Skriva av sig-tråden

Tack! Jag la faktiskt tid på att lära känna några av tjejerna förra terminen och de är schyssta, om man är ensam med dem. Tillsammans så är de rättså jobbiga.
Det största problemet är egentligen killarna.

Jag saknar Max ... </3

Killarna är alltid ett problem kära du.
Men du kanske ska ta och bjuda hem dem du lärde känna för att bli mer bekant med henne/honom. Om ni blir bra kompisar så kanske h*n slutar vara så stökig.

LucyMalfoy :Man ska inte önska andra döda. Jag förstår verkligen att det är jobbigt att bli mobbad, men önska inte andra människor döda. Du är ledsen, och det är på grund av dem. Men stå upp, gå och prata med någon. Man mår inte bättre över sig själv om man tänker så hemska tankar om andra.


ginny_ginny: Kärlek. Svårt. Inte mitt ämne. Försök att släppa taget. Titta inte så mycket på honom när du träffar honom. Försök få ur honom ur tanken. Men jag tycker egentligen att du borde ta ett steg framåt, tala om för honom hur det är, hur du känner. Då kanske du slipper hålla på din kärlek för sig själv. Eller så blir det inte så, och då kanske det blir ännu lättare att släppa taget om honom.


candycookie: Att försöka är jättebra. Jag tror på dig, hela tiden. Du kommer definitivt att klara det. Tro bara på dig själv, även om ingen annan gör det, så kan du göra det. Du klarar vad du vill, och lite till, även om andra tvivlar.

Solkatten: Det kommer att gå jättebra. Tänk bara, alla andra kommer också att göra det, och du kommer definitivt inte att vara dålig, det kommer gå helt fantastiskt, allt kommer bli bra. Max får du sakna, det är okej att sakna. Tänk fina tankar om Max.


Jac: Musik är helande. Lyssna på det, hela tiden. Dte är okej att vara orkeslös under perioder i livet. Du är absolut inte ensam om att ha det jobbigt, och det är det definitivt inget fel på. Ta det lugnt, låt dina känslor ta över, så får du ut det jobbiga, och kan sedan fortsätta framåt i snabbare takt. Om du är trött, så ta en paus, ta en paus från allt. Det är okej. Ibland behöver man en tid att återhämta sig.

ronnyponny: Usch ja du. det är inte alls trevligt. Du får verkligen, verkligen ta och krya på dig, och jag hoppas så att det ska bli bättre snart för dig. Ta det lugnt och låt det avta i den takt som det vill, så tar det kanske inte så långt tid att bli frisk.

luckyBella: Du kanske är på väg ut ur ditt gamla kompisgäng och in i ett annat? Ibland förändras saker och ting. har man hängt ihop i många år kan man helt plötsligt tröttna på varandra, och behöva lite miljöombyte. Mitt tips till dig är att söka dina vänner någon annanstans än i skolan. Skolan är inte allt, även om det ofta kan kännas på det sättet. Din bästa kompis har kanske hittat någon att hänga med under några månader, men hon kommer alltid tillbaka till dig. Men kanske just nu behöver hon ta en liten paus. Leta efter vänner någon annanstans. Fritidsaktiviteter, eller andra som delar samma intresse som dig kanske? Då har man alltid mycket att prata om, och har svårt att tröttna på varandra, för varje gång man träffas har man alltid nya saker att prata om.

lillamymin: U good...

Yvja: Tack för stödet, jag hoppas att du har rätt... för jag orkar inte vara kär i honom hela livet.

linnvendela: Det gör inget, det är inte dig jag är sur på, jag älskar dig, det vet du ♥

lillamymin: Tack för att du ger mig stöd, men asså jag vet licksom inte vad jag ska göra, för jag träffar honom aldrig... vi bor ganska nära varandra, men vi träffas aldrig... och dessutom så vågar jag inte prata med honom... </3

Ville ta bort min kompis R för hon skrev att alla män borde var som Chris Brown.
En annan skrev; ''Kvinnomisshandlare asså?''
Sen så började hon babbla om saker och jag trodde att hon hade rökt på.

Jag vill inte ta bort henne för hon är min vilseledda vän xD

Fluffig enhörning ♥
Men lova att säga till mig om det är något? ♥

I promise. ♥

Here I go again.

Så, i skolan har vi människorkroppen. Vi mäter varandra osv, plötsligt läser jag att vi ska väga oss. Väga oss. Och skriva det. På ett papper. Som vem som helst kan se bara dom öppnar min pärm. Jag. Vill. Inte. Ha. Min. Vikt. Så. Alla. Kan. Se. Det.
Det är illa nog att jag själv vet hur mycket jag väger, jag vill inte att någon annan ska veta det.

Barnen (de två barnen jag ser hela tiden, som förolämpar mig) älskar att se mig gråta. Eller bara att se mig lida. När de hackar på mig tills jag måste gråta, när de förolämpar mig mitt i en lektion så jag måste gå ut, när de får mig att krypa ihop till en boll. Hur deras läppar kröks till ett leende, att de har vunnit. Jag hatar att jag inte kan göra något åt det.

När jag pratar med någon finns de alltid brevid mig, och jag kan inte säga vad jag vill längre. De kontrollerar mig, som om jag är en docka. De säger vad som är okej att säga, det som är okej att göras och hur jag ska agera. När jag gör fel blir jag förolämpad tills jag gråter. De är noga med att jag inte säger något om dom, inte visar någon ledtråd på att jag mår dåligt. Om jag pratar för mycket, blir för inne i samtalet, suckar barnen åt mig och jag slutar prata direkt. Jag ursäktar mig för att gå på toaleten, där barnen förklarar precis vad jag gjorde fel. Precis vad jag är för fel.

Det känns som jag inte finns längre. Som om jag bara är en docka som dom kontrollerar, men jag kan skriva vad jag vill. Men när det är verkligheten så har jag regler de har skapat, regler som inte får brytas.

De är tysta ibland, när jag tittar på mina tv-serier. Då sitter dom oftast bara brevid mig och tittar med mig. Jag drömmer mig bort i tv-serien, men när jag vaknar upp igen så brukar barnen bara skaka på deras huvuden, och berätta hur patetisk jag är.