Förändrad värld Lupple & Medi

"Nåja jag ska se till att du får ett skyddat hem. Din vän ska få hjälp och något att äta. " Maria log moderligt.


"Det verkar fungera. Han ger sig mer och mer." Han log mjukt.

Allan såg på henne. Hon verkade...han kunde inte lita på henne. "När ska jag få äta då?" Undrade han.

Alexander nickade. "Det är bra. Men kommer du stanna? Under Allans tid?" Undrade han.

"Det avgör inte jag. Det gör min man, min son och vår ätts skapare." Sa hon och log mjukt. Såg mot Dorian och gick fram.
""Ska jag ta honom?" Frågade hon mjukt.

"Det ska jag. Jag har inget för mig och Allan är.... intressant."

Dorian nickade sakta. "Gärna." Sa han och la varsamt över Jimmy. Allan såg efter honom och svalde hårt. De hade några timmar på sig innan solen gick upp. De behövde ordna hans hem.

Alexander nickade sakta och hjälpte den tunglöse upp på britsen. "Jag kommer söva dig under operationen." Sa han och tog varsamt burken ifrån honom.

Maria såg på Allan med en mjuk blick.
"Han är inte biten. Jag är så försikig med honom" Hon satte sig ner och visade hans hals.
"Inga märken." Sa hon med mild röst.

Mannen såg nervös ut och han släppte motvilligt burken och såg på dörren. Han lade sig ner och verkade nervös.

Allan såg på Jimmy och log svagt. Det var hans...hans. "ingen annanstans heller?" Frågade han och försökte än en gång sträcka sig efter honom. Dorian tog sig upp till sitt rum. "Jag färdigställer huset." Förklarade han för Lathan och hoppade ut bakvägen och sprang genom skogen till den gamla byn och valde ut ett hus och klev in för att undersöka om det var säkert nog.

Alexander log svagt. "Jag ska inte göra dig illa." Lovade han.

"Ingen annanstans. Vi har blod som vi dricker av." Maria log mjukt och smekte Jimmy över håret.
"Är du nöjjd så? Ska jag gå och bädda ner honom igen?" Frågade hon och nickade.

Mannen såg nu oroad ut igen men nickade sedan. Hans röst+ var vänlig men skulle han lita på mannen?

Allan nickade sakta. "Varmt. Han vill ha det varmt." Viskade Allan allvarligt. Det var viktigt att berätta det kändes det som. "Och lite ljus." Mumlade han sorgset.

Alexander log ömt. "Allan kan inte komma åt dig här. Du är säker. Och du ville ha hjälp med tungan?" Undrade Alexander.

"Det ska vi ordna. Kan ni hålla koll på Allan?" Hon såg mot Rafael och Theodore med ett varmt modersleende.

"Ja frun." Sa Theodore och såg hur Maria försvann.


Mannen nickade och såg på burken och sedan mot Lucifer som bar en bricka till bordet.
"Jag har gjort iordning. Ska jag göra något mer?"

Rafael ställde sig närmare dörren och studerade Allan. Det var underligt att se honom såhär. Hans respekt och rädsla för Vinther-klanen hade ökat markant.

Dorian fanns tillslut deras gamla hus som mest lämpat. Det fanns en helt intakt källare. Inget ljusinsläpp. Och kedjor. Han ordnade med att skölja kedjorna i vigvatten och rista in några kors på väl valda ställen. Desto bättre beteende Allan hade. Desto mer inredning skulle han få.

Alexander såg på allt och nickade. "Det är allt tack. Hjälp Dorian." Sa Alexander och Sövde mannen via en infart han satte. Han satte i dropp också och skar av hans kläder när mannen sov. Han var i förfärligt skick. Brutna revben, blåmärken. Bitmärken, rivmärken. Han svalde hårt och såg den sovande mannen. "Varför hjälper vi Allan nu igen?" Undrade han ogillande.