Förändrad värld Lupple & Medi

"Kanske han ska lära sig?" Han försvann ner och han stod i hallen med Jimmy.
"Här har du honom." Sa han och log ömt.
"Sover dock och kan inte vakna."

Mannen såg på sin mästare. Tog ett steg mot dörren och såg olycklig ut. Han var inte sig själv längre. Kunde han få hjälp? Det smärtade i stumpen.

Dorian iakttog mannen som var på väg in. Han var redo att gå emellan ifall Allan gjorde ett utfall, men Allan chockade honom faktiskt med sina ord. Han gav sin tillåtelse till Charles.

Allan svalde hårt. "Charles." Sa han och såg på honom. Såg burken i handen. "Gå in. Låt dem hjälpa dig." Viskade han ansträngt. Han lyfte upp blicken och såg på Jimmy. Alltid så himla vacker. Han såg...frisk och stark ut. Han log svagt och sträckte sig mot Jimmy. Men kunde såklart inte röra vid honom.

Mannen nickade och tog ett steg in. Han såg mot Dorian med bedjande ögon och sträckte fram burken. Gapade och pekade.

Lucifer såg på Jimmy och sedan upp.
"Han har hjälpt till att laga mat vilket han tydligen älskar." Sa han och Maria nickade.
"Han är en sådan duktig ung man Allan. Han har blomstrat under veckan han har varit här."

Dorian såg på mannen och log. "Vi ska hjälpa dig." Viskade han och förde honom ömt fram till Lucifer. "Hjälp honom. Jag kan hålla i Jimmy." Viskade han.

Allan kände en stor sorg. Han förstod inte varför. "Jag vet att han är duktig." Viskade Allan, han hade ju uppfostrat honom. Han sträckte ut handen innanför jackan och plockade ut en dagbok. "Ge honom den. Ni får inte läsa. Den är hans." Viskade han och la den vid dörren och knuffade den innanför dörren.

Han lade honom i Dorians famn innan han tog mannen med sig upp. Han skickade en tanke till sin far att komma ut i hallen och såg sedan mot mannen som tyst höll sin burk.

"Jag kan ge den." Maria gick fram och tog den och såg på honom.
"Vill du se Molly?" Frågade hon försiktigt.

Dorian höll i Jimmy och Allan såg på honom. "Kan han sova?" Viskade Allan oroligt för att sedan skaka på huvudet. "Inte idag. Jag orkar inte se henne också." Viskade han tyst. Ärligt. Han var redan på bristningsgränsen.

Alexander klev ut i hallen och mötte Lucifer och mannen. Som såg helt...knäckt ut. I händerna höll han en burk. Där låg en tunga. "Vad?" Frågade Alexander chockat, på latin. Han förstod inte vem denne man var.

"Han sover. Han har sovit ganska bra under hela tiden." Maria log mjukt och nickade sedan.
"Imorgon kväll kanske det är bra?" Hon såg på sin man.
"Och det ser bra ut?"

"Allans chaufför. Tror han saknar tunga för att inte prata så mycket." Sa Lucifer och höll mannen i armen.
"Men Allan är villig att ge honom hjälp. Så går det? Du är ju läkaren."

Allan svalde hårt, ville hålla honom i sin famn men nickade sakta. "Visst. Imorgon." Mumlade han. "Hälsa honom att stjärnorna vakar över honom." Viskade Allan på hebreiska.

Alexander stirrade på mannen men kunde snart fokusera ordentligt. Han studerade stumpen och sedan tungan. "Jag har en tanke. Jag är villig att försöka." Viskade han.

"Det ska vi." Sa hon och log vänligt på honom.
"Om du väntar så kan vi visa vart du kan sova." Sa hon med en vänlig röst.
"Du kommer behöva sömn."

"Ska jag assistera dig?" Frågade han och såg mot rummet.
"Ska vi kanske ta rummet där nere? Det andra läkarummet som du tagit från farbror."

Allan himlade lite med ögonen. "Jag har ju inte direkt något val." Viskade han angående sömnen.


Alexander nickade sakta. "Du får gärna assistera mig. Och där nere blir bra." Log han och började att gå åt det hållet.