prs yehet & kkaebsong

Ett leende stryker sig över läpparna och Joshua kramar om nittonåringens hand hårt.
"Klart jag ska hålla i din hand hela tiden." Försäkrar han, jo han kommer nog inte klara det själv om den äldre inte håller honom i handen. Så de bägge två får helt enkelt krampaktigt hålla i varandra.
"Dåså, ni kan lägga er på varsin sits, så får ni visa vart det är ni vill ha tatueringarna." Säger mannen och visar dem vägen till två säten bredvid varandra. " Och så får ni visa vem som ska ha vilka."

Gud, allting hände så snabbt att Zihao knappt hann tänka efter ordentligt. Jo, han ville ha tatueringen och han visste precis var han ville ha dem båda. Tveksamt slog han sig ner i en av stolarna och lirkade av sig kappan för att sist dra den långärmade tröjan han bar över huvudet. Nåväl, han må ha varit rädd och pranoid, men blyg var han åtmsintone inte.
”Jag ska ha skissen med handen och tassavtrycket här”, mumlade tjugoåringen och sneglade upp på mannen med lätt uppspärrade ögon. ”Och så ska jag körsbärsblommorna på överarmen”, fortsatte Zihao och lät blicken glida mot Joshua. Det här skulle gå prima.

Blyg, jo det har Joshua alltid varit. Särskilt under tonåren då han haft så mycket kroppskomplex, lyckligtvis har det gått över nu. Artonåringen lirkar av sig tröjan. Dumt ser han upp på Zihao med stora ögon, körsbärs blomma, det visste han faktiskt inte.
"Ska du?" Frågar han medan ett leende stryker sig över läpparna, jo det kommer vara väldigt fint. Sen så sträcker Joshua sig efter papperna och pekar på den lilla vargen och killen, som är fint skuggade. "Jag tänkte ha den på nyckelbenet.. " börjar han och trummar lätt med fingrarna mot ärren. "Och sen fågeln över bröstkorgen."

”Varför inte? Du gillar körbärsblommor, eller hur?” Mumlade Zihao och rodnade ännu en gång. Förstrött pillade han på ärret vid sidan av de högra revbenen innan han vände blicken mot sin fästman igen. ”Det är verkligen lustigt hur man kan vara exhalterad och vettskrämd på samma gång”, sade han och grep tag om en av Joshuas händer, ungefär samtidigt som en kvinna med långt, blått hår började fixa med stencilen av hand och tass avtrycken över ärret.
”Jösses, vilket stort tassavtryck..vad har ni för slags hund egentligen?” Frågade hon och satte upp håret i en hästsvans, innan hon började tvätta av området med alkohol.
”Ehm, det är en blandras”, muttrade Zihao, vars rodnad blivit tusen gånger värre inom loppet av några få sekunder. Usch.

"Mm, det gör jag." Medger Joshua medan läpparna spricker upp i ett leende. Mannen som välkomnat dem innan börjar att tvätta av huden noggrant. Nittonåringen är ytterst tacksam över att ingen av dem påpekar ärren som stryker sig av både hans och Zihaos kroppar. Kanske de är vana vid det här. Joshua kramar om tjugoåringens hand.
"Hmh, är det samma hund som du vill ha? Ser lite ut som en varg." Påpekar mannen lätt roat, när han ser ner på bilden av den lilla vargen och killen som kramar om varandra.
"Det är samma, rätt varglik faktiskt." Medger han.

”Jag kommer att börja nu, vara så att du är beredd”, sade kvinnan plötsligt och tryckte nålverktyget mot Zihaos revben. Han slängde en snabb blick på Joshua, drog lite på munnen innan han knep ihop ögonlocken.
”Mhm, kör på..aj.” Tjugoåringen ryckte ofrivillig till och bet med ens ihop käkarna. Aj, aj, aj. Det gjorde verkligen förbaskat ont, troligen eftersom huden vid revbenen var tunn och känslig.
”Förlåt, jag vet att det gör ont, men du måste sitta still”, mumlade kvinnan och tryckte ännu en gång verktyget mot huden, vilket resulterade i att Zihaos tänder knakade till, så hårt som han bet ihop käkarna.

Strax efteråt kommer den märka nålen i kontakt med den bara, jämna huden på bröstkorgen efter han tvättat klart det. Jo, det gör minst sagt fruktansvärt ont, och tatueringen som ska fixas är ändå rätt stor, med många fina detaljer och vackra färger.
"Det brukar vara lättare om du tänker på dina andetag, eller något helt annat. Kanske musiken." Påminner den relativt unga killen medan han noggrant låter spetsen röra vid huden. Joshua tvingar sig själv att andas lugnt, och stirrar upp i taket medan han lyssnar till musiken, för att sedan krama om Zihaos hand hårt.

Zihaos mörka ögon rullade halvt om halvt bak i huvudet på honom och han kände hur medvetandet började svaja. Bra, det var bättre om han svimmade sådär i början. Då slapp han åtmsintone känna smärtan som sköt genom benen och lederna, trots att nålen bara vidrörde en liten del av kroppen åt gången.
”Joshua”, gnällde tjugoåringen högljutt och började klänga ännu hårdare omkring den yngres hand. ”Det gör ont”, fortsatte han i ett klagotjut och ruskade på huvudet. ”Till och med min svans gör ont, och öronen och tänderna.” Bra där, Zihao. Nu skulle tatuerarna tro att han var komplett galen.

Huvudet faller på sniskan så att Joshua kan se på tjugoåringen, jo han ser minst sagt svimfärdig ut. Dock var det inte rätt stund att prata om den stackars svanen, nu kommer tatuerarna ha en eller två frågor i skallen.
"Du kommer snart att vänja dig vid det ska du veta." Säger mannen, som bestämt sig för att inte fråga några personliga frågor. Nej, det har han ingenting med att göra. "Det gör ondare i början." Nittonåringen kramar om Zihaos hand än mer.
"Djupa andetag." Viskar han tyst till honom.

”Djupa andetag? Djupa andetag? Mina lungor har typ krympt ihop till en tredjedel av sin vanliga storlek”, ylade Zihao som började tappa förståndet. Dock så ville han ju verkligen ha en tatuering, så det var ingen idé att sitta och tjuta direkt. Men det gjorde ju så förbaskat ont att tjugoåringen inte kunde låta bli. Och så var han ju en jättebebis, vilket spelade in i det barnsliga beteendet.
”Det går jättebra, Zihao”, försäkrade kvinnan som såg sådär lagom diskret road ut. Hon klappade honom lätt på axeln och lutade sig tillbaka en aning. ”Se där, nu har jag fult i hela stencilen så det är bara färgläggningen kvar.”