig läst något så bra. Jag lovar. Du skriver så man tappar talförmågan, det är ju tur att man fortfarande kan skriva.
Gud vad jag ÄLSKAR dig och din FF ♥♥♥

Tror inte på det, inget slår det du skriver. ♥ (Och NU ska jag sluta spamma din ff)

Åh, vad jag älskar dig och din fanfiction!