prs yehet & kkaebsong

Joshua slingrar sin arm om den äldre, drar honom intill sig och kramar honom tröstande.
"Det kommer inte gå fel. Ser du alla bilder? De har tatuerat dem, och de är de bästa i hela England." Viskar han försäkrande och stryker fingrarna över de röda lockarna. "Om du inte blir nöjd, kan de göra om det. De är väldigt snälla när det kommer till sådant."

Zihao fortsatte att bita på naglarna som om det inte fanns någon morgondag. Det var först när en av naglarna gick av som han äntligen slutade upp med det äckliga beteendet.
”Hm, men tänk om det gör alldeles för ont då? Tänk om jag inte klarar av det?” Mumlade han och flackade oroligt med blicken över salen, betraktade alla bilder som satt monterade på väggarna. ”Åh, det här kanske var en dålig idé?” Fortsatte han därefter med ett tjut och grävde ner sig hos Joshua.

"Zihao, om jag klarar det, klarar du det." Säger Joshua försäkrande och lyfter upp Zihaos ansikte lite så att de kan se på varandra. "Jag tänker inte tvinga dig, men det är lätt att ångra sig nu när man väl är här." Viskar artonåringen och kramar om Zihao hårt. "Jag kommer göra det dock."

”Det där är ju dock inte riktigt sant, eller hur?” Påpekade Zihao och blängde på Joshua med smala ögon. ”Du är bra mycket modigare än vad jag är..men jag vill verkligen ha den där tatueringen ändå”, knotade han därefter och gömde ännu en gång ansiktet i nittonåringens nacke. Dumma, dumma hjärna. Varför började den hålla på såhär nu när de faktiskt skulle göra tatueringarna, för en gångs skull? Äsch då, det var väl helt enkelt bara att bita ihop.

"Det beror på hur det ser på det. Du har varit med om alldeles för mycket fysisk smärta, du har tagit dig igenom skiftningen till en varulv. Zihao, smärtan från tatueringen kommer visserligen vara en annan typ av smärta, men alla knäckande ben som du behövt gå igenom, är ännu värre." Förklarar Joshua. Nej, han skulle aldrig klara av det själv. "Det har verkligen ingenting med mod att göra, utan mer uthållighet."

”Skillnaden mellan att skifta och det här är att jag har blivit van vid den ena”, muttrade Zihao och försökte sig på att kravla upp i Joshuas knä. Gud, han var verkligen löjlig ibland. Och inte nog med att han personligen var en ritkig fjant, det måste även ha sett väldigt lustigt ut för resten av omvärlden. Den yngre var kortare och smalare än tjugoåringen själv, som var lång och ganska välbyggd. Men det spelade ingen roll, nope. ”Jag är rädd, Joshua. Du vet att jag är världens fegaste person.”

"Men det är klart, men du klarade det fortfarande de första gångerna, då du inte vant dig, eller hur? Bara för att du tvingade dig själv.. " när Zihao sedan kravlar sig upp i hans knä, kan Joshua inte undgå att le och slingrar armarna Om honom. "Klart du är rädd.. du behöver inte göra det om du inte vill just nu. Du kan vänta ett tag om di vill, tänka efter något ytterligare." Dock kommer en man strax därefter fram till dem. Mörkt, krulligt hår med tatueringar över armarna. Väldigt fina, måste han medge.
"Hejsan, det är ni två som bokat tid, inte sant? Är ni redo för att börja?" Frågar han med ett vänligt leende medan han samlar ihop några pappren. " Om ni bara vill förklara vad det är ni vill ha?" Joshua bär försiktigt Zihao ifrån sig och tar ut skissningarna från väskan.
"Jadå, vi har gjort några skissningar, som vi helst siktar efter."

När Joshua sköt Zihao ifrån sig, blev tjugoåringen bara ännu mer nervös. Han slingrade armarna omkring den yngre igen och sneglade upp mot mannen med blängande, smala ögon. Jösses, vad otrevlig han var. Men rädsla gör konstiga saker med folk, som Dumbledore påpekat för rödtotten typ hundra gånger under det sista året. Dumbledore som nu var död.
”Kommer det göra ont? Kommer det ta lång tid? Hur lång tid kommer det ta? Vad händer om jag dör? Vad händer om jag svimmar? Jag lovar att jag kommer svimma”, utbrast Zihao från absolut ingenstans och knep ihop ögonlocken samtidigt som en rodnad letade sig upp över kinderna. Pinsam och fånig, precis som alltid.

Joshua låter blicken glida ner till Zihao, som nu rabblar upp frågor åt den stackars mannen. Försiktigt stryker han fingrarna över det röda håret, innan han kramar om honom hårt.
"Det beror på personen helt ärligt, vissa tycker att det kan göra väldigt ont, vissa tycker att det kittlas. Tiden får vi se beror på hur stora era tatueringar är." Svarar han vänligt och tar emot skissningarna Joshua tagit med sig, och granskar dem. "Ni har ett fint öga för detaljer. Väldigt fina bilder måste jag säga." Han vänder ögonen mot Zihao igen med ett litet leende. "Du kommer definitivt inte att dö, det kan jag lova dig. Svimfärdig finns det många som blir, men vi försöker att göra det så lättsamt som möjligt."

”Jag är redan svimfärdig”, muttrade Zihao och kröp ihop intill Joshua så gott det gick, med ögonen maniskt föst på mannen. Det var ju åtminstone bra att han tyckte om skisserna, men det var ju trots allt Jodhua dom hade gjort dem. Allting som den yngre gjorde var perfekt, varje skiss, varje rörelse. Och så kom dennes fästman in klampande och var i princip världens mest klumpiga, stökiga varelse. Hur stod han ens ut med tjugoåringen? Hur stod den långa klumpedunsen ens ut med sig själv? Alltså det gjorde han ju på sätt och vis inte. Speciellt inte vid tillfällen som dessa, när han betedde sig som en liten unge. ”Joshua”, började Zihao viskande och lutade sig närmare den andre. ”Du måstr lova att hålla min hand precis hela tiden, okej?”