De utvalda

"Jag vet, förlåt." mumlar hon och sänker blicken. "Jag ska, jag ska göra det där det göt minst ont och läker bäst." sa hon bedrövat.

Ethan strök henne över håret och kysste hennes panna. "Be inte om ursäkt, det är inte ditt fel" mumlade han. "Kom...vi går in, vi behöver nog inte träna mer". Han ledde henne in.

Eletha kände sig hemsk, mest för att det var hon som borde trösta Ethan men det var han som tröstade henne, det var hon som var förstörd.

Ethan lämnade henne utanför köket och hämtade en bricka med mat och kom sedan ut igen och drog med henne till sitt rum. "Det är nog skönare att äta här" mumlade han och räckte henne en tallrik med mat.

Eletha tar emot tallriken med dyster blick, hon ville inte det här inte skada honom hon ville härifrån och ta med Simon och Ethan ja och alla andra.

Ethan satte sig på sängen och hade ganska snabbt ätit sin mat, tja han hade ju tagit lite också. "Ät" sa han uppmuntrande till Eletha. Han la sig ner i sängen och blundade.

Eletha åt, sakta men hon åt, hon visste att hon var tvungen. Hon kunde inte göra som idag med soldaterna.

Ethan drog ner henne då hon ätit. "Det kommer bli okej imorgon" mumlade han även om det var han som skulle skadas. "Jag kommer klara mig...". Han kysste henne lätt innan han slappnade av och tillslut somnade.

Eletha sa inget låg bara med armarna om honom, han somnade men hon kunde inte och hon väntade till han skulle vakna.

Ethan sov länge, han behövde det, och vaknade inte fören väldigt tidigt på morgonen. "Eletha?" mumlade han och satte sig upp med en gäspning.