prs yehet & kkaebsong

Joshua kan inte undgå att skratta lätt, att Zihao har ett så dåligt minne är både urgulligt och oroväckande.
"Okej, jag ska inte lämna dig ensam med dem." svarar han sanningsenligt med ett leende. Nej, han har fått det klart för sig att tjugoåringen är lite smått rädd för vännerna Joshua har. De har inte direkt varit super välkomnande, visserligen med en vettig förklaring, men ändå. När Joshua sedan känner hur Zihao hoppar till, kramar han ännu hårdare om den större handen.

Ännu en gång kände tjugoåringen hur medvetande svajade oroväckande. Men han var fast besluten om att inte svimma och höll därmed lite hårdare om Joshuas hand. På så sätt skulle väl ingen av dem lyckas svimma, även om den andre var betydligt uthålligare än Zihao själv var.
”Så åker vi dit imorgon då eller? Så får du lite extra tid med dem”, undrade han och slog upp ögonlocken för att betrakta nittonåringen. ”Det kan nog vara bra för oss båda att komma till någonting lite nytt.”

Jo, än en gång har Zihao helt rätt. Det skulle nog vara bra för dem att komma till något nytt, och träffa nya ansikten. Väldigt nyttigt.
"Det tycker jag att vi gör... Vi kanske kan ta med Haru också, han har alltid gillat tvillingarna.." förklarar Joshua med ett svagt leende och sluter ögonlocken medan han kramar OM Zihaos hand.
"Sådär.. voila!" Hör han mannen tillslut säga.

”Passande, blev precis klar jag också”, sade kvinnan och drog av sig gummihandskarna med en liten suck, för att därefter putta upp glasögonen på näsryggen. ”Ska bara linda in dem båda och smeta på lite kräm”, fortsatte hon och studerade sina två verk med nöjda ögon, precis som Zihaos. För han var verkligen väldigt nöjd. Det hade defintivt varit värt smärtan i alla fall.
”Tack, är väldigt nöjd”, mumlade tjugoettåringen och vände därefter blicken mot Joshua. ”Hm, visst, vi kan för all del ta med Haru så har jag någon att umgås med.”

Blicken granskar konstverken över Joshuas kropp medan mannen torkar tatueringarna, för att sedan smörja in dem.
"Tack då jättemycket," mumlar han nästintill häpet, vilket får den äldre att skratta till.
"Det är dina ritningar, tacka dig själv." Säger han nöjt innan han ställer sig upp från pallen. "Har jag tillåtelse att ta bilder? Brukar nämligen hänga upp så många som möjligt för att ge andra ett humm om vad det är vi gör här."

Zihao, som börjat frysa något alldeles förskräckligt, satte på sig sin långärmade tröja när kvinnan var helt färdig med att se över de nya tatueringarna. Och i och med att han gjorde det, täckte han över konstverken. Till hans försvar var han faktiskt väldigt kall och hade problem med att uppehålla värmen i kroppen.
”Åh, den blev superfin”, mumlade tjugoåringen och betraktade nyfiket Joshuas nya tatuering. ”Det ser verkligen ut som oss, eller hur?”

Efter mannen snappat åt sig bilden på fågeln klamrar Joshua sig fast vid Zihao.
"Det ser ut som våra skuggor," påpekar han instämmande och ser ner på tatueringen som skymmer Xaviers fula ord. Nittonåringen drar på sig sin stickade som når ner till låren innan han försiktigt lyfter på Zihaos tröjärm. "Nejmen Gud vad fin, hon gjorde verkligen färgerna hemskt fint."

”Äsch, din är minst lika fin”, påpekade Zihao lämnade en liten puss på Joshuas rosa lockar. ”Ska vi åka tillbaka hem? Eller ska vi äta någonting först? Är faktiskt ganska utsvulten”, fortsatte han och snappade upp sin kappa från stolen han spenderat så sjukt långa timmar i. Tjugoåringen drog armarna genom ärmarna och ryste ännu en gång till. Jösses, skulle kroppen aldrig lära sig att hålla temperaturen igen eller? Det var ju bara pinsamt stt han frös så förbaskat mycket hela tiden.

Joshua drar till sig sin egna, varmfärgade kappa, fixar till halsduken runt nacken innan han kravlar sig fast i Zihaos arm. Nej, han vill inte släppa taget, han vill mysa även när de står upp.
"Vi kan ta och äta något om du vill.." försäkrar nittonåringen och nickar lätt för sig själv innan han gäspar tyst. "Vad är du sugen på? Jag är sugen på Thaimat."

Med ett lätt roat leende, sneglade Zihao ner på Joshua som inte verkade ha några som helst planer på att släppa den äldre.
”Det blir bra, så länge jag slipper allt som är vegetariskt är jag glad”, sade han och ryckte lite på axlarna, innan fötterna började röra sig mot dörren. Även om det troligen var kallare utomhus, så ville han verkligen bort från lokalen. De hade trots allt suttit där i en halv evighet och plågats. Nåja, tjugoåringen hade åtmsintone lidit.