De utvalda

Eletha skakade på huvudet åt Randa, "Nej inte Simon." sa hon och hennes ansikte förvreds men nickade åt Ethan, hon måste ju.

Randa såg nöjd ut igen. "Perfekt, ni ska slåss mot varandra imorgon, Ethan ska se ut att ha övertaget först innan du får ner honom och skadar honom, inget litet, bryt ett av hans ben minst" instruerade han Eletha.
Ethan blev gråblek men sa inget, hellre han än Simon. Även om han redan kunde föreställa sig smärtan. "Och om du inte gör det ordentligt imorgon, så straffar jag honom och dig, tio gånger värre" varnade Randa.

Eletha blek som ett lakan bara nickade åt det Randa sa. Hon ville det inte, hellre skulle hon dö själv, ta all smärta själv, men inte Simon.

"Kom till den stora salen imorgon klockan två" var det sista Randa sa innan han försvann. Ethan gick fram till Eletha och suckade djupt. "Du måste göra det..." mumlade han och la armarna om henne.

"Jag vill inte." sa hon och kramade om honom. "Varför måste det vara så." sa hon nästan snyftandes och gömde huvudet mot hans bröst.

Ethan strök henne över håret tröstande. "Jag vet inte...Men vi måste lyda kungen" mumlade han. "Det kommer inte bli så illa...Jag kan ta det...Du får göra illa mig, du måste".

Eletha bara skakade på huvudet, hon ville inte, hon kunde inte hur skulle det gå? Men hellre Ethan än Simon, fast helst hon om det hade gått.

"Eletha" sa Ethan allvarligt och tog tag i hennes haka och fick henne att se på honom. "Du måste, punkt slut...Annars kommer kungen straffa mig ännu värre, vill du hellre det?".

Eletha möter hans blick med sorgsna ögon, eller mest förtvivlade. "Nej det vill jag inte." svarar hon honom, inte alls.

Ethan suckade frustrerat. "Eletha...Hur svårt är det att förstå? Kungen skulle skada mig mycket värre än vad du ska! Om du gör det orsakar du mig minst smärta!".