prs yehet & kkaebsong

Joshua tystnar med ens och stirrar återigen upp i taket, han skulle ljuga om han sa att han inte blev sårad. Visserligen vet han att den äldre inte riktigt kan kontrollera sig hela tiden, men att Zihao skriker åt honom offentligt, gör jävligt ont. Kanske han bara borde hålla käft, verkar som att tjugoåringen inte vill höra någonting iallafall. Tatueraren stryker försiktigt med ett papper över tatueringen, torkar den innan han nöjt nickar för sig själv.
"Okej, jag börjar med detaljerna nu, så kan vi fokusera på färgerna sen." Berättar han för Joshua och återgår till detaljerna på den säkra fågeln som sprätar med sina vingar över bröstkorgen.

Trots att Zihao fortfarande kände sig alldeles luddig i skallen, insåg han att de kanske inte varit rätt att skrika på Joshua. Men gjort var gjort, tyvärr.
”Sådär, nu är det bara lite kvar”, sade kvinnan och drog åt sin hästsvans en aning. ”Nu ska jag bara fylla i hand avtrycket också”, mumlade hon och sköt upp glasögonen på näsryggen.
”Tack och lov..” viskade tjugoåringen som var totalt utmattad. Han vred lite på huvudet och drog lite i den yngres hand samtidigt som tänderna febrilt gnagde i underläppen. ”Du, förlåt”, sade han skamset och suckade uppgivet. ”Till mitt försvar så gör det extremt ont”, fortsatte Zihao med en grimas och knep ihop ögonlocken. ”Väldigt, väldigt ont faktiskt.”

Det är underligt, hur Joshua nästan kan somna även när mannen borrar in bläck i hans hud. Visserligen gör det ont, men kanske han blivit hög av känslan och därför domnar bort? Nittonåringen vet inte vad det är, men bestämmer sig för att det inte är någon mening med att fundera över det.
"Ingenting att be om ursäkt över," svarar han med ett litet leende strykandes över de fylliga läpparna. Han stryker försiktigt med tummen över Zihaos handrygg innan han stirrar upp mot taket igen. Mannen torkar än en gång över tatueringen, ser till så att alla färger ligger perfekt, detaljerna är prydliga. Han är nämligen väldigt duktig på att läsa av människor, och något säger honom att pojken är en extrem perfektionist.

”Det är visst någonting att be om ursäkt för”, muttrade Zihao och slokade med axlarna. Försiktigt sneglade han ner mot revbenen på höger sida, där kvinnan nu torkade av det sista bläcket. När hon sedan drog bort trasan helt trädde den nya tatueringen fram i ljuset, med sina kolsvarta linjer och ljusgröna och blåa detaljer. Väldigt snyggt faktiskt.
”Jag är klar med den över revbenen nu, vill du ställa dig upp och kolla på den, så kan vi ta armen sen”, föreslog hon och drog sig ännu en gång undan, för att torka av glasögonen. Zihao sneglade lite på Joshua en stund innan han ryckte på axlarna.
”Nej, jag väntar tills hans också är helt klar”, mumlade tjugoåringen med ett snett leend, innan han föll avsvimmad bak mot ryggstödet. Japp, han svimmade precis som förväntat.

Joshua skakar lätt på huvudet, det är helt förståeligt att den äldre blivit rädd och lite argare då han blir tatuerad. Dock hade nittonåringen helt ärligt hoppats att han inte blivit arg på honom, det är alltid lika hemskt när det händer.
"Tänk inte på det." svarar han lätt åt Zihao, nej att sitta och tänka på det är bara dumt. Strax efteråt tjugoåringens tatuering blivit klar, blir Joshuas första också klar. De vackra detaljerna och färgerna på fågeln vars fjädrar sedan flyger över bröstkorgen. Utmattat sätter han sig upp för att se mot Zihao. "Får jag se hur det blev?"

Trots att Zihao när och jämnt kunde höra Joshuas röst, även om den var avlägsen, tog det ett bra tag innan han orkade svara. Kroppen verkade ha, så gott som, gett upp och blivit alldeles slö.
”Jag kan inte resa mig upp, det går inte”, sluddrade tjugoåringen och slog upp ett ögonlock för att åtmsintone snegla bort mot fästmannen, nu när han var alldeles för skärrad för att våga resa sig upp. ”Hm, din blev i alla fall skitsnygg”, mumlade han och slöt ögonlocket igen med en utmattad suck. Förbaskat att det skulle fortsätta göra ont efter att nålarna var borta. Det skulle säkert fortsätta att göra ont hur länge som helst, usch.

Det verkar som att timmarna de blivit tatuerade under har gjort mer skada på Zihao än honom själv. Visserligen hade Joshua nästintill domnat bort helt och hållet under tiden, men det är mycket värre för tjugoåringen själv. Han sätter sig upp på sitsen och drar till sig sin väska, medan de två tatuerarna börjar göra iordning för de andra tatueringarna de ska göra på de två turturduvorna.
"Här, drick lite vatten." viskar Joshua och håller fram en vattenflaska till Zihao, medan han kollar in tatueringen på dennes revben. "Jösses vad snygg den blev."

Med en liten grimas sköt Zihao tillbaka vattnet mot Joshua.
”Nej, du borde dricka först, jag överlever..men spara gärna lite till mig om du nu inte känner att du absolut måste dricka upp hela flaskan”, mumlade han och fick slutligen upp båda ögonlocken ungefär samtidigt som ett leende sökte sig över de smala läpparna. ”Mhm, men din är ännu finare, med alla färger och detaljer”, påpekade tjugoåringen och satte sig lite rakare upp i stolen, så att alla benen i kroppen knakade till. Aj. ”Och det var ju du som skissade designen till den här, eller hur?” Fortsatte han och drog några darrande fingrar över revbenen, vara för att genast rycka bort dem. Inte en smart idé.

"Zihao, det är du som är svimfärdig, klart du ska dricka," påpekar Joshua och sätter sig ner vid den äldres liggande kropp. Han tar en klunk av det svala vattnet, innan han håller fram det till tjugoåringen. "Här, ta det nu." Blicken glider ner till den vackra tatueringen över bröstkorgen, och fingrarna stryker försiktigt över dem. Jo, han är väldigt nöjt. "Det tycker jag inte. Din är mycket mysigare.." försiktigt lägger han sin hand mot handtrycket på Zihaos revben. "Väldigt fin, faktiskt."

”Aj, aj, aj”, utbrast Zihao i samma sekund som Joshuas hand kom i kontakt med den ömma hunden. Det kändes lite som om han på att brinna upp från insidan, vilket han kanske faktiskt höll på att göra? Vem visste vad hans kropp kunde få för sig när den utsattes för tillräckligt mycket med stress. ”Mysigare är faktiskt inte samma sak som fin”, fick tjugoåringen fram och tog några klunkar vatten, med en grimas skriven över ansiktet. ”Och du tycker bara att den är vädligt fin eftersom att det är ditt handavtryck”, påpekade han därefter.